Läs om du vill tänka på något äckligt.

Ibland tänker jag på en grej som är något av det äckligaste jag vet. Jag tänker på hur det var förr i tiden när folk bara badade en gång om året. Man tappade upp ett bad som herrn i huset först fick bada i, sedan gick turen till frun i huset osv nedåt i hierarkin. Till sist fick tjänstefolket bada - hela tiden i samma vatten som först tappades upp till mannen i huset. Tänk att vara den allra sista pigan (räknar med att kvinnfolket badade sist även bland tjänstefolket) som fick ta årets enda bad i vatten som ett tiotal människor redan varit i? Hur kändes det? Var det vidrigt äckligt eller var det trots allt skönt att få ta detta enda årliga bad? Vilken färg hade vattnet? Blev man ens renare av det? Hur stor är sannolikheten att någon passat på att tömma blåsan i detta vatten? Var badet frivilligt eller ej?

Så många frågor kring denna företeelse. Är oerhört glad över att kunna rengöra mig i så att säga jungfruligt vatten och slippa dela badvatten med andra människor.

Året som gått 2020.

Dags för sammanfattning av detta år:

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?

Opererade mig, var sjukskriven, jobbade hemifrån. 

Genomdrev du någon stor förändring?

Hmm. Kanske att jag bestämde mig för att bli en ja-sägare. Jag läste på Sandra Beijers blogg för något år sedan om att hon alltid försökte säga ja till saker och att livet blev mycket roligare då. Jag kände att ja, jag vill också vara en sådan person som säger ja. Som inte inte orkar, som inte inte pallar, som är för bekväm för att säga ja och hellre ligger på soffan än hittar på saker. Sedan kom corona och det blev väldigt lätt att säga ja till de få grejer som erbjöds. Men detta är något jag verkligen hoppas att jag kommer fortsätta utveckla även under normala omständigheter. Jag vill aldrig mer vara en nej-sägare. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

 Ja, jättemånga. Det har varit ett helt galet baby boom-år: en kompis fick sitt andra barn i januari, sedan fick fyra andra kompisar sitt första barn under årets gång. Min bror fick en liten gosse i augusti och min barndomsvän fick äntligen, efter många års väntan, adoptera en liten kille precis innan jul.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? 

Inget, tror jag? Kan inte komma på någon dag som varit sådär extra minnesvärd.

Dog någon som stod dig nära?

Min mammas kusin och min mormor dog i år. 

Vilka länder besökte du?

Haha, "länder"! Kul. Är glad över de få gånger jag överhuvudtaget lämnade Malmö, eller för all del den stadsdel i Malmö som jag bor i.

Bästa köpet?

De varma kläder jag investerat i/fått under hösten och vintern. Ullsockar, ulltröja, heattech-tröjor från Uniqlo och ullmössa (ulleggings, ullvantar och ullhalsduk har jag sedan tidigare). Så otroligt bra plagg att ha nu när jag tillbringar mer tid utomhus än vanligt. Tänk ändå att det skulle krävas en pandemi för att jag skulle fatta grejen med kläder efter väder.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Alla dessa barn som kommit till i bekantskapskretsen, och givetvis mitt eget kommande bidrag till den växande barnaskaran bland vänner och familj. 

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?

En pandemifri värld såklart. Kunna träna på riktigt igen utan avbrott för operationer och graviditet. BEBIS. 

Vad önskar du att du gjort mer?

Tagit itu med vissa ångestrelaterade grejer i mitt liv. Jag har börjat litegrann men det hade varit bra om jag varit mer aktiv på den fronten.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Haft ångest över grejer som det var helt onödigt att ha ångest över - som det ju i princip alltid är. 

Favoritserier från året som gått?

Började äntligen kolla på Bäst i test, mycket trevligt och roligt program. Skulle själv vilja vara med i det (och På Spåret, mitt drömprogram att få delta i). 

Bästa boken du läst i år? 

Jag ser allt du gör av Annika Norlin. Stark debutnovellsamling som språkligt påminde en del om Sylvia Plath. Förtjänade att vinna Augustpriset i stället för överhajpade Samlade verk. 

Vad var din största framgång på jobbet 2020?

Vette 17 om jag hade några direkta framgångar på jobbet i år. Är i vart fall väldigt nöjd med att jag kunnat jobba så bra hemifrån, trodde faktiskt inte att jag skulle ha så bra arbetsmoral som jag haft under hösten. 

Största framgång på det privata planet? 

Att jag tränat regelbundet hela året, med undantag bara för sjukdom, operationer och gravidillamående. Att jag nått vissa insikter om mig själv och börjat ta tag i det (= hantera min ständiga följeslagare ångesten). 

Största misstaget? 

Hmmm. Tror inte att jag gjort något större misstag. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Med tanke på att jag är en relativt extrovert person med rätt stort socialt behov tycker jag ändå att det här året har varit helt okej. Det har fungerat bra att vara hemma så mycket och ha ett begränsat umgänge utanför familjen. 

Vad spenderade du mest pengar på? 

Förmodligen den pågående renoveringen av källaren. 

Något du önskade dig och fick?

En tredje graviditet. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? 

Ja du... 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Ja, det skulle väl vara om den där coronan aldrig hade kommit... 

Vad fick dig att må bra?

Styrketräning. Att säga ja. 

Vem saknade du?

Familj och vänner som jag inte kunnat träffa. 

De bästa nya människorna du träffade?

Vette 17 om jag träffade några nya människor. 

Mest stolt över?

De få gånger jag fick barnen att matcha sina kläder och årets julkort😊

Högsta önskan just nu?

Att få en okomplicerad, lagom snabb förlossning som slutar med att jag får upp ett friskt barn på bröstet. 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Säga ännu mer ja. 

En längtan.

Sju månader är hon på måndag, min bebis som inte är så himla pyttig längre. Om blott fem månader är hon ett år, galet! Jag träffade en tre veckor gammal bebis i onsdags och alltså jisses, vilket litet knyte. Kan inte fatta att Harriet varit så liten? Jag kan inte heller fatta att hon kanske är min sista bebis. Jag vill inte, kan inte, tänka att det är så. Att mjukliften, spädbarnsinlägget till bärselen, babygymmet, babysittern och kläderna upp till storlek 68 som vi lagt undan aldrig mer kommer användas (i alla fall inte av ett barn som vi har gjort). Jag måste ha en till, så är det bara. Måste få uppleva en ny ljuvlig och värnlös liten skrutt en gång till. Inte än på ett tag men om några år. När Harriet växt upp lite, format en personlighet och fått vara minstingen ett tag. För jag är långt ifrån färdig med spädbarns- småbarnstiden. Om jag nu någonsin kommer känna mig färdig? Ibland kan jag känna lite avund mot de som verkligen känner sig färdiga efter två barn. Livet vore lättare om jag inte ville ha fler - men det vore väl högst olikt mig att välja det som är lätt.

Jobbig lista.

Ligger och ammar i sängen och passar på att fylla i den här listan som jag hittade på Katta Kvacks blogg:

Vad ville du jobba med när du var barn?
Jag ville bli lärare, journalist eller statsminister.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Kulturjournalist, lärare, forskare eller författare.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan?
Mina bästa ämnen har alltid varit svenska och andra språk (engelska, franska och latin). Borde nog ha satsat mer på språk än vad jag gjort. Sämsta ämnet gympa, träslöjd och teknik. Är mer the sensitive bookish type än fysiskt skicklig (fast syslöjd var jag bra på).

Vilket var ditt allra första jobb?
Typ renhållningsarbete. Ett sommarjobb via kommunen, fick 25 kr i timmen för att plocka skräp på stränder och i parker.

Vad har du haft för olika betalda jobb?
Renhållningsarbetare
Sekreterare på sjukhus
Vårdbiträde inom äldreomsorgen (i flera olika omgångar)
Medlemsvärvare för Greenpeace (vidrigt jobb)
Restaurangbiträde på McDonald's (fi fäen, mitt absolut värsta jobb)
Butiksbiträde i museibutik
Au pair i Bryssel och London
Personlig assistent
Sekreterare på advokatbyrå
Samordnare på tjejjour
Notarie på förvaltningsrätt
Föredragande jurist på förvaltningsrätt
Jurist på en ideell organisation
Beslutsfattare på statlig myndighet
...och säkert något mer jobb som jag glömt nu.

Vad har du för utbildning?
Juristexamen plus en master i international human rights law (visst låter det flådigt?) plus lite lösa kurser inom juridik. Har även  läst A-kurser i litteraturvetenskap, internationella relationer, kreativt skrivande och idéhistoria samt 30 poäng spanska för nybörjare samt lite andra lösa småkurser. Jag har läst motsvarande drygt åtta års heltidsstudier.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?
Att fatta beslut och coacha mina medarbetare.

Vad är dina starka respektive svaga sidor på jobbet?
Mina starka sidor är att jag är snabb, effektiv och inte krånglar till saker i onödan. Jag är en schysst kollega som ställer upp och hjälper till. Dessutom är jag "lagom social" enligt min chef, hehe. Min svagaste sida är att jag är dålig på att säga ifrån och att ge negativ kritik.

Nämn något du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?
Skapat en bra stämning och god sammanhållning pga är en bra och trevlig medarbetare.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det jobb du har i dagsläget?
Jag skulle vilja doktorera eller jobba som någon form av skribent.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Att jobba som typ kurator eller biståndshandläggare eller dylikt. Skulle aldrig orka lyssna på folks problem dagarna i ända.

Vad gör du om fem år?
Förhoppningsvis har jag något slags personalansvar. Eller så har jag lämnat humanjuridiken bakom mig och jobbar kanske med upphandlingar istället.

Det där med det sociala.

Jag har ju skrivit lite om det tidigare här på bloggen; mitt bristande sociala liv. Det är inte det att jag inte har vänner, men jag träffar dem inte så ofta. Många bor på andra ställen och de som bor nära träffar jag ändå inte särskilt ofta, av oklara anledningar. Det har liksom bara blivit så.

Det här är ett inlägg jag har dragit mig för att skriva samtidigt som det är något jag funderar mycket på och ältar, ältar och ältar. Jag tycker det är pinsamt att min sociala situation ser ut som den gör. Att min Instagram och blogg inte är fyllda av bilder från middagar, resor och playdates med kompisar. "Alla andra" har självklara gäng eller personer som de firar midsommar och nyår med. "Alla andra" har fullbokade kalendrar och helger fullproppade med aktiviteter tillsammans med andra. "Alla andra" får inte ont i magen när BVC-sköterskan frågar om många av våra vänner har barn. Vi har ju inga gemensamma vänner, inga par eller familjer vi umgås med, i alla fall inte på regelbunden basis. Till viss (stor?) del beror nog detta på att vi flyttat en del och att jag bytt jobb en del gånger, samt att andra har flyttat härifrån. Ibland tänker jag att vi också borde flytta, till Göteborg. Jag tänker att vi skulle ha ett bättre socialt liv där; min (ursprungs)familj bor där eller i närheten och vi/jag har en del vänner där och i Uddevalla. Men kanske skulle det inte alls vara bättre, kanske blir det likadant som här.

Annars är det ganska lätt att träffa nya människor, särskilt när man har barn. Det svåra är att träffa folk som man "klickar" med. Det allra svåraste är att hitta folk som jag, Anders och T klickar med. För jag vill ju helst att vi ska kunna umgås allihop tillsammans, som en familj. Men kanske måste jag inse att det inte kommer fungera så. Jag kanske måste hitta mitt eget sammanhang. Hur jag nu ska göra det.

Tips på sånt man inte säger.

Idag fick jag frågan av en tant (kärring) om jag väntar barn igen. Det gör jag inte men TACK så himla mycket för den kommentaren! Det var EXAKT vad jag ville höra så här ett år efter jag fått barn och fortfarande har kvar en hel del "extramage".

Jag hoppas det finns en speciell plats i helvetet för folk som kommenterar andras kroppar.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är.

Inför att jag skulle hålla tal på bröllopet i lördags läste jag gamla dagböcker för att hitta bra citat att använda i talet. Jag hittade inga citat, däremot fann jag väldigt mycket ångest och självtvivel. Den här resan längs minnesstigen fick mig att fundera. Vilken liten och rädd människa jag har varit och till viss del fortfarande är. Rädd för att ta plats, för att synas och höras. Rädd för att sticka ut hakan, för att göra folk arga. Så mycket jag har förminskat mig själv under åren. Mer förr, mindre nu, men fortfarande gör jag det till viss del.

Jag vill inte göra det längre. Jag är trött på att vara feg. Jag är trött på att försöka klä mig i en roll som inte passar mig. Jag är inte den där ljuva, söta tjejen som alltid är lagom, trots att jag gjorde allt för att vara sådan när jag var tonåring och under alldeles för många år därefter. Jag är snarare den där typen som är lite för mycket. Som har en käft som ständigt glappar. Som har åsikter och gärna säger dem.

Som Edith Södergren sa: det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är. Det gör verkligen inte det. Nu är jag 30 år, jag är vuxen och har ett barn jag vill vara en bra förebild åt. Det är liksom dags att göra mig så stor som jag faktiskt är.

Du fattas mig.

Mitt i bebisbubblan hade jag faktiskt glömt vilken dag det är idag tills jag läste en väns facebookstatus och insåg att just det, idag är det ju exakt fem år sedan jag fick det där telefonsamtalet. Ett sådant där samtal jag aldrig någonsin igen vill uppleva.

Åh, Åsa. Du fattas mig, det gör du verkligen. Jag önskar att du hade fått träffa Torsten och att du hade fått vara hans coola, beresta, lugn-som-en-filbunke tant Åsa. Du som inte ville ha egna barn men gärna hade passat mina. Jag önskar att du skulle vara med på Karins bröllopsfest i sommar och att vi kunde skriva ett tal tillsammans. Mest av allt önskar jag att du hade kunnat få frid medan du fortfarande levde. Att du hade fått slippa den där vidriga ångesten som tog ditt liv. Att du hade fått leva ett långt och lyckligt liv, du som skulle bli en rödvinssippande kulturtant i en folkhögskola på Österlen. Älskade, fina Åsa, jag saknar dig. Som jag saknar dig.

Hur jag trodde det skulle vara och hur det faktiskt blev.

Hur jag trodde det skulle vara och hur det har blivit, detta att vara förälder, visade sig bli ett väldigt långt inlägg så det får nog bli ett återkommande tema. Här är i alla fall första delen:

Jag var säker på att jag skulle bli en sträng förälder. En sådan som ska bestämma över sitt barn, få det att vara fogligt och inte tolerera något tjafs. Jag skulle absolut inte sätta mitt barn i en skola med någon alternativ flummig pedagogik.

Man kan väl säga att jag ändrat mig ganska radikalt. Jag jobbar varje dag på att betrakta Torsten som en jämlike och inte som någon som är underställd mig och ska lyda mig. Jag tänker jättemycket på vilket språk och vilka ord jag använder gentemot honom, hur jag hanterar när han är ledsen eller arg och att respektera honom som person. Jag vill absolut inte ha ett lydigt, väluppfostrat barn som bara gör som jag säger. Vidare så vill jag definitivt att Torsten ska gå på en skola med Reggio Emilia- eller Montessoripedagogik. Jag tycker inte längre att den typen av pedagogik är flummig utan väldigt vettig. Jag skulle önska att all pedagogik även i vanliga skolor satte individen i centrum och utgick från hens intressen.

Jag trodde också att jag skulle bli en nojig förälder som oroade sig väldigt mycket för typ allt. Jag har nämligen en tendens att oroa mig för saker och ting men i föräldraskapet är jag lugn. Så lugn att jag nästan börjat oroa mig för det; "ska" man inte vara orolig som förstagångsförälder? Hör inte det liksom till? Nej, det måste man faktiskt inte, har jag fått veta. Sedan är det klart att jag oroar mig ibland, jag har ju skrivit tidigare om min rädsla för mobbning.

Något som blivit som jag trott är det här med att vara föräldraledig. Jag tänkte redan innan ledigheten började att det här med att vara hemma på heltid nog inte skulle vara min grej och det är det inte heller. Det temporära hemmafrulivet är tråkigt tycker jag. Det är jättemysigt och fantastiskt på många sätt att få hänga med Torsten om dagarna och lära känna honom men jag behöver intellektuell stimulans (och socialt umgänge) också. Det kommer kännas konstigt och jobbigt att börja arbeta heltid igen den 1 april och inte träffa Torsten så mycket men jag längtar dit. Jag längtar efter egentiden, att få använda hjärnan och vara något annat än bara mamma. Jag vill bara jag igen, i alla fall en del av dygnet. Jag vet att jag sagt det förut men blir det fler barn vill jag jobba och vara hemma 50/50 redan från början. Förut fattade jag inte varför pappor tog ut så lite föräldraledighet (vadå vill de inte vara med sina barn???) men nu förstår jag (för att det faktiskt är ganska långtråkigt).

Alla andra mammor...

Man ska inte jämföra sig med andra, jag vet ju det, men gör det likväl ändå. Jag jämför mig med andra mammor, mammor som inte har behov av egentid och som typ jämt vill vara med sina barn och som ska vara föräldralediga minst ett år för att de tycker det är mysigt att vara hemma. Då undrar jag vad det är för fel på mig, varför klarar jag bara av att vara hemma på heltid med Torsten i 6,5 månad, varför vill jag inte vara med honom 24/7, varför saknar inte jag honom när han sover utan tycker det är skönt att få vara ifred? Varför är inte jag som "alla andra" mammor?

Det spelar ingen roll att det finns massor med mammor som är som jag (förutom kanske vad gäller längden på föräldraledigheten, där tycks jag vara rätt ensam), jag jämför mig ändå med de andra och tycker att jag är lite lite sämre. Och så blir jag trött på mig själv för att jag tänker som jag gör, jag vet ju att alla är olika och har olika behov osv.

Obs att dessa tankar har jag endast om mig själv, inte om andra mammor. För det är bara på mig själv jag ställer alldeles för höga krav.

Medlemskapet i mammaklubben.

En sak jag verkligen gillar med att vara mamma är att jag automatiskt får något gemensamt med en stor mängd andra kvinnor. Plötsligt finns det en gemensam nämnare som gör att det inte alls är konstigt att börja prata med främlingar eller återuppta bekantskapen med människor jag inte haft kontakt med på länge. Som när jag köpte klänning till Torstens dop på Monki och tjejen i kassan frågade mig om Torsten och berättade om sina barn och jag sade att jag skulle ha på mig klänningen på hans dop och hon tyckte det var så fint. Eller när äldre damer kommer fram till mig på stan och pratar om hur söt Torsten är. Eller när jag får förnyad kontakt med klasskompisar från gymnasiet för att vi alla har små barn, trots att vi inte har umgåtts regelbundet sedan vi tog studenten för tio år sedan. Eller alla mina internetmammakompisar som jag hänger med på bloggar och instagram, för att vi alla fått barn ungefär samtidigt. Eller att jag tar kontakt med en kompis kompis på facebook för att vi har varsin bebis och så börjar vi ses regelbundet med våra barn.

Medlemskapet i mammaklubben kan också göra att en vänskap fördjupas, för att det finns något som båda gått igenom och kan relatera till och prata om i evigheters evigheter, för barnsnacket tar liksom aldrig slut. Till exempel kom Helena i torsdags på ett mycket uppskattat besök hela vägen från Stockholm för att avhandla förlossningar, graviditeter, den första jobbiga bebistiden, amning, genus, mammabloggar, uppfostran och annat som är så himla viktigt just nu.

Åh, vad jag gillar att få vara med i mammaklubben. Det är den bästa klubben jag någonsin varit med i.

Torsten och Helena tävlade om vem som kunde charma den andra mest. Vet inte riktigt vem som vann. 

PS. Det låter kanske som att jag bara vill umgås med andra mammor men så är det förstås inte. Det är bara det att jag gillar att det är så lätt att få kontakt med en stor grupp människor som en har något gemensamt med. 

Det värsta.

Jag och Torsten var ju bio förra onsdagen. Filmen vi såg heter Återträffen och handlar om en tjej som varit mobbad i skolan. I vuxen ålder försöker hon prata med sina forna klasskamrater om vad som hände under skolåren, vilket går sådär. Det är en fantastiskt bra film som alla borde se.

Jag tyckte filmen var jobbig att titta på av flera skäl men främst för att jag blev påmind om min största rädsla vad gäller T, nämligen att han ska bli mobbad. Jag är generellt sett förvånansvärt lugn som förälder (med tanke på att jag brukar vara expert på att oroa mig), det är inte mycket som stressar upp mig men just mobbning är det absolut värsta jag kan tänka mig (förutom cancer, hu, och andra fruktansvärda sjukdomar). Att veta att ens barn mår dåligt på grund av andra ungars sviniga beteende och inte kunna göra något åt det, finns det något värre? Det är klart att jag skulle försöka stoppa mobbningen men en kan ju inte göra så att ens barn blir omtyckt av andra ungar. Det jag kan göra, tänker jag, är att arbeta hårt för att T ska få en bra självkänsla och därmed löpa mindre risk att utsättas för mobbning, förhoppningsvis. Försöka arbeta förebyggande, så att säga.

Jag vet att vissa resonerar som så att det är värre, eller i alla fall lika illa, att ha ett barn som mobbar. Jag håller inte med om det för det är ett beteende man kan jobba med hos barnet och förändra. Att ett barn blir mobbat är ju dock aldrig det barnets fel och därmed inte heller något en kan ändra på. 

Att vara lagom personlig.

Jag är ju ganska personlig här på bloggen när jag skriver om min upplevelse av att vara mamma och föräldraledig. Jag skulle dock vilja vara ännu mer personlig men jag har hittills valt att inte vara det. Främst för Torstens skull, för jag vill inte att han i framtiden ska kunna hitta inlägg jag skrivit här och kanske ta åt sig negativt, även om hur jag känner  - t ex att jag tycker föräldraledigheten är rätt jobbig - egentligen inte har med honom i sig att göra. Så hade jag känt oavsett bebis men det är ju inte säkert att Torsten skulle tolka det så. Kanske borde jag valt att vara helt anonym, istället för halvanonym som jag är nu. Då hade jag kunnat skriva mer öppet och ärligt. Att sluta skriva är absolut inte ett alternativ, jag behöver den här bloggen för att skriva av mig och för att få respons på vad jag tänker och känner.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Jag vet inte. Kanske bara att det är svårt att hitta den där balansen mellan att värna om min och Torstens integritet och samtidigt tillgodose behovet att få utlopp för allt det där jag tänker på.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Jag läste det här inlägget hos Bella och kände så väl igen mig i den där känslan av otillräcklighet - fast tvärtom. Bella oroar sig för att hon håller för hårt på sina rutiner och borde ta sig iväg mer med sina tvillingar. Jag oroar mig för att jag tar med mig Torsten på för mycket saker, att vi flänger för mycket för hans ringa ålder. Det kanske blir för många intryck för honom, mer än vad han egentligen klarar av att bearbeta. Inte för att jag märker på honom att han på något sätt skulle må dåligt (dock att han gärna ammar längre än vanligt när vi är hemifrån, antagligen för att det ger trygghet. Men det behöver ju inte betyda att han inte mår bra). Egentligen tror jag att han gillar att få ombyte och stimulans - eller är det bara något jag intalar mig för att döva det dåliga samvetet? Kanske borde vi vara mer hemma, även om det ger mig ångest och gör att jag får mindre tålamod med T? Nej, jag hör ju själv hur det låter. Klart det är bättre att T har en glad mamma än en ledsen mamma. Tänk att det ska vara så svårt att lita på sin magkänsla.

Ah, denna känsla av otillräcklighet. Mammans ständiga följeslagare genom livet.

Det dåliga (föräldra)samvetet.

Det verkar som att föräldraskapet och det dåliga samvetet är oundvikligen sammanlänkade med varandra. Det tycks liksom inte gå att vara förälder utan att ha dåligt samvete. Jag har i vart fall inte stött på någon mamma eller pappa som inte haft skuldkänslor för något de gjort, eller inte gjort, mot sina ungar. Det finns alltid något en kunde gjort bättre, gjort annorlunda. En "borde" ha mer tid, ork, energi, intresse osv. Jag får själv dåligt samvete över följande saker:

- att Torsten numera får ersättning på natten. Jag "borde" orka amma honom, även om det tar två timmar, med tanke på näringsvärde och anknytning etc och whatever. 

- att jag "bara" ska vara hemma till den sista mars. Jag "borde" vilja vara ledig längre. 

- att jag tycker det är rätt tråkigt att underhålla honom medelst t ex runtbärande i hemmet. Jag "borde" tycka att det är roligt att roa min avkomma.

- att jag blir irriterad när han skriker och är otröstlig. Jag blir stressad och pratar till honom med en arg röst fast jag vet att han inte kan hjälpa att han skriker. Jag "borde" ha större tålamod med mitt barn. 

Jag vet ju rent logiskt att inget av det här kommer ge Torsten men för livet, eller ens men för stunden, men det dåliga samvetet finns där likväl. Fast han uppenbarligen mår bra och tycks vara en nöjd och glad liten pojke så finns ändå den där känslan av otillräcklighet ständigt i bakhuvudet. 

Något "morsa of the year"-pris lär jag ju inte vinna.

Jag önskar att jag var som vissa mammor vars bloggar jag läser. Mammor som verkar vara så nöjda, lugna och tillfreds med sin nya tillvaro. Det vill säga, allt det jag inte är. Jag tycker ärligt talat att det är skitjobbigt att vara föräldraledig. Inte att vara mamma, men att vara tvungen att vara ansvarig så mycket för ett barn som kräver så mycket av mig. Jag blir arg och avundsjuk på Anders för att han får åka hemifrån på morgonen, för att han får umgås med andra vuxna hela dagarna och för att han har båda händerna fria. Han får inte ont i ryggen av att bära eller mata en bebis flera timmar om dagen. Han kan gå på toa när han vill och äta när han vill. Han får inte ångest på morgonen för att han vet att nu börjar ännu en lång, ensam dag (och för att han känner sig som världens sämsta mamma - eller pappa då - som inte vill vara föräldraledig. Inte på det här sättet i alla fall). Gud, vad jag önskar att jag kunde leva i ett rosa fluff och vara en cupcakebakande, lattedrickande morsa som vill vara hemma med sin unge i ett år.

Fyra månader och tre veckor kvar. Sedan får jag börja jobba igen. Det ska jag väl fixa utan att bli knäpp(are)?

Om att göra det som känns rätt.

Idag har jag och Torsten varit i Växjö och hälsat på mitt jobb (och jag fick amma både under tågresan dit och hem och byta blöja på tåget och Torsten skrek lite under ena tågresan men det gick bra! Jag kände mig som en supermom som klarade av denna utflykt. Dock att jag stank svett när jag kom hem pga varit så nervös under dagen). Typ alla på jobbet ställde frågan om hur jag kände inför att börja arbeta igen i april och om jag trodde att jag skulle klara av att vara borta från Torsten hela dagarna.

Jag svarade att som det känns nu vill jag definitivt börja jobba igen i april (herregud, det är ju jättelångt dit!) och jag tror att Torstens pappa kommer ta hand om honom alldeles utmärkt när jag arbetar. Men inom mig gnager det dåliga samvetet, känslan av att jag är en dålig mamma som inte vill vara hemma mer med mitt barn. Fast jag vet ju att ens duglighet som förälder inte hänger samman med antalet dagar en tar ut föräldraledighet - i så fall skulle ju en majoritet av alla pappor per automatik vara dåliga fäder. Och jag vet ju också att det här är rätt för mig. Bara tanken på att vara hemma längre än till sista mars ger mig ångest. Hade det inte varit för att jag tror att "alla andra" tycker jag är världens sämsta morsa (typ) hade det här inlägget inte skrivits.

Jag blev så glad när jag för några veckor sedan hittade det här inlägget på den här bloggen. Det finns andra mammor som tänker och känner som jag, att det där att vara hemma ensam länge med en liten bebis, det är inte det ultimata för mig och därmed inte heller för mitt barn. Tröttheten och ensamheten gör mig stressad, otålig och sur. Att få arbeta, att umgås med folk och använda hjärnan, kommer göra mig till en bättre mamma. Lite sugen är jag också på att göra som Anja och vara hemma med Torsten igen om ett år, när Anders börjat jobba igen. Då skulle jag kunna vara föräldraledig november - december och så får T börja på föris i januari. Fördelen med det upplägget är att han är lite större när han börjar på föris och antagligen är det lättare att få plats då än i november - och att han och jag får chansen att ha en vardag ihop igen, på ett annat sätt än när han var liten bebis.

OM det blir fler barn så skulle jag tycka att det vore perfekt om jag och Anders först var hemma tillsammans cirka en månad, sedan skulle jag vara hemma en månad till om det behövs för att få amningen att fungera och efter det skulle vi båda vara föräldralediga 50% och jobba 50%. Så får vi både bebismyset och den intellektuella stimulansen och sociala samhörigheten. Dock måste det fungera med våra respektive arbeten och så måste ju amningen lösas på något sätt. Men det tar vi då, ett eventuellt syskon är långt in i framtiden.

Och GUD vad det stör mig att folk hela tiden förutsätter att jag kommer vilja vara hemma så himla länge bara för att jag är mamma. Hur många frågar Anders om han inte ska vara hemma längre, om inte sju månader känns lite kort? INGEN. För han är man och pappa och förväntas inte vilja vara med sitt barn mer än så medan jag som mamma tydligen ska ha något slags behov av att vara med mitt barn dygnet runt i minst ett år. Satans könsroller, så oerhört tröttsamma ni är.

När börjar det roliga?

Sedan Anders började jobba när Torsten var 2,5 vecka och jag fick ta ansvaret för honom cirka 80% av dygnet fem dagar i veckan har det inte gått en dag utan att jag räknat efter hur lång tid det är kvar tills jag får börja jobba igen (fem månader på torsdag). Det här att vara ensam hela dagarna med en liten skrutt som jag nästan aldrig kan lägga ifrån mig utan att han skriker är faktiskt inte särskilt kul. När börjar det bli roligt att ha barn? När börjar det bli roligt att vara föräldraledig? Förstå mig rätt, det är klart jag älskar mitt barn och att vi stundtals har det väldigt mysigt. Men det är oftast ensamt och ibland tålamodsprövande, minst sagt. Blir det någonsin något syskon till T och jag är föräldraledig igen ska jag inte bo i en stad där jag inte känner någon och varken jag eller Anders ska ha längre än en kvarts tågpendling till våra respektive arbeten. Förhoppningsvis kommer jag då inte heller tajma in mammaledigheten med att cirka hälften av min bekantskapskrets flyttar från Skåne.

Jag väntar på att mammagruppen hos BVC ska dra igång. Kanske finns det någon trevlig mamma där som vill hänga med mig och dricka kaffe och snicksnacka. Jag väntar även på att Torsten ska bli lite äldre så vi kan gå på öppna förskolans babycafé där det förhoppningsvis också finns trevliga morsor. I väntan på det får jag väl helt enkelt roa mig med att promenera och glo på tv-serier. Samt göra utflykter då och då, till Lund och Hjärup och Malmö och Växjö och hänga med folk (eller ja, såna utflykter kommer jag ju göra även om jag lär känna folk i Hässleholm, fast kanske inte lika ofta).

Det är inte lite orättvist heller att Anders får vara föräldraledig när Torsten är lite äldre och roligare att umgås med. Nog för att han är väldigt söt och gullig nu men han ger ju inte så mycket i utbyte. Dumma amning som gör att jag måste vara hemma den första tiden.

Någon som läser detta och bor i Hässleholm eller här i närheten som känner att hon den där Anna, hon verkar vara en trevlig prick? Eller någon jag känner som får världens lust att resa hit och hälsa på några dagar och roa en uttråkad bebismorsa? Hör av er i så fall. Jag vill leka med er!

Den här lilla sötnöten vill också ha kompisar att hänga med. 

Mer om förlossningen.

En starkt bidragande orsak till att jag tyckte förlossningen var så hemsk är att jag inte alls gillade den barnmorskan jag hade under krystningsskedet. Innan dess hade jag en helt underbar barnmorska som jag verkligen litade på och som jag kände mig trygg med. Jag hade dock den stora oturen att hon slutade jobba kl. 13.45 – samtidigt som jag började krysta. Den nya barnmorskan jag fick tyckte jag inte alls om. Hon hade ett ganska barskt och hårt sätt och jag upplevde det mer som att hon skällde på mig (skrik inte! Andas djupare! Ta i mer! Varför har du inte ätit? Du måste ju äta om du ska orka!)(för det är så himla lätt att äta när man tror att man ska dö av smärta och dessutom har kräkts flera gånger de senaste timmarna) istället för att stötta mig (jag ville bara skrika håll käften jävla kärring till henne men gjorde det förstås inte). Dessutom stod hon och undersköterskan och pratade med varandra om jobb mellan värkarna istället för att fokusera på mig vilket jag tyckte var väldigt jobbigt. Jag hade behövt deras totala uppmärksamhet hela tiden, inte bara när värkarna kom. Jag tyckte det kändes oerhört nonchalant av dem men jag var liksom inte riktigt i stånd att säga något. Det här är det jag tycker var jobbigast av allt under förlossningen, att barnmorskan inte var bra (i alla fall inte bra för mig). Jag tror att jag hade haft en bättre förlossningsupplevelse om jag fått behålla den första barnmorskan. Dessutom att hon (barnmorska nr 2 alltså) en liten stund efter förlossningen var avklarad klämkäckt frågade om jag inte hade glömt bort smärtan nu. Nej kärringjävel, det hade jag inte. Jag låg fortfarande och bearbetade vad jag hade varit med om och mådde allmänt kasst.

En annan sak jag tyckte var jobbig just under krystningarna var att det helt plötsligt var två manliga läkare i rummet. Jag förstod inte vad de gjorde där och som jag minns det var det ingen som förklarade det för mig. Jag kunde inte fråga heller eftersom jag var upptagen med att överleva fullkomlig överjordisk vidrig smärta. Jag ville inte att de där männen skulle vara i rummet och stå och stirra på min uppfläkta snippa. Jag ville inte ha fler personer i rummet än vad som var nödvändigt och absolut inga män.

Den tredje faktorn till att jag tycker förlossningen var så jobbig var att jag fick panik av smärtan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ont det skulle göra, och tur är väl det, för jag hade nog inte velat veta exakt hur mycket smärta jag skulle uppleva. Jag tyckte det gjorde ont precis hela tiden, förutom när jag fick spinalen, och jag ville bara ta mig ifrån smärtan. Jag vet inte hur många gånger jag skrek att jag ville ge upp, att jag inte orkade längre. Det fanns ingen möjlighet till återhämtning utan det gjorde konstant ont. Jag försökte tänka på målbilder och att varje värk tog mig närmare att få träffa bebisen men det fungerade inte. Ingenting fungerade. Eller jo, lustgasen underlättade en del men det var fortfarande helt vidrigt jobbigt. Jag var panikslagen och hysterisk. Jag hade trott att jag skulle kunna hålla mig lugnare och såg det som ett nederlag att jag tyckte det var så jobbigt. Var jag inte starkare än så? ”Alla andra” verkar ju inte ha tyckt att det varit så himla jobbigt att föda barn. Varför tyckte jag det då? Jag hade ju inte ens några komplikationer.

Så här en månad efteråt kan jag i alla fall tänka på och prata om förlossningen utan att det känns jättejobbigt. Faktiskt börjar minnet av smärtan blekna något. Kanske, kanske, skulle jag kunna göra om det i framtiden. Logiskt sett vet jag att det är okej att få panik under förlossningen och tycka att den var fruktansvärd och att det inte gör mig till en sämre människa, men det är svårare att ta in känslomässigt. Det är väl det här duktiga flickan-komplexet som kommer fram. Det är skönt att veta att det finns andra som också tyckt att förlossningen varit asjobbig. 

Lite mindre depp.

Hur det går med min baby blues/eventuella depression? Det är fortfarande jobbigt men det känns som det har blivit lite, lite lättare. Jag tycker inte att jag är lika ledsen längre. Kanske för att jag hade besök igår av kompisar som gav mig massa positiv energi (ursäkta klyschan), kanske har hormonerna lugnat ner sig, kanske har jag vant mig lite mer vid detta nya liv. Och kanske vänder det igen och så ligger jag snart i en hög på golvet och bölar resten av kvällen:))) Jag hoppas att det inte händer utan att det faktiskt är på rätt väg nu. Hoppas hoppas hoppas. Imorgon har jag i alla fall tid hos en psykolog och det känns otroligt skönt att veta att jag snart ska få prata med henne. Psykologsessionen blir för övrigt mitt första tillfälle för "egentid" sedan Torsten föddes, om man inte räknar de timmar på BB som sköterskorna hade hand om honom när jag var så himla trött att jag inte orkade. Det känns lite konstigt men också skönt. Tänk, 1,5 timme ungefär som jag kan fokusera enbart på MIG. Vilken lyx.