lördag 21 februari 2015

Att lämna ett ledset barn.

I måndags var T hos en annan dagmamma eftersom den ordinarie dagmamman var ledig. Han har varit där förut några gånger och då har det gått jättebra. I måndags däremot gick det inte så bra. För första gången fick jag uppleva hur det är att lämna ett ledset, nej förtvivlat, barn. Det var inte roligt. Några timmar efter lämningen fick jag ett mms med en bild på en glad T. Det gjorde det hela lite bättre, fast samtidigt inte. Var han glad för att han faktiskt hade det bra? Eller för att han gett upp och insett att jag övergett honom och därför spelade glad?

Igår när jag lämnade hos ordinarie dagmamman var han också ledsen. Den här gången gick gråten över innan jag gick men innan dess var han jätteledsen och klamrade sig fast vid mig men jag bara dumpade honom hos dagmamman.

Det känns inte bra alls att lämna T när han är ledsen och tydligt visar att han vill vara hos mig. Ändå gör jag det. För att jag "måste" jobba. För att han har det bra hos dagmamman. För att det förväntas av mig att jag ska lämna mitt ledsna barn. "Alla" föräldrar gör det. Jag undrar vad det gör med ett barn, att (tillfälligt) överges av sin mamma eller pappa? Kanske påverkar det ingenting alls i det långa loppet, kanske gör det det.

Jag försöker bemöta ledsenheten genom att låta T vara just ledsen. Säga att jag förstår att han är ledsen. Att jag också vill vara med honom men att jag måste jobba. Att han kommer ha det bra hos dagmamman. Jag vet inte hur jag annars skulle bemöta det förutom att ta med honom hem igen. Vilket jag kanske borde ha gjort. Jag har sällan skuldkänslor i mitt föräldraskap men när det gäller det här - att jag övergav mitt ledsna barn, då får jag verkligen dåligt samvete.

tisdag 17 februari 2015

17 månader.

T har kommit över sin dammsugarrädsla och numera är dammsugaren en av favoritleksakerna. Det första Torsten gör när han vaknat på morgonen är att gå ut i köket, peka på städskåpet och påkalla uppmärksamhet med mycket bestämd röst så att vi kan ta ut dammsugaren ur skåpet. Sladden till dammsugaren ska sättas in i och tas ut ur eluttaget och dammsugarslangen ska också tas i och tas ur ett antal gånger.

Fortfarande är vatten oerhört populärt att leka med. Det ska hällas från ett kärl till ett annat och vispas och röras. Vi torkar golv och byter T:s kläder x antal gånger per dygn.

Det kommer nya ord och läten hela tiden. Ho-ho (härmar en uggla), ba (napp), Maja (favoritboken just nu är Pelle Svanslös), bajs, kvarg och sch (med pekfingret mot läpparna) är de senaste tilllskotten till vokabulären.

Torsten gillar att ta på sig skor, både sina egna och andras, och gå omkring i dem. Han gillar att klättra upp i soffan och sängen med hjälp av en pall eller barnstol. Han tycker om att rita och har "dekorerat" både soffbordet och sitt eget bord med kritmålningar. Han har börjat uppskatta musik och dansar gärna när man sjunger för honom (favoritlåtar: Litet hus vid skogens slut och Bä bä vita lamm).

Torsten har fått sin första kompis, S, som går hos samma dagmamma. De tycker jättemycket om varandra och leker tillsammans och kramas och gosar. S har sagt till sin mamma att hen vill ha en lillebror som Torsten (insert x antal hjärtögon-emojis). Så himla gulligt! Får lite ont i magen redan nu vid tanken på att detta radarpar kommer splittras när vi flyttar så småningom.

Mest använda smeknamn för tillfället är Busmus, Skruttis, Hjärtat och Fjunis. Kärt barn har många namn, som det brukar heta.

fredag 13 februari 2015

Att undvika konflikter.

Ett av de absolut bästa tipsen jag läst om att bemöta små barn hittade jag i en föräldragrupp på facebook. Tipset gick ut på att, istället för att bara säga nej, avleda och ge alternativ. Till exempel: "jag vill inte att du leker med spisen (för den är varm och du kan bränna dig) men här har du en nyckelknippa/dammsugaren/ett cykellyse istället". Dvs, erbjuda något annat som man vet att barnet brukar gilla att leka med. Om T är hårdhänt och slåss/nyps/rivs säger jag "aj, det gör ont på mamma. Klappa mjukt istället". Jag tar hans hand och klappar med den på min kind.

Det här förhållningssättet fungerar nio gånger av tio alldeles utmärkt. Jag markerar att det är något jag inte vill att T ska göra och visar samtidigt något som han gärna får göra. Att bara säga nej försöker jag hålla till ett minimum, t ex får T inte leka med mina glasögon

Att undvika konflikter handlar det enligt mig till stor del om vad man väljer att "bråka" om. Om jag inte kan motivera ett nej utan bara säger det slentrianmässigt, så vidhåller jag inte min initiala inställning. Exempel: jag ville inte att T skulle klättra upp på soffbordet. Varför? Tja... man gör inte så? Inte tillräckligt bra argument enligt mig så nu klättrar han på bordet (dock säger jag nej, eller avleder då, hemma hos andra).

En sak som jag tror leder till konflikter mellan föräldrar och barn är att föräldrar vill bestämma åt barnen. Bestämma när och hur barnet ska sova, om barnet ska åka vagn eller gå, när barnet ska få ha napp, vilka kläder barnet ska ha osv osv. Inte konstigt att barn blir "trotsiga" när beslut som rör dem konstant fattas över deras huvud. Naturligtvis finns det situationer där föräldrar måste gå in och fatta beslut men jag tror att dessa tillfällen egentligen är ganska få. Jag tror på att låta barn få bestämma så mycket som möjligt själva och att som förälder liksom vara med och vägleda. Vara lyhörd för barnets behov och önskemål. Låta barnet ha napp när det vill ha napp, sova när hen är trött istället för vid ett visst förutbestämt klockslag och gå när hen vill utforska omgivningarna istället för att trycka ner det i en barnvagn.

Jag tror inte så mycket på regler helt enkelt. Eller, jag tror på att ha så få regler som möjligt för att underlätta livet. Konflikter kommer uppstå ändå, så varför inte göra vad man kan för att minimera dem?

onsdag 4 februari 2015

Kommunikation.

Detta att jag numera kan kommunicera "på riktigt" med Torsten är så himla häftigt. Han är inte längre ett litet knyte som uttrycker sig främst genom typ gurgelljud och skrik. Han kan prata, gestikulera och använda kroppsspråk för att göra sig förstådd. Jag kan ställa frågor eller be honom om något och han förstår vad jag säger och ger respons.

Det här medför också utmaningar. Jag har alltid försökt tänka på vad jag säger till Torsten men nu börjar det kännas än viktigare vad jag vill förmedla och hur jag gör det. Språket är ett så otroligt viktigt verktyg, både för att göra sig själv hörd och för att förstå andra. Språk är kunskap och makt.

En sak jag gör är att försöka visa uppskattning istället för att bedöma/berömma. Alltså, istället för att säga "vad duktig du är!" om T till exempel stoppar in tvätt i tvättmaskinen så säger jag "tack, vad snällt av dig att hjälpa mamma med tvätten". Eftersom jag själv alltid varit en duktig flicka som mätt mitt värde i prestationer och vet hur skadligt det kan vara vill jag inte att T ska bli sådan. Jag vill att han ska ha en god självkänsla. Jag vill inte att han ska lära sig att det är viktigt att sträva efter andras bekräftelse och godkännande av det han gör. Det kommer ju ändå komma när han börjar skolan, men om jag försöker lägga en bra grund redan nu blir förhoppningsvis skadan mindre. Det här att visa uppskattning istället för att berömma är väldigt svårt tycker jag. Det tycks vara så djupt inpräntat att värdera andras (och mina egna) prestationer att det är svårt att tänka annorlunda. Men övning ger väl färdighet, hoppas jag.

tisdag 3 februari 2015

En minnesanteckning 150203.

Han sätter ihop ord och säger "ma-ma dia ba" - vilket helt uppenbart betyder "mamma jag vill ha nappen". Väldigt många gånger om dagen säger han "ma-ma ti-tta!".

Att få följa sitt barns språkutveckling, det är mycket häftigt.