tisdag 31 december 2013

Året 2013.

Så här på årets allra sista dag passar det ju utmärkt att fylla i en årslista (har kopierat denna från Nova):

Gjorde du något under 2013 som du aldrig gjort förut?
Var gravid, födde barn och blev mamma. 

På väg hem från BB 20 september.
Har du några nyårslöften? 
Blogga mer! Måste bli bättre på att skriva här, har ju så mycket jag funderar på som jag vill dela med mig av. 

Hur skulle du beskriva din stil 2013?
Med tanke på att jag årets första nio månader var gravid och årets tre sista månader ammade så har min stil mest gått ut på att anpassa mig efter det. Årets största klädchock var nog att jag började använda jeans, något jag inte haft på väldigt länge. 

Typisk gravidoutfit.
Vilka länder besökte du?
Spanien. 

Barcelona, juni 2013.

Bästa minnet från 2013?
Här önskar jag att jag kunde skriva den 18 september, dagen då Torsten föddes. Men det är inte mitt bästa minne, tyvärr. Jag var alldeles för chockad och traumatiserad efter förlossningen för att kunna njuta av mitt barn. Jag ska skriva mer om det senare för det förtjänar ett eget inlägg. 

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är mitt bästa minne från 2013. Kanske den senaste veckan, när vi varit hemma tillsammans alla tre. Eller när vi besökte Wanås sista helgen i oktober, vår första utflykt som familj: 




Bästa köpet?
Amningskudden!


Vad spenderade du mest pengar på?
Saker till Torsten, vår bil, inredning. 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Torsten såklart! 

Min familj<3
Var du gladare eller ledsnare under 2013 jämfört med tidigare år?
Ledsnare under hösten. De första tio dagarna efter att T fötts var riktigt, riktigt jobbiga. Sedan blev det långsamt bättre och bättre och nu skulle jag säga att jag mår rätt bra. 

Är det något du saknat 2013 som du vill ha år 2014?
Egentid samt att träffa mina vänner utan att Torsten är med. 

Vilken var din bästa månad? 
December. 

Vad ser du mest fram emot med år 2014?
Att sluta helamma, börja jobba (det ser jag dock fram emot med mycket blandade känslor), följa Torstens fortsatta utveckling, att få resa förhoppningsvis, göra mysiga familjeutflykter och att lära känna Torstens två kusiner. Jag har en känsla av att 2014 kommer bli ett riktigt fantastiskt år. 


PS. För exakt ett år sedan var jag i Jordanien med mina juriztvänner och firade nyår. Jag trodde att jag fått min mens och var helt säker på att jag inte var preggo. Tänk vad fel jag hade... och tänk så mycket livet kan förändras på ett år. Mvh hobbyfilosofen

måndag 30 december 2013

Hem ljuva hem.

Igår kom vi hem till Hässleholm igen efter att ha varit på vift på västkusten i en vecka. Jättekul (men intensivt) att träffa släkt och vänner och minst lika skönt att komma hem. Det är kanske lite pensionärsvarning på det, men en av de bästa sakerna med att resa är enligt mig att man uppskattar vardagen så himla mycket mer. Bara detta att få sova i egen säng eller att kunna byta Torstens blöjor på ett riktigt skötbord är ju rätt fantastiskt.

Imorgon är det nyårsafton och den här lilla familjen ska fira i Lund med middag hos vänner. Det blir lugnt och skönt och alldeles lagom.

I övrigt ska vi fixa i ordning en barnstol till Torsten - hur bisarrt är det inte att han snart kan sitta i en egen stol???


Så här ser stolen ut pre-makeover. Den är fyndad på loppis för 50 kr men är lite sliten och behöver fräschas till. Fortsättning följer...

tisdag 24 december 2013

God jul!


Torstens första julafton! Sötare tomtenisse har nog aldrig skådats... 

söndag 22 december 2013

131222.

Mannen sover, barnet sover, jag borde också sova (klockan är ju ändå tio) men passar på att blogga lite istället. Vi befinner oss för närvarande i Uddevalla, hos mina föräldrar och katten Svensson. Imorgon ska vi köpa de sista julklapparna, klä granen och... Tja, inte göra så mycket mer. Njuta av att vara lediga tillsammans alla tre (Anders börjar inte jobba igen förrän 7 januari, yay).


Torsten har (äntligen!) börjat intressera sig för sina leksaker och favoriten just nu är den här fina elefantspeldosan från Littlephant.

torsdag 19 december 2013

Vi överlevde!

Vi överlevde vaccinationen! Det var faktiskt inte så farligt som jag trott. Torsten blev ledsen av spruta nummer två men tröstades fort. Han verkar inte ha fått feber men var lite ledsen förut så han fick en alvedon, just in case att ledsenheten berodde på att det gjorde ont. Det var jobbigt för mammahjärtat detta men skönt att ha det överstökat. Nästa vaccination är om två månader och den brukar vara mindre jobbig, enligt BVC-sköterskan.

I övrigt är han 62 cm lång och väger drygt 5,6 kilo.

Nyvaccinerad men ändå ganska glad. 

onsdag 18 december 2013

Tre frickin månader!

Alltså, kan någon förklara för mig hur det är möjligt att det har gått tre månader sedan jag låg på sjukhuset i Kristianstad med ett litet, litet knyte på bröstet och försökte greppa att jag precis blivit mamma? Om tiden ska fortsätta gå så snabbt som den gjort sedan Torsten föddes så kommer han ju ta studenten typ... imorgon (apropå imorgon så ska han få tremånadersvaccinet då, usch och fy. Det ser jag inte fram emot).


Han har börjat ha storlek 68 i kläder nu. De är liiite stora men kläderna i 62 börjar bli liiite små (plus att jag tröttnat på dem och vill ha nya grejer att klä honom i). Och kolla kinderna, de är riktigt runda och gosiga nu. Babyhull alltså, bästa någonsin:))))

Hur är livet med Torsten i övrigt då? Rätt smidigt numera. Han är för det mesta en glad prick som gillar att ligga på en filt på golvet och lyfta benen rakt upp i vädret och kolla på vad mamma och pappa gör. Ganska lättroad med andra ord... Han fortsätter att sova bra på nätterna, vaknar var tredje-fjärde timme och vill äta men somnar sen om med en gång. Ibland har han svårt att komma till ro på kvällen men brukar somna vid kl 21-22. På dagarna sover han inte mycket, max två timmar och oftast lite drygt en timme plus att han ibland sover en liten stund direkt när han ammat. Han ammar fortfarande långa stunder men (ibland) utan amningsnapp! Bara sådär började han suga utan den och det funkar bra, förutom att det gör lite ont emellanåt. Kanske är det bara en vanesak, jag hoppas det. Vore skönt att slippa amningsnappen framöver även om det fungerar bra med den.

Annars är jag mest förundrad över att jag faktiskt är den här lille killens mamma? Att jag får vara med och se honom växa upp, hur fantastiskt är inte det!

tisdag 17 december 2013

Alternativ.

Av en slump hamnade jag häromdagen på en "alternativ" föräldrablogg där jag med en gång blev helt fast. Bloggen skrivs av Maria som flyttat till Bolivia med sin man och son för att bygga ett lerhus, odla sitt egen mat och leva ett fritt liv, väsensskilt från hur jag och andra medelsvenssons lever. Jag blir otroligt fascinerad och inspirerad av det här, framförallt hur Maria ser på barnuppfostran (fast hon skulle nog aldrig använda ordet uppfostran). Till exempel så kommer inte barnet gå i skola utan föräldrarna tillämpar unschooling, något jag aldrig tidigare hört talas om och som jag först tyckte lät urknasigt. Men ju mer jag läste om det desto vettigare tyckte - tycker - jag det verkar. Jag minns själv hur tråkigt och icke-stimulerande jag tyckte det var i skolan, fram tills jag började gymnasiet när det började bli utmanande och roligt (säkert för att man till ganska stor del själv fick välja kurser). Jag minns att jag i mellanstadiet mest satt och stirrade ut genom fönstret alternativt tittade på hur urtavlan på väggen rörde sig. Att vara tvingad att göra något är ju verkligen ett säkert sätt att ta död på allt vad kreativitet, nyfikenhet och vetgirighet heter. Jag tror verkligen att barn (och vuxna) mår bra av att lära sig nya saker genom egen lust och vilja. Nu kommer jag inte unschoola Torsten pga förbjudet i Sverige och jag skulle aldrig stå ut med att vara hemmaförälder men jag gillar idén. Reggio Emilia-pedagogiken är tydligen lite åt det hållet, kanske vore det ett alternativ? Haha, jag som tidigare förkastat Waldorf och Montessori och andra "flummiga" pedagogiska synsätt....................

Förutom oskolandet har jag också lärt mig att det finns andra sätt att ta hand om barn på än det traditionella, "svenska" sättet. Som att man inte måste ha rutiner, eller säga "nej" till sitt barn (annat än om det är akut livsfara), eller lära barnet att sova i egen säng. Nära föräldraskap kallas det, att va ha tillit till sitt barn och låta dess behov styra. Superintressant och väldigt vettigt, även om det är en del saker jag inte skulle palla att göra.

Barn"uppfostran" alltså, vilken grej! Det måste jag läsa på mer om och blogga mer om. Helt klart mitt nya favoritämne.

lördag 14 december 2013

Medlemskapet i mammaklubben.

En sak jag verkligen gillar med att vara mamma är att jag automatiskt får något gemensamt med en stor mängd andra kvinnor. Plötsligt finns det en gemensam nämnare som gör att det inte alls är konstigt att börja prata med främlingar eller återuppta bekantskapen med människor jag inte haft kontakt med på länge. Som när jag köpte klänning till Torstens dop på Monki och tjejen i kassan frågade mig om Torsten och berättade om sina barn och jag sade att jag skulle ha på mig klänningen på hans dop och hon tyckte det var så fint. Eller när äldre damer kommer fram till mig på stan och pratar om hur söt Torsten är. Eller när jag får förnyad kontakt med klasskompisar från gymnasiet för att vi alla har små barn, trots att vi inte har umgåtts regelbundet sedan vi tog studenten för tio år sedan. Eller alla mina internetmammakompisar som jag hänger med på bloggar och instagram, för att vi alla fått barn ungefär samtidigt. Eller att jag tar kontakt med en kompis kompis på facebook för att vi har varsin bebis och så börjar vi ses regelbundet med våra barn.

Medlemskapet i mammaklubben kan också göra att en vänskap fördjupas, för att det finns något som båda gått igenom och kan relatera till och prata om i evigheters evigheter, för barnsnacket tar liksom aldrig slut. Till exempel kom Helena i torsdags på ett mycket uppskattat besök hela vägen från Stockholm för att avhandla förlossningar, graviditeter, den första jobbiga bebistiden, amning, genus, mammabloggar, uppfostran och annat som är så himla viktigt just nu.

Åh, vad jag gillar att få vara med i mammaklubben. Det är den bästa klubben jag någonsin varit med i.

Torsten och Helena tävlade om vem som kunde charma den andra mest. Vet inte riktigt vem som vann. 

PS. Det låter kanske som att jag bara vill umgås med andra mammor men så är det förstås inte. Det är bara det att jag gillar att det är så lätt att få kontakt med en stor grupp människor som en har något gemensamt med. 

fredag 13 december 2013

Det värsta.

Jag och Torsten var ju bio förra onsdagen. Filmen vi såg heter Återträffen och handlar om en tjej som varit mobbad i skolan. I vuxen ålder försöker hon prata med sina forna klasskamrater om vad som hände under skolåren, vilket går sådär. Det är en fantastiskt bra film som alla borde se.

Jag tyckte filmen var jobbig att titta på av flera skäl men främst för att jag blev påmind om min största rädsla vad gäller T, nämligen att han ska bli mobbad. Jag är generellt sett förvånansvärt lugn som förälder (med tanke på att jag brukar vara expert på att oroa mig), det är inte mycket som stressar upp mig men just mobbning är det absolut värsta jag kan tänka mig (förutom cancer, hu, och andra fruktansvärda sjukdomar). Att veta att ens barn mår dåligt på grund av andra ungars sviniga beteende och inte kunna göra något åt det, finns det något värre? Det är klart att jag skulle försöka stoppa mobbningen men en kan ju inte göra så att ens barn blir omtyckt av andra ungar. Det jag kan göra, tänker jag, är att arbeta hårt för att T ska få en bra självkänsla och därmed löpa mindre risk att utsättas för mobbning, förhoppningsvis. Försöka arbeta förebyggande, så att säga.

Jag vet att vissa resonerar som så att det är värre, eller i alla fall lika illa, att ha ett barn som mobbar. Jag håller inte med om det för det är ett beteende man kan jobba med hos barnet och förändra. Att ett barn blir mobbat är ju dock aldrig det barnets fel och därmed inte heller något en kan ändra på. 

torsdag 12 december 2013

Hur hinner de?

Hur hinner alla andra bloggmorsor med att blogga så ofta? Jag fattar inte. Eller har de bebisar som sover mycket under dagen (och då sover ensamma)? För det har inte jag, inte för tillfället i alla fall. Torsten sover kanske 1,5 timme (max två) under dagen, och då bara om vi är ute och promenerar, om jag bär på honom eller ligger bredvid honom i sängen. När han är vaken vill han för det mesta amma eller bli buren på. De stunder han ligger i babygymmet eller på en filt på golvet (förvånansvärt populärt) eller sitter i babysittern passar jag på att äta, duscha, städa, hänga tvätt, plocka i och ur diskmaskinen och andra roliga grejer. Att blogga hinns helt enkelt inte med. De två senaste inläggen har jag skrivit sent på kvällen, när T sover och jag också borde sova egentligen men bara måste få skriva av mig lite. Jag blir lite frustrerad av detta, för jag har ju så mycket jag vill blogga om.

onsdag 11 december 2013

Torsten tolv veckor.

Jag blir vansinnig! Blogger-appen är helt värdelös, den funkar aldrig. Nu hade jag skrivit ett långt inlägg som bara försvann när jag skulle publicera det. Grrr...

Hur som helst - Torsten blir alltså tolv (!!!) veckor idag. I söndags döptes han, i Uddevalla kyrka. Han skrek väldigt mycket mindre än den andra bebisen som döptes samtidigt, hehe... Det hela gick bra även om jag var stressad och inte kunde slappna av. Det var första gången någonsin som jag arrangerat den typen av event och jag ville ha koll på allt och var nervös för att folk inte skulle ha det bra. Jag fick lite panik också över att alla skulle hålla i Torsten hela tiden, jag har svårt för att sätta gränser när det gäller det. Jag fattar att man vill hålla honom, att gosa med bebisar är ju det mysigaste som finns. Men jag tycker inte om när han ska vandra från famn till famn, för det gör honom orolig. Det värsta är när folk vill hålla honom fast han är ledsen, för då vet jag att han bara vill vara hos mig eller Anders. Ibland känns det som att vissa tror att de har rätt att hålla Torsten, för att de är släkt med honom (obs att detta inte gäller någon som läser den här bloggen!) och nästan rycker honom ur min famn. Jag har väldigt svårt att säga ifrån och så blir jag stressad av hela situationen. Jag måste bli bättre på det där, fast det är jobbigt.  

Dopobert.
I måndags var det första föräldragruppsträffen och i tisdags var vi på babycafé på öppna förskolan. Jag har ett litet gäng morsor som jag brukar hänga med där. Det är trevliga mammor, vi har kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi har bebisar som är ungefär lika gamla, men just den gemenskapen gör ändå att det funkar rätt bra att umgås. Jag tycker fortfarande att det är ganska ensamt att vara föräldraledig men eftersom jag fått världens släng av dålig självkänsla plötsligt vågar jag inte fråga de andra mammorna om vi kan hänga utanför öppnis/föräldragruppen och t ex fika eller gå en promenad. Jag tänker att det är väl ingen som vill umgås med tråkiga mig och de har säkert jättemånga kompisar redan att hänga med... Gud, vad trött jag blir på mig själv. Jag har ju egentligen inget att förlora på att fråga, förutom lite värdighet kanske. Även om alla skulle tacka nej till en mammadejt så blir jag ju inte mer ensam än vad jag var innan. Kan inte någon ge mig en mental spark i baken så jag tar itu med detta?

Lill-Skrutten, inte så himla liten längre. 

onsdag 4 december 2013

Coolio.

Jag kollade på Girls s02e01 på Svt Play och upptäckte att en av karaktärerna, Shoshanna, har en likadan klänning som jag! Hur coolt?

Mintgrön historia från HM.
Åh, nu saknar jag alla mina fina, icke-amningsvänliga klänningar ännu lite mer...:'(

Torsten elva veckor

Hej Torsten,

nu är du elva veckor gammal och jag måste återigen konstatera att tiden går så sanslöst fort.

Sedan förra veckan har jag och din far påbörjat projektet att få dig att sova i egen säng. Det har lyckats två nätter, hittills. Du pratar massa massa och det känns som det kommer nya ljud varje dag. Du griper tag i saker med dina händer hela tiden och har så smått börjat uppskatta din prasselbok som låter och har massa olika typer av material en kan känna på. 

Enligt wonder weeks-appen ska du just nu befinna dig i en utvecklingsfas men det verkar du inte göra med tanke på att du för det mesta är en glad liten filur. Dessutom gör du redan det mesta som en ska ha lärt sig efter den här fasen (blåsa bubblor, vända sig från mage till rygg, följa saker med blicken mm) så kanske genomgick du den utan att vi riktigt märkte det? Det vore ju skönt om alla utvecklingsfaser passerade så smidigt...

Din elvaveckorsdag firades med barnvagnsbio i Lund. Mycket trevligt, tyckte din mamma, och du verkade inte ha alltför mycket emot det. 

måndag 2 december 2013

Om amning #4 - mysobert.

Jag vet inte vad som har hänt men den senaste tiden har jag faktiskt börjat tycka att det är ganska mysigt att amma. Säkert har det att göra med att T numera sällan mastodontammar i drygt en timme vilket gör amningen mycket lättare. Det är någonting med ljudet och hur han ser ut (rofylld och som att han njuter) som gör att jag gillar att amma. Och att han ligger och "fingrar" på mig under tiden och har mjölk i hela ansiktet när han är färdig. Det är bara så...gulligt.

(Nej men se där - även jag kan tydligen få till rosafluffiga inlägg om bebislivet! Vem hade trott det?)

PK-morsan.

Om jag byter ut alla "han" i barnvisor mot "hen"? Jajamensan! Jag blir så trött på att alla barnsånger handlar om en man, trots att de lika gärna skulle kunna vara könsneutrala. Som Ekorr'n satt i granen, En sockerbagare, En elefant balanserar, Vyssan lull etc - bara han, han, han. Inte konstigt att en lär sig redan som liten att mannen är norm.

Hälsningar
PK-morsan

söndag 1 december 2013

Barnvagnsnörderi om Brio Smile.

Jag nämnde ju tidigare att jag skulle skriva ett inlägg om vår barnvagn, Brio Smile (så nu hoppas jag att åtminstone någon läsare också är barnvagnsnörd och uppskattar det här inlägget). Jag och Anders bestämde oss för en Smile efter att ha läst om den på barnvagnsbloggarna (här och här). Först var vi, eller kanske mest jag, inne på en Brio Go men kom fram till att Smile:n verkade bättre och mer prisvärd (den kostade cirka 1500-2000 kr mindre än Go om en köpte dem nya).

Jag är otroligt nöjd med den här vagnen! Den är väldigt lättkörd och smidig eftersom den har svängbara framhjul (som går att låsa) men är samtidigt stabil. Det är inga problem att använda den i kollektivtrafik då den tar lite plats, är enkel att få upp/ner för bussar och tåg och står stadigt. Den funkar att köra på grus, kullersten, gräs mm. Än har jag inte testat den i snö men vad jag hört ska den fungera bra där också. Varukorgen är riktigt stor och har höga kanter så det är ingen risk att något ramlar ur. Har en på liggdelen på vagnen är det svårt att få i stora matkassar eller otympliga grejer i varukorgen, då får en lyfta av liggdelen. Vilket i och för sig är väldigt enkelt att göra men ändå ett störande moment. Är sittdelen på är det inga problem att komma åt varukorgen.

Suffletten till sittdelen är grym! Den går i princip ända fram till bågen. Suffletten till liggdelen är tyvärr inte lika bra. En annan nackdel med liggdelen är att man bara kan bära den i suffletten, vilket gör att den blir rätt tung och otymlig att bära med bebis i. Ska en köpa en Smile till en liten bebis tycker jag att en kan strunta i liggdelen och istället köpa en hård- eller mjuklift och lägga i sittdelen (som har fullt liggläge). Då kommer en åt varukorgen, får en bättre sufflett och kan bära med sig liggdelen lätt - plus att en sparar lite pengar. Liggdelen använder en ju ändå inte särskilt länge och en mjuklift kan en dessutom ofta göra om till en åkpåse (men får man en sommarbebis är det bättre med en hårdlift eftersom de är svalare). Nackdelen med lift är att de är mindre än liggdelen så att bebisen växer ur den snabbare.

En nackdel med suffletten (den till sittdelen) är att den låter när en fäller den. Det kan ju vara ganska irriterande om en har en lättväckt bebis.

Annat som är bra med Smile är att den har många reflexer, något som kan tyckas självklart på en barnvagn men som fattas på många vagnar. Sitt- och liggdelarna placeras högt upp på chassit så att en kommer nära sitt barn, vilket jag gillar. Det går att sätta på babyskydd direkt på chassit utan att en behöver använda adaptrar, om en har Brio Primos eller Axkids babyskydd. Det är tydligen bara (?) Brio Smile och Sing som funkar med babyskydd utan adaptrar, till alla andra barnvagnar måste en ha adaptrar. Det är jätteenkelt att klicka i och ur liggdelen/sittdelen/babyskyddet på chassit. Sittdelen är vändbar så en kan välja om barnet ska sitta framåt eller bakåt. Chassit är enkelt att fälla ihop och inte särskilt tungt.

Brio Smile är helt enkelt en väldigt bra allroundvagn som jag varmt rekommenderar till alla som ska köpa barnvagn som är tänkt att användas i vardagen.



fredag 29 november 2013

Att vara lagom personlig.

Jag är ju ganska personlig här på bloggen när jag skriver om min upplevelse av att vara mamma och föräldraledig. Jag skulle dock vilja vara ännu mer personlig men jag har hittills valt att inte vara det. Främst för Torstens skull, för jag vill inte att han i framtiden ska kunna hitta inlägg jag skrivit här och kanske ta åt sig negativt, även om hur jag känner  - t ex att jag tycker föräldraledigheten är rätt jobbig - egentligen inte har med honom i sig att göra. Så hade jag känt oavsett bebis men det är ju inte säkert att Torsten skulle tolka det så. Kanske borde jag valt att vara helt anonym, istället för halvanonym som jag är nu. Då hade jag kunnat skriva mer öppet och ärligt. Att sluta skriva är absolut inte ett alternativ, jag behöver den här bloggen för att skriva av mig och för att få respons på vad jag tänker och känner.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Jag vet inte. Kanske bara att det är svårt att hitta den där balansen mellan att värna om min och Torstens integritet och samtidigt tillgodose behovet att få utlopp för allt det där jag tänker på.

torsdag 28 november 2013

Dagens kvinnohat 2013-11-28.



Dagens kvinnohat är det här. För mammor som ger sina bebisar ersättning har inte tillräckligt dåligt samvete som det är, eller? Och kvinnor ska lära sig att de inte har rätt att bestämma över sina kroppar och över vad de ger till sina barn utan att få en moralpredikan på köpet? Nej fy, vilket idiotförslag.

Eftersom jag har gröt i hjärnan bland annat pga att jag ammar (men jag vill gärna ha möjligheten att ge ersättning om jag vill utan att någon står och trycker ner massa pekpinnar i halsen på mig) så kommer jag inte på mer att säga om detta. Rekommenderar er istället att läsa Ebba, Livet-bloggen och Susanna Birgersson på DN.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Jag läste det här inlägget hos Bella och kände så väl igen mig i den där känslan av otillräcklighet - fast tvärtom. Bella oroar sig för att hon håller för hårt på sina rutiner och borde ta sig iväg mer med sina tvillingar. Jag oroar mig för att jag tar med mig Torsten på för mycket saker, att vi flänger för mycket för hans ringa ålder. Det kanske blir för många intryck för honom, mer än vad han egentligen klarar av att bearbeta. Inte för att jag märker på honom att han på något sätt skulle må dåligt (dock att han gärna ammar längre än vanligt när vi är hemifrån, antagligen för att det ger trygghet. Men det behöver ju inte betyda att han inte mår bra). Egentligen tror jag att han gillar att få ombyte och stimulans - eller är det bara något jag intalar mig för att döva det dåliga samvetet? Kanske borde vi vara mer hemma, även om det ger mig ångest och gör att jag får mindre tålamod med T? Nej, jag hör ju själv hur det låter. Klart det är bättre att T har en glad mamma än en ledsen mamma. Tänk att det ska vara så svårt att lita på sin magkänsla.

Ah, denna känsla av otillräcklighet. Mammans ständiga följeslagare genom livet.

onsdag 27 november 2013

Torsten tio veckor

Hej Torsten, tio veckor gammal (och även denna vecka måste jag tänka till för att komma på hur gammal du faktiskt är. På något sätt rusar tiden förbi. Den senaste veckan har det varit mycket händer i fokus. Dina egna, som du börjat greppa saker med och gärna stoppar i munnen (händerna alltså, inte grejerna) och dina föräldrars som du gärna tar tag i och tuggar på. Kanske är det tänder på g, kanske är det bara något nytt du lärt dig.

Du kräver mycket underhållning och stimulans. Du kan nöja dig korta stunder med att sitta i babysittern och pilla på leksakerna där eller ligga i babygymmet och titta på en blinkande lampa men efter ett tag vill du bli runtburen i lägenheten så du får annat att se på.

Vi har börjat dra upp dig i händerna från liggande till sittande position. Du sitter ganska stadigt men är såklart långt från att kunna sitta på egen hand. Du blir bättre och bättre på att hålla upp ditt huvud (bättre än dina jämngamla kompisar på öppna förskolan.......) men du tycker inte det är speciellt skoj att ligga på mage och öva på att hålla uppe huvudet. Något du däremot tycker är kul är att ligga på skötbordet och trycka ifrån med fötterna mot min eller pappas mage och på så sätt skjuta dig bakåt på skötbordet. Det är också skojigt när jag leker med dina fötter, till exempel genom att pussa eller kittla dem. Titta på tv gillar du också även om det är något du egentligen inte borde göra...

Det verkar som du börjar få lite rutiner. Du äter sju gånger per dag, tidpunkterna är inte exakta men relativt stabila. Du äter ungefär var tredje timme, cirka kl. 02.00, 05.00, 08.00, 11.00, 14.00, 17.00, 20.00. Du somnar för kvällen vid nio cirka och sover mellan måltiderna under natten. Sedan blir det ett sovpass på förmiddagen och ett eller två på eftermiddagen/kvällen. Du är mer och mer vaken hela tiden, vilket är roligt men även jobbigt stundtals eftersom du kräver att det går att roa dig. Du är en bestämd liten pojke som tydligt visar när du inte är nöjd med något - vilket är ganska ofta. Men de där riktiga gallskriken blir alltmer sällsynta och det är så tydligt numera att jag kan läsa av dig riktigt bra och oftast förstår vad du vill. En lättnad för oss båda, tror jag.

Försök till bebisunderhållning. 

måndag 25 november 2013

Superintensiva veckan.

Förra veckan visade sig bli superintensiv. Den började med att jag och T hängde med Mirijam och Sigge i Kristianstad på måndagen. Himla trevligt!

På tisdagen var det som vanligt öppna förskolans babycafé. Trevligt det med fast jag stör mig lite på några av de andra mammorna. Det har blivit så att jag främst hängt med två andra tjejer som har bebisar som är ungefär jämngamla med T. De  - tjejerna alltså, inte bebisarna - känner varandra lite grann sen innan och ofta när vi tre sitter och pratar vänder de sig bara till varandra och exkluderar mig. Rätt oartigt och inte så skoj för mig. Nästa gång vi ska dit (imorgon) ska jag socialisera med andra mammor som förhoppningsvis har lite bättre sociala skills.

I onsdags åkte jag till Lund och hälsade på en barndomskompis från Uddevalla som har tre barn mellan fyra år och åtta månader. Fattar inte hur hon gör det? Jag tycker ju det är fullt upp med att ta hand om ett barn...

Det blev bestämt att vi skulle ha dopsamtal med prästen i Uddevalla, där T ska döpas, på söndagen. Jag beslutade mig då för att jag skulle vara modig och resa ensam utan Anders med T till Göteborg på torsdagen och sova där en natt hos min syster innan jag fortsatte till Uddevalla. Så blev det och det gick jättebra! T sov nästan hela tågresan och skrek bara en gång, tio minuter innan vi var framme. På fredagen fick vi för första gången träffa Alma, min brorsdotter och T:s kusin. Anders kom och hämtade oss på fredagskvällen och så fortsatte vi till Uddevalla. Förutom prästen hann vi träffa T:s farfar, farfarsfar, mormor, morfar, mormorsmor och mormorsfar. Puh... roligt men intensivt. Kanske är bra trots allt att vi har en lugn vecka framför oss.

På tåget. 

En vägg i systers fina lägenhet. Torsten uppskattade lamporna:)

Med mormorsmor Asta och mormorsfar och namne Torsten.

Katten Svensson och T fick bekanta sig med varandra. T var lite rädd för katten, inte så konstigt kanske med tanke på att det är första gången han kommer i närkontakt med ett djur. 

I bilen på väg hem. Den där bilmobilen har visat sig vara ett riktigt bra köp. 

T:s andra pubkväll i livet. 

Måndag schmåndag.

Måndag igen. Veckans bajsigaste dag. Fem långa dagar kvar tills det är helg, fem dagar som behöver fyllas med aktiviteter för att jag inte ska gå under av tristess, ensamhet eller ångest. Hittills har jag bara planer för tisdag (öppna förskolan) och fredag (åka till Lund och hälsa på Anders på jobbet) så jag måste försöka hitta saker att göra övriga dagar.

Så mycket roligare det måste vara att vara föräldraledig i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Mycket lättare att träffa andra mammalediga och mycket mer att göra.

/en som är lite lätt bitter just nu men det går förhoppningsvis över snart

onsdag 20 november 2013

Det mysigaste ljudet i världen.

Jag har svårt att se att jag skulle sakna själva amningen den dagen Torsten inte längre vill, eller jag inte längre pallar. Men något jag definitivt kommer sakna är det förnöjsamma klunkandet som uppstår när han ammar. Det är det mysigaste ljudet som finns.

måndag 18 november 2013

Torsten två månader.

Hej Torsten, idag blir du två månader. Under denna tid har du gått från att vara en ganska skrikig bebis som hela tiden skulle vara nära mamma och pappa till att bli en liten skrutt som oftast är lugn, nöjd och glad. Sedan du var sex veckor ungefär har du lett och skrattat. Enda gångerna du verkligen skriker är när du är trött, hungrig eller vill ha en ren blöja (eller när vi är ute på kvällen, det är lite läskigt med mörkret). Du vill ha rätt mycket underhållning i form av att bäras runt i lägenheten, bli sjungen för eller att mamma eller pappa gör grimaser mot dig. Fortfarande är lampor och speglar det absolut roligaste att titta på. Du har blivit så himla stark i nacken och kan hålla upp huvudet jättebra, även i sittande position. Blicken är också stadig och du kan verkligen titta en i ögonen och följa en med blicken. 

Du har testsovit i spjälsängen en gång men det var inte så populärt. Du vill fortfarande helst sova mellan mamma och pappa i sängen, vilket jag förstår, det är ju mycket mysigare såklart än att sova ensam. Det går utmärkt att ta med dig ut på äventyr och du brukar titta dig storögt omkring om vi är på exempelvis café. Det verkar som att du uppskattar liv och rörelse, även om det är allra bäst att vara hemma. Ofta funkar det att andra håller dig men ofta är det bara mammas eller pappas famn som duger och ibland bara mammas.

Du har växt från att vara en yttepyttebebis där kläderna i storlek 50 var för stora till att numera ha 62, även om vissa plagg i 56 fortfarande sitter bra (men de blir färre och färre). Du har börjat använda dina händer mer och mer och du tycker om att "fingra" på saker och slå med händerna på din sängmobil (och på dina föräldrar).


Du är världens absolut sötaste och gosigaste bebis. 

söndag 17 november 2013

Det dåliga (föräldra)samvetet.

Det verkar som att föräldraskapet och det dåliga samvetet är oundvikligen sammanlänkade med varandra. Det tycks liksom inte gå att vara förälder utan att ha dåligt samvete. Jag har i vart fall inte stött på någon mamma eller pappa som inte haft skuldkänslor för något de gjort, eller inte gjort, mot sina ungar. Det finns alltid något en kunde gjort bättre, gjort annorlunda. En "borde" ha mer tid, ork, energi, intresse osv. Jag får själv dåligt samvete över följande saker:

- att Torsten numera får ersättning på natten. Jag "borde" orka amma honom, även om det tar två timmar, med tanke på näringsvärde och anknytning etc och whatever. 

- att jag "bara" ska vara hemma till den sista mars. Jag "borde" vilja vara ledig längre. 

- att jag tycker det är rätt tråkigt att underhålla honom medelst t ex runtbärande i hemmet. Jag "borde" tycka att det är roligt att roa min avkomma.

- att jag blir irriterad när han skriker och är otröstlig. Jag blir stressad och pratar till honom med en arg röst fast jag vet att han inte kan hjälpa att han skriker. Jag "borde" ha större tålamod med mitt barn. 

Jag vet ju rent logiskt att inget av det här kommer ge Torsten men för livet, eller ens men för stunden, men det dåliga samvetet finns där likväl. Fast han uppenbarligen mår bra och tycks vara en nöjd och glad liten pojke så finns ändå den där känslan av otillräcklighet ständigt i bakhuvudet. 

lördag 16 november 2013

(Bebis)prylgalen.

Jag har aldrig varit speciellt pryltokig när det gäller saker som kamera, mobil, dator etc. Där är jag helt nöjd med att ärva andras (=Anders) avlagda grejer. Så länge sakerna fungerar okej har jag inte brytt mig om att de ska ha de senaste finesserna men i och med att jag blev gravid och fick tillträde till bebisvärldens alla miljoner prylar har jag blivit helt inbiten. Jag hade redan sedan tidigare ett stort intresse för barnvagnar och brukade spana in vagnar på stan men nu kollar jag in allt bebisrelaterat. Kläder, filtar, smarta prylar, leksaker, åkpåsar... Det senaste jag fastnat för är barnstolar, en av få bebissaker vi faktiskt behöver. Jag kan sitta och googla och kolla på blocket och tradera i timtal för att hitta den perfekta barnstolen (och den perfekta sittdynan till stolen). Jag älskar barnvagnsbloggar och kan sitta och läsa inlägg efter inlägg om barnvagnar jag aldrig kommer köpa bara för att det är så kul att läsa om olika design, funktioner och detaljer. Jag är djupt besviken över att ingen av de mammabloggar jag följer någonsin skriver något om sina barnvagnar och knappt något om sina övriga bebissaker heller. Bara för det ska jag så småningom skriva ett inlägg enbart om vår vagn. Apropå barnvagn så har jag precis lyckats fynda det här fina regnskyddet på tradera, från Elodie details (för övrigt det i princip enda företaget som gör icke-svarta eller icke-genomskinliga regnskydd, what's up med det? Det borde väl finnas en ganska stor marknad för fina regnskydd med tanke på hur enormt många andra barnvagnstillbehör det finns att köpa?):

Nästan så att jag ser fram emot att det börjar regna så jag får använda det här.

Förutom barnstol (min favorit är för övrigt den här från Ikea som tyvärr utgått från deras sortiment) vill jag ha följande, helt onödiga, saker:

- så kallade bumperskydd (eller bygelskydd) - alltså överdrag till bågen som sitter på vagnen. En del virkar sina egna sådana, det kanske jag också skulle ta och göra.

- sittdyna i ull, eller i något fint mönster, till barnvagnen.

- snygg sufflett i fint mönster. Tyvärr verkar det i princip bara finnas till Bugaboo-vagnar och vi har ju en Brio Smile. Drömmen vore om Brio gjorde ett samarbete med någon designer, som till exempel Kronan gjort med Littlephant.

- en mobil att sätta på skötbordet så att skrutten har något att titta på när han får sina blöjor bytta.

- Bumbo-stol. Dock har jag läst att sådana här stolar egentligen inte är så bra pga hindrar bebisens naturliga rörelsemönster men korta stunder borde det väl gå bra?

onsdag 13 november 2013

Torsten åtta veckor

Vi tar den i punktform, den åttonde veckan i Torstens liv:
- Vi hade vår första mamma/barndejt och Torsten var för första gången på Ikea. Vi var också på babycafé på öppnis och dit kommer jag definitivt gå varje vecka för att känna mig lite mindre ensam.
- Torsten slutade "gnälla" en dag när jag kom tillbaka in i rummet efter att ha varit på toa. Det är första.gången han lugnats av att enbart hört/sett mig. 
- För första gången (ja det blir många första gången- tillfällen) lugnade T ner sig efter att han badat. Hittills har han bara lugnat ner sig om han fått amma efter han blivit torkad, insmord och ombytt. Nu blev han lugn av sig själv efter en stund. Jag tycker överlag att han är en lugnare bebis nu jämfört med för en vecka sen, antagligen för att han passerat andra Wonder weeks-utvecklingsfasen.

Sötobert, 
Haha, vad dålig jag är på att skriva sådana här veckosammanfattningar jämfört med t ex Bella... 

tisdag 12 november 2013

Ett rekord jag gärna hade varit utan.

Apropå föregående inlägg så kan jag meddela att Torsten slog nytt rekord i maratonammande i natt: cirka två timmar och en kvart.

Jag tror att kan vara dags att börja med ersättning igen på nätterna.

måndag 11 november 2013

Om amning #3 - never ending story


Ni undrar säkert hur det går med amningen, eller hur? Jo, jag struntade i det där med att T skulle vant sig av med amningsnappen innan han fick vanlig napp - och tack gode gud för det. Så mycket lättare det blev att trösta honom när han fick tillgång till napp! Det är helt klart värt risken att han aldrig vänjer sig av med amningsnappen. Vilket han nog inte kommer göra, med tanke på att jag aldrig riktigt orkar ta itu med det. Det är såpass smidigt med amningsnapp och såpass svårt att få honom att få ett bra grepp utan den att jag inte gör mer än något halvhjärtat försök någon gång ibland. Jag borde väl anstränga mig mer men vet inte riktigt var jag ska hitta energin till det.

Jag tycker det funkar bra att amma och blockamningen jag skrev om i förra amninginlägget har definitivt gett resultat. Så nu kör jag ett bröst per amningstillfälle precis som i början, förutom ibland när jag behöver lätta på trycket på andra bröstet eller det börjar göra ont.

En sak jag tycker är en smula påfrestande dock är att T har för (o)vana att amma väldigt länge (därav rubriken). Ofta varar amningssessionerna drygt en timme. Jag börjar bli öm i bröna av det plus att det är opraktiskt och tröttsamt och gör att jag får ont i armar, rygg och axlar. Eftersom han ofta kräks samt gått upp väldigt bra i vikt tänker jag att han nog får i sig mer än vad han egentligen behöver. Därför funderar jag på om jag kan avbryta amningen när jag känner att jag inte pallar längre även om T vill fortsätta (om det ens går utan att han börjar gallskrika). Eller går det alltför mycket emot principen om fri amning? Kommer det leda till att T blir otrygg och osjälvständig? Kanske borde jag bara härda ut ett tag till och vänta på att det blir bättre.

fredag 8 november 2013

Mina bästa bebistips

Jag samlar på tips och idéer som gör livet med bebis lite lättare, lite smidigare och lite roligare. Jag tänkte att jag skulle börja skriva ner dem här, både för min egen skull om det blir fler barn och för andra  föräldrar som vill underlätta för sig. Så här är mina bästa bebistips, del ett:

- en babysitter är helt klart värd pengarna. Jag var skeptisk till en början och trodde att Torsten aldrig skulle vilja sitta i den men nu känns den helt oumbärlig. Plötsligt kan jag duscha, laga mat (=koka pasta), äta med både kniv och gaffel, TRÄNA etc. Helt fantastiskt!

- amningskudde är också helt klart värt att investera i. Jag var skeptisk även till detta påfund men nu älskar jag den och min rygg tackar mig varje dag. Fattar inte varför jag väntade tills Torsten var fem veckor innan jag köpte en. 

- en riktigt bra smartphone, om du har ekonomisk möjlighet (både amningskudde och babysitter kan man ju köpa begagnat, lite svårare att göra det med en smartphone). Det är roligt att ha en vettig kamera så du kan ta bra bilder på bebben (så att du kan instagramma dem sen). Det är guld värt att ha en bra telefon när man ammar - mycket lättare att hantera än en dator eller surfplatta när man har en bebis i famnen. Bara att lägga mobilen framför dig på amningskudden. Det är smidigt att kunna kolla sociala medier i mobilen och du kan ladda ner användbara appar som Wonder weeks, Mammamage och bvc-appen t ex. Du kan använda telefonen för att lyssna på podar, blogga, spela spel eller läsa e-böcker samtidigt som du ammar. Min Sony Xperia Z som jag köpte precis innan Torsten kom har definitivt gjort det lättare och roligare att amma (och att vara föräldraledig). En bra telefon är nog faktiskt mitt allra bästa bebistips.

- om du som jag känner dig lite (mycket) ensam under föräldraledigheten: börja engagera dig i sociala medier. Skaffa en blogg, skriv av dig, läs och kommentera andra bloggar för att på så vis få egna läsare och hitta samhörighet med andra mammor/pappor. Skapa ett instagramkonto, kolla upp #soffhörnsmaffian och "träffa" andra mammor som också mest sitter i ett soffhörn med svettig mjölkfläckig amningsbehå, ljummet kaffe och skrikande bebis. Det här låter kanske som ett fånigt tips, men helt ärligt så vet jag inte vad jag hade gjort om jag inte haft mina internetmammakompisar. Tillsammans är man mindre ensam, så enkelt är det. Och har man tur så kanske man blir vänner även irl. 

torsdag 7 november 2013

Något "morsa of the year"-pris lär jag ju inte vinna.

Jag önskar att jag var som vissa mammor vars bloggar jag läser. Mammor som verkar vara så nöjda, lugna och tillfreds med sin nya tillvaro. Det vill säga, allt det jag inte är. Jag tycker ärligt talat att det är skitjobbigt att vara föräldraledig. Inte att vara mamma, men att vara tvungen att vara ansvarig så mycket för ett barn som kräver så mycket av mig. Jag blir arg och avundsjuk på Anders för att han får åka hemifrån på morgonen, för att han får umgås med andra vuxna hela dagarna och för att han har båda händerna fria. Han får inte ont i ryggen av att bära eller mata en bebis flera timmar om dagen. Han kan gå på toa när han vill och äta när han vill. Han får inte ångest på morgonen för att han vet att nu börjar ännu en lång, ensam dag (och för att han känner sig som världens sämsta mamma - eller pappa då - som inte vill vara föräldraledig. Inte på det här sättet i alla fall). Gud, vad jag önskar att jag kunde leva i ett rosa fluff och vara en cupcakebakande, lattedrickande morsa som vill vara hemma med sin unge i ett år.

Fyra månader och tre veckor kvar. Sedan får jag börja jobba igen. Det ska jag väl fixa utan att bli knäpp(are)?

onsdag 6 november 2013

Om att göra det som känns rätt.

Idag har jag och Torsten varit i Växjö och hälsat på mitt jobb (och jag fick amma både under tågresan dit och hem och byta blöja på tåget och Torsten skrek lite under ena tågresan men det gick bra! Jag kände mig som en supermom som klarade av denna utflykt. Dock att jag stank svett när jag kom hem pga varit så nervös under dagen). Typ alla på jobbet ställde frågan om hur jag kände inför att börja arbeta igen i april och om jag trodde att jag skulle klara av att vara borta från Torsten hela dagarna.

Jag svarade att som det känns nu vill jag definitivt börja jobba igen i april (herregud, det är ju jättelångt dit!) och jag tror att Torstens pappa kommer ta hand om honom alldeles utmärkt när jag arbetar. Men inom mig gnager det dåliga samvetet, känslan av att jag är en dålig mamma som inte vill vara hemma mer med mitt barn. Fast jag vet ju att ens duglighet som förälder inte hänger samman med antalet dagar en tar ut föräldraledighet - i så fall skulle ju en majoritet av alla pappor per automatik vara dåliga fäder. Och jag vet ju också att det här är rätt för mig. Bara tanken på att vara hemma längre än till sista mars ger mig ångest. Hade det inte varit för att jag tror att "alla andra" tycker jag är världens sämsta morsa (typ) hade det här inlägget inte skrivits.

Jag blev så glad när jag för några veckor sedan hittade det här inläggetden här bloggen. Det finns andra mammor som tänker och känner som jag, att det där att vara hemma ensam länge med en liten bebis, det är inte det ultimata för mig och därmed inte heller för mitt barn. Tröttheten och ensamheten gör mig stressad, otålig och sur. Att få arbeta, att umgås med folk och använda hjärnan, kommer göra mig till en bättre mamma. Lite sugen är jag också på att göra som Anja och vara hemma med Torsten igen om ett år, när Anders börjat jobba igen. Då skulle jag kunna vara föräldraledig november - december och så får T börja på föris i januari. Fördelen med det upplägget är att han är lite större när han börjar på föris och antagligen är det lättare att få plats då än i november - och att han och jag får chansen att ha en vardag ihop igen, på ett annat sätt än när han var liten bebis.

OM det blir fler barn så skulle jag tycka att det vore perfekt om jag och Anders först var hemma tillsammans cirka en månad, sedan skulle jag vara hemma en månad till om det behövs för att få amningen att fungera och efter det skulle vi båda vara föräldralediga 50% och jobba 50%. Så får vi både bebismyset och den intellektuella stimulansen och sociala samhörigheten. Dock måste det fungera med våra respektive arbeten och så måste ju amningen lösas på något sätt. Men det tar vi då, ett eventuellt syskon är långt in i framtiden.

Och GUD vad det stör mig att folk hela tiden förutsätter att jag kommer vilja vara hemma så himla länge bara för att jag är mamma. Hur många frågar Anders om han inte ska vara hemma längre, om inte sju månader känns lite kort? INGEN. För han är man och pappa och förväntas inte vilja vara med sitt barn mer än så medan jag som mamma tydligen ska ha något slags behov av att vara med mitt barn dygnet runt i minst ett år. Satans könsroller, så oerhört tröttsamma ni är.

tisdag 5 november 2013

Torsten sju veckor

Det har varit dåligt med uppdateringar här men vi har haft fullt upp senaste veckan, med resor till Malmö och Skövde (där vi sov borta för första gången sedan BB. Det gick bra men till nästa gång behöver vi kanske inte packa bilen full med i princip varenda bebispryl vi äger...), och besök på BVC och hos barnmorskan.


På väg till Skövde.

Den här sjunde veckan i Torstens liv har det hänt grejer i hans utveckling. Vi tror att han är uppe i, eller precis har passerat, utvecklingsfas nummer 2 enligt Wonder weeks. Det är många leenden och mycket joller. Jag tycker det verkar som att han gillar när jag sjunger för honom, gärna med rörelser till (t ex imse vimse spindel). Han kräver mycket underhållning och omväxling och vill helst bli runtburen i lägenheten så fort han är vaken och inte ammar. Han uppskattar att titta på lampor, tavlorna ovanför vaggan, böcker och levande ljus. Han vill sitta upp nästan jämt, i knät eller på armen eller med stöd av kuddar, och han har börjat kunna sitta i babysittern utan att skrika.

I amningskudden.

Favoritleksaken är den nya mobilen som hänger ovanför hans sovplats i vår säng. På undersidan sitter en spegel som är väldigt rolig att titta i. En gång när han och jag satt i sängen visade han med kroppsrörelser att han ville ligga under mobilen. Det har aldrig hänt tidigare att Torsten så tydligt visat vad han vill.

Bästa underhållningen!
På tvåmånaderkontrollen fick Torsten återigen beröm för att han är så stark och kan hålla upp huvudet så bra. Läkaren verkade också imponerad över att han kan vända sig från mage till rygg, vilket tydligen är ovanligt för bebisar i den här åldern *stolt mamma*.

Imorgon ska vi till Växjö och hälsa på mitt jobb och på torsdag ska vi ha vår livs första playdate/lattemammafika. Spännande!

onsdag 30 oktober 2013

Torsten sex veckor

Hej Torsten,

idag är du sex veckor gammal. Jag skrev fem veckor först i rubriken men sen kom jag på mig själv - du är ju faktiskt hela sex veckor. Tiden går så fort, så fort. Snart är du en obstinat tonåring som bara vill hänga med dina coola kompisar och tycker att mamma och pappa är de pinsammaste på jorden. 

Jag tänkte att jag den här veckan skulle berätta lite om hur en typisk dag för oss ser ut, för dig och mig att minnas vad vi egentligen gjorde den där allra första perioden av ditt liv. 

Under natten har du oftast vaknat två gånger, en gång vid midnatt och en gång vid två. Sedan brukar du vakna vid fem - halv sex igen. Då passar din pappa på att gå upp och göra frukost till mig, som jag äter i sängen samtidigt som jag ammar, innan han åker till jobbet. Efter amningen somnar du ibland om men vissa dagar tycker du att det är en utmärkt tidpunkt att starta dagen på. Då myser vi lite i sängen och går sedan upp för att kolla Gomorron Sverige. Du har sedan några dagar tillbaka en rytm under dagen; du äter, är vaken och glad en stund för att sedan bli trött och kinkig och vilja sova. Den här rytmen har ett intervall på cirka två-tre timmar (men pågår inte under hela dagen utan då och då). När du är vaken och pigg gillar du att ligga i bavygymmet, sitta i knät eller bli runtburen i lägenheten så du kan kolla på saker, helst lampor, fönster och speglar. Du börjar tycka det är roligt med leksaker och ibland kan du till och med sluta gråta en stund om du distraheras av en skallra. Du "pratar" och skrattar mycket men kan snabbt ändra om i humöret och skrika när det är något som inte är bra. 

Vi brukar försöka komma ut någon gång under dagen, oftast på eftermiddagen, för att powerwalka eller gå på stan eller besöka BVC. För det mesta tycker du om att ligga i vagnen och börjar du skrika kan jag oftast lugna dig med nappen (som du för övrigt började med på din enmånadsdag och omedelbart gillade). 

Annars tillbringar vi tiden med att hänga i soffan, äta och kolla på tv-serier. Just nu är det mest Downton Abbey och New girl men vi tar tacksamt emot tips på andra serier att titta på. Pappa kommer hem vid fem-sex ungefär. Då brukar han mysa med dig vilket du vanligtvis gillar men ibland är det bara mammas famn som duger. Vid sju-åtta är det dags för kvällsmat och sen somnar du runt nio. Du sover mellan oss i sängen, gärna vilandes på någons arm.


Vi var hos BVC idag och du väger nu 4500 gram och är 58 centimeter lång. BVC-sköterskan påpekade, vilket hon gör varje gång, att du är väldigt stark. Till exempel kan du redan vända dig från mage till rygg (vilket gör det svårt att få dig att träna på att hålla uppe huvudet liggandes på mage). Jag tycker det är svårt att veta vad som är vanligt bebisbeteende hos dig och vad som faktiskt är just din personlighet. Det jag fått höra av andra är att du tycks vara en bestämd liten person som vet vad han vill. Det är en egenskap du nog har ärvt av din ömma moder.

I helgen ska vi för första gången resa bort och sova någon annanstans. Vi ska till Skövde och träffa din farfar, farbror och faster. Jag är en smula nervös för detta; hur ska det gå att sova borta? Kommer du bli orolig när du inte är i den miljö du är van vid? Spännande fortsättning följer... 

måndag 28 oktober 2013

När börjar det roliga?

Sedan Anders började jobba när Torsten var 2,5 vecka och jag fick ta ansvaret för honom cirka 80% av dygnet fem dagar i veckan har det inte gått en dag utan att jag räknat efter hur lång tid det är kvar tills jag får börja jobba igen (fem månader på torsdag). Det här att vara ensam hela dagarna med en liten skrutt som jag nästan aldrig kan lägga ifrån mig utan att han skriker är faktiskt inte särskilt kul. När börjar det bli roligt att ha barn? När börjar det bli roligt att vara föräldraledig? Förstå mig rätt, det är klart jag älskar mitt barn och att vi stundtals har det väldigt mysigt. Men det är oftast ensamt och ibland tålamodsprövande, minst sagt. Blir det någonsin något syskon till T och jag är föräldraledig igen ska jag inte bo i en stad där jag inte känner någon och varken jag eller Anders ska ha längre än en kvarts tågpendling till våra respektive arbeten. Förhoppningsvis kommer jag då inte heller tajma in mammaledigheten med att cirka hälften av min bekantskapskrets flyttar från Skåne.

Jag väntar på att mammagruppen hos BVC ska dra igång. Kanske finns det någon trevlig mamma där som vill hänga med mig och dricka kaffe och snicksnacka. Jag väntar även på att Torsten ska bli lite äldre så vi kan gå på öppna förskolans babycafé där det förhoppningsvis också finns trevliga morsor. I väntan på det får jag väl helt enkelt roa mig med att promenera och glo på tv-serier. Samt göra utflykter då och då, till Lund och Hjärup och Malmö och Växjö och hänga med folk (eller ja, såna utflykter kommer jag ju göra även om jag lär känna folk i Hässleholm, fast kanske inte lika ofta).

Det är inte lite orättvist heller att Anders får vara föräldraledig när Torsten är lite äldre och roligare att umgås med. Nog för att han är väldigt söt och gullig nu men han ger ju inte så mycket i utbyte. Dumma amning som gör att jag måste vara hemma den första tiden.

Någon som läser detta och bor i Hässleholm eller här i närheten som känner att hon den där Anna, hon verkar vara en trevlig prick? Eller någon jag känner som får världens lust att resa hit och hälsa på några dagar och roa en uttråkad bebismorsa? Hör av er i så fall. Jag vill leka med er!

Den här lilla sötnöten vill också ha kompisar att hänga med. 

fredag 25 oktober 2013

Om amning #2 - överproduktion av mjölk

När jag började amma Torsten körde jag med ett bröst per amningstillfälle. Jag tyckte det fungerade bra, han blev mätt och lugn och det var aldrig några problem att få mjölken att rinna till. Jag hade mycket sällan spända bröst. BVC-sköterskan tyckte dock att jag skulle amma från båda bröna vid varje amning för att det annars gick för lång tid mellan amningarna för att hålla mjölkproduktionen igång. Jag tyckte att det verkade onödigt, eftersom det uppenbarligen kom tillräckligt med mjölk (jag menar, Torsten har gått upp som han ska hela tiden och det märktes att han blev mätt, oavsett vilket bröst han ammades på) och krångligt, varför hålla på och greja med båda bröna om det räcker med ett? Jag hade fått in en bra amningsrutin som jag nu skulle ändra på. Jag hade dessutom läst att det skulle räcka att amma en gång per dygn för att hålla mjölkproduktionen igång så jag förstod inte riktigt varför jag tvunget skulle köra med båda bröna varje gång. Men eftersom jag är förstagångsmamma och aldrig gjort sådant här förut vågade jag inte lita på vad jag själv tyckte och börjadeistället följa BVC-sköterskans råd. Nu fick Torsten först amma från ena bröstet, sedan rapas och bytas på, läggas vid andra bröstet och sedan rapas igen. Bökigt, minst sagt.

Efter ett tag började det göra ont i bröna när jag inte ammat på en stund, efter kanske två timmar. Så hade det inte varit tidigare, när jag körde på ett bröst i taget. Jag tyckte också att Torsten blev skrikigare efter amningarna och kräktes mer och oftare. Tidigare hade han nästan alltid somnat efter en amning men det gjorde han sällan nu. Dessutom började det läcka väldigt mycket från brösten. Jag tyckte att det var lite jobbigt, men tänkte att det var väl så det skulle vara, tills jag ramlade över det här blogginlägget. Då gick det upp ett ljus hos mig - antagligen överproducerade jag mjölk, ett fenomen jag aldrig hört talas om (däremot hade jag hört mycket om det motsatta, att det kommer för lite mjölk). Så nu kör jag på så kallad blockamning, efter tips bl a härifrån, för att komma till rätta med det här.

Jag hoppas att blockamningen ska göra att amningen blir lika smidig som den var tidigare. Jag tycker redan, efter bara en dag, att det blivit bättre (dock att det spänner som attan i bröna just nu, jag antar att det kommer göra det under övergångsperioden). Och jag hoppas att jag framöver våga lita på min instinkt och göra det som jag tycker känns bäst för mig och Torsten istället för att följa andras råd.

Om barn och alkohol.

En sak jag funderat på är det här med barn och alkohol. Numera är det ju okej att dricka alkohol när en ammar men enligt Torstens BVC-sköterska ska en ändå undvika att dricka alkohol helt och hållet så länge man är tillsammans med barnet. Det gäller båda föräldrarna, inte bara mamman. Detta eftersom ungen märker att en luktar och beter sig annorlunda än vanligt efter alkoholintag vilket gör hen orolig och otrygg. Jag förstår vad sköterskan menar men jag kan tycka att det låter lite överdrivet, att aldrig kunna dricka i närheten av sitt barn (och med dricka menar jag alltså små mängder, såklart. Inte att dricka sig berusad). Jag har försökt googla information om detta men hittar ingenting. Kan det vara okej att dricka lite alkohol, typ ett glas vin, någon gång? Kan även ett sådant litet barn som Torsten märka om jag eller Anders druckit och bli orolig på grund av det? 

Jag är själv uppväxt med föräldrar som antingen inte dricker någonting eller dricker väldigt lite väldigt sällan. Jag har alltså ingen egen erfarenhet av att se föräldrar påverkade av alkohol. Jag kan ju dock tänka mig att det inte är särskilt kul. Men - lite alkohol någon gång ibland borde väl vara okej? Eller gör även en liten mängd alkohol att en blir så annorlunda att barnet snappar upp det och tycker det är jobbigt?

Anledningen till det här inlägget är att jag är så himla sugen på rödvin. Det var tio månader sedan jag drack det sist så fatta hur gott det kommer vara att sippa på ett glas med denna gudabenådade dryck för första gången sedan december. Men jag vågar inte ta det där glaset för att jag är rädd att ge Torsten men för livet.  

torsdag 24 oktober 2013

Man vet att man är föräldraledig

...när man blir irriterad över att Gomorron Sverige inte börjar förrän kl. 06.25. Vissa har ju varit vakna sedan kl. 04.15.

onsdag 23 oktober 2013

Torsten fem veckor

Hej Torsten,
idag är du fem veckor gammal. Tiden går så himla snabbt, precis som alla sade att den skulle göra när man fått barn. Jag är mycket ambivalent inställd till detta. Å ena sidan är det så roligt att se hur du växer och utvecklas, å andra sidan vill jag att du ska vara min pyttebebis för alltid (fast gärna en pyttebebis som sover hela nätter, i sin egen säng, i så fall).

Du är vaken och glad i längre och längre stunder hela tiden. Du intresserar dig mer och mer för din omgivning och lampor är fortfarande favoritobjekten att titta på. Du ler oftare nu (och inte bara när du gjort nummer två). Det är inga sociala leenden  än men jag tror de kommer snart.
Du växer och växer och dina bodies i storlek 56 börjar bli för små (byxorna i 56 är fortfarande lagom dock).

tisdag 22 oktober 2013

Ett äventyr.

Idag har jag och Torsten varit på äventyr. Vi tog tåget - första gången Torsten åkte tåg! - till Lund. Jag var lite nervös innan tågfärden över att använda allmänna kommunikationsmedel med Torsten i barnvagnen men det gick jättebra. Det var visst inte så svårt att få på vagnen på tåget och Torsten sov hela vägen.


Väl i Lund mötte vi Evelina a.k.a. "Toker" och åt lunch (mental note för framtiden: Coffee Break funkar med barnvagn, i alla fall om det inte är några andra vagnar där). Jag hade tänkt att Torsten och Evelina skulle få bekanta sig med varandra men Torsten valde att sova under hela lunchen (vilket i och för sigvar rätt skönt, för då kunde jag för en gångs skull äta min mat i lugn och ro).


Efter lunchen gick jag en sväng på stan (alltså lyxen i att vara i en stad med ett anständigt utbud av butiker) för att leta amningsvänliga klänningar men hittade förstås inga. Det blev en amningsbh istället och Hello Kitty-sockar till Torsten. Funderade även på att köpa den här tröjan till honom, hehe:


Sedan satte jag mig i Lundagård och ammade och tittade på studenter och fina höstträd. Himla skönt att det är så varmt att en kan amma utomhus. Det känns mycket lättare att amma offentligt ute än inne på t ex ett café av någon anledning. Efter en stund kom Anders och mötte upp oss och så gick vi och fikade innan vi åkte tillbaka till Hässlehåla (mental note för framtiden: Espresso House funkar med barnvagn och där finns även toalett med skötbord). Torsten fortsatte att sova och vaknade inte förrän vi kom hem. En mycket mysig dag! Jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag fixade denna första dag ensam med Torsten i stora världen.

måndag 21 oktober 2013

Jag är så ofattbart priviligerad

...som har turen att leva i den del av världen som tillhandahåller säker mödrahälsovård. Som inte behöver vara rädd att riskera livet på vare sig mig eller barnet under en graviditet och förlossning. Som, om något skulle gå fel, inte behöver oroa mig för att bli utstött ur samhället och till exempel vara ogiftbar på grund av skador efter en förlossning.

Ända sedan jag födde Torsten och hade den där überjobbiga upplevelsen av förlossningen har jag tänkt på vilken enorm tur jag ändå hade. Tänk om jag levt på 50-talet i Sverige, eller tidigare än så, med dålig eller ingen smärtlindring och utan att pappan fick vara närvarande i förlossningsrummet (jag hade aldrig tagit mig igenom förlossningen utan Anders stöd). Eller om jag levt idag i en helt annan del av världen, som Sierra Leone eller Afghanistan, de länder som är absolut sämst när det gäller mödrahälsovård. Där risken att dö - både för mamman och barnet - under en graviditet eller förlossning faktiskt är en realitet till skillnad från i Sverige där risken är nästintill obefintlig. Där risken för skador, som fistula, är mycket stor och kan leda till livslånga fysiska komplikationer och uteslutning från samhället.

Bara hälften av alla förlossningar i världen sker med hjälp av kompetent vårdpersonal. Cirka 1 000 kvinnor dör varje dag i samband med graviditet eller förlossning. Sex miljoner bebisar dör varje år vid födseln. Ungefär 30 000 - 50 000 kvinnor drabbas av fistula varje år. När jag tänker på detta får jag ren och skär ångest. Fatta att behöva föda utan smärtlindring, utan hjälp av barnmorska, utan tillgång till medicin och vård om något går fel? Att veta att risken är stor att ens bebis inte överlever? Och detta helt i onödan. Om alla kvinnor fick den mödrahälsovård svenska kvinnor får skulle det inte se ut så här.

Jag tänker dra mitt strå till stacken och göra det lite, lite bättre för alla dessa kvinnor och barn. Jag ska ge ett bidrag till The Fistula foundation och skänka pengar till en by-barnmorska i Sierra Leone. Gör det du med, om du har ekonomisk möjlighet.

söndag 20 oktober 2013

Jag, en mama-mamma?

Jag trodde aldrig jag skulle läsa tidningen Mama men när jag såg det här erbjudandet kunde jag inte motstå. Jag gillar ju Ebba och vill läsa hennes gravidbok, trots att jag inte är gravid eller planerar att bli det inom den närmsta framtiden. Men jag älskar att läsa om graviditeter och bebisar och jag har ju ändå tänkt prenumerera på någon tidning för att ha något att läsa när jag ammar. Mama känns ju ganska lämpligt som amningsläsning... Dock att jag tänker att den tidningen är för käcka Odd Molly-morsor och inte sådana som jag, dvs småborgerliga mammor med hipsterinfluenser. Aja, den kan säkert vara läsvärd ändå. Om inte annat för att ge uppslag till blogginlägg.