måndag 14 augusti 2017

Det där med åldersskillnad.

T är exakt tre år och åtta månader äldre än Harriet. Det tog längre tid än vad vi tänkt att så att säga skapa henne men nu när hon är här är jag så otroligt glad att det dröjde. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag tänker på hur tacksam jag är över att det är så pass stor åldersskillnad mellan dem. Det är fantastiskt skönt att T klarar så mycket själv och är självgående till stor del. Han kan kommunicera, leka på egen hand, behöver inte någon direkt assistans på till exempel lekplatser och kan vara mig behjälplig (exempelvis hämtar han amningskudden åt mig utan att jag ens ber om det). Jag kan förklara varför jag inte kan hjälpa honom i exakt det ögonblicket han vill,  om jag matar Harriet, och nästan alltid förstår och accepterar han det. Jag tycker det är så skönt att inte behöva ta hand om en liten ettåring eller tvååring utöver bebisen. Skönt att inte ha två blöjbarn och gött att inte behöva ha syskonvagn.

Har man inte den biologiska klockan mot sig kan jag verkligen rekommendera att ha minst 3,5 år mellan barnen och tänker redan att en eventuell trea kan komma det år som Harriet fyller fyra (och T åtta). Det känns alldeles, alldeles lagom - dessutom kan jag ju återanvända syskonmatchningen.
Stor och liten. 

fredag 11 augusti 2017

Vardag.

Nu har Anders börjat jobba igen och vardagen är igång. T är på förskolan femton timmar i veckan, fördelat på tre dagar à fem timmar, vilket alltså innebär att jag är ensam hemma med båda barnen två dagar varje vecka. Det är...en utmaning. Det blir mycket tv-tittande för T, om vi säger så. Fast också väldigt mycket utomhuslek. Thank god att det fortfarande är sommar och därmed drägligt att vistas ute. Det är två kilometer till T:s förskola vilket gör att jag promenerar cirka 2,4 mil i veckan. Det känns i benen kan jag säga.

Så här har veckan sett ut genom mobilkameran:

På måndagen hängde vi på en lekplats


...och badade i vår uppblåsbara plaskpool. Måste ju passa på en av de få dagarna med fint väder.

Hej hej!

På tisdagen efter föris hängde vi på en annan lekplats.


På onsdagen matade vi änder på väg hem från föris. Hur söta andungar (ällingar?)?! Vi fick finbesök från Stockholm också, av Nova med familj, men det fastnade inte på bild tydligen.

Torsdagen inleddes med bajsfest och efterföljande bad samt besök av Carin och Nils. 

På väg hem från föris lektes det i lera och maratonammades. Vi kom hem halv fem, bara två och en halv timme efter att T slutat föris... 

Fredagen började med att Harriet somnade om av sig själv i sängen. Var tvungen att fota detta mirakulösa.

Vi hängde lite med grannarna, bakade tigerkaka, nyttjade Netflix, lekte och var allmänt mysiga (och bråkiga med naturligtvis). Nu är det helg, jag äter Polly och njuter av att ha överlevt den här första veckan. #supermom

måndag 24 juli 2017

Semester.

Anders har semester i fyra veckor och just nu har vi kommit halvvägs. Vi har varit en vecka hos mina föräldrar och ska nu vara en vecka hos Anders pappa i hans sommarstuga. För den som har Instagram kan detta följas under min bästa hashtag #familjenGpåvästkustturné.

Här kommer en bildkavalkad från vår semester hittills:

 Roadtrip! Harriet sov i princip hela vägen, fantastiskt. Var beredd på skrikfest men så blev det alltså icke. Vi behövde bara göra två stopp på vägen till Göteborg, en matpaus och en amningspaus.


 I Göteborg träffade vi Baby Badger, min systerdotter, blott tio dagar gammal. Viss storleksskillnad på henne och Harriet...

En dag hälsade vi på i Annas sommarstuga och badade, lekte, fikade och lunchade.

 Framgår kanske inte jättetydligt av det här fotot men utsikten var helt amazeballs.

En underbart varm och solig sommardag och Torsten och My mumsade på vinbär.

 Harriet har myst med sin mormor...

... Sebastian...

...och Karin.

En sväng till Orust och pelargonmuseet har vi också hunnit med.

Torsten har bundit fast sin moster och morfar och kastat dem i fängelset...

...och vi har firat att mina föräldrar varit gifta i 40 år.

Harriet har tagit sin första västkustturné med ro och sin vana trogen sovit mycket, skrikit lite och mest varit nöjd med livet. En helt exemplarisk bebis att resa med med andra ord.

torsdag 13 juli 2017

Lugnet.

När jag var föräldraledig med T tyckte jag att det var rätt jobbigt (man kan läsa om det t ex här och här). Jag var väldigt ensam och det tog tid för mig att vänja mig vid den enorma omställning det är att få en liten bebis. Dessutom tyckte jag att förlossningen var fruktansvärd och jag mådde dåligt över den ganska länge efter att T fötts.

Innan Harriet föddes var jag orolig över att det skulle bli så den här gången med. Men jag hade inte behövt oroa mig för det är så mycket bättre nu. Förlossningen gick mycket bättre, jag är betydligt säkrare i min roll som mamma och jag visste vad jag hade att förvänta mig av den första bebistiden (dvs att bebisen är som ett plåster på en) och att den perioden varar en ytterst kort tid (och sedan saknar man den). Sedan underlättar det också att amningen går otroligt mycket smidigare nu och att Harriet överlag är en väldigt lätthanterlig liten dam.

Jag känner ett helt annat lugn inombords den här gången. Även Anders är mycket lugnare. Jag minns att vi tjafsade mycket när T var nyfödd, om fåniga saker som vem som duschade längst eller gick på toa oftast eller fick sova mest. Sådant tjafsar vi inte alls om nu. Vi tjafsar, eller grälar, överhuvudtaget inte alls mycket. Vi liksom bara... Är. Gillar läget. Det mesta i mitt liv just nu är precis så som jag vill att det ska vara. Det är en fantastiskt skönt och ovanligt för att vara jag. Jag njuter av det, av att livet för tillfället är lätt. Tänk att jag har två helt underbara barn och en inte så pjåkig karl att dela dessa barn med? Och utöver det ett jobb jag gillar och ett radhus jag verkligen trivs att bo i. Just nu har Anders dessutom semester vilket gör livet ännu mer göttigt.

Mitt gäng<3

fredag 7 juli 2017

Tvåbarnschock?

Harriet är ju bara sju veckor så kanske är det för tidigt att uttala sig om detta, men hittills måste jag säga att det här med att ha två barn har varit så mycket lättare än vad jag trodde det skulle vara. Harriet är en s k "snäll" bebis (avskyr det uttrycket. Precis som om det skulle finnas elaka eller dumma bebisar?) som mest sover och äter och nästan alltid är glad och nöjd. T är en mycket stolt storebror som gärna pussar, gosar med och underhåller sin lillasyster. Det märks att han ibland tycker det är jobbigt att jag måste vara så mycket med henne och ha henne i famnen nästan jämt, men han är inte svartsjuk. Det är klart att livet är mer intensivt nu men det är också härligare.

Så någon tvåbarnschock har inte uppstått än. Kanske kommer den, förhoppningsvis gör den det inte. Jag tänker i alla fall njuta av lugnet så länge det varar.

måndag 3 juli 2017

Vad jag dricker.

Kaffe: bryggkaffe (Zoegas Skånerost såklart, pga bor i Skåne) med Oatlys iKaffe eller en latte eller, på sommaren, islatte (helst hemmagjord pga köpevarianterna brukar vara för söta eller blaskiga).


Vin: dricker ytterst sällan vin pga graviditet och halsbränna. Men gillar "lätta" rödviner.

Öl: ljus eller halvmörk. Gillar Falcon Bayersk och Estrella. Numera dricker jag nästan bara alkoholfri öl, Carlsberg och Staropramen är godast.

Bubbel: Asti cinzano pga inte så hög alkoholhalt = sött och gott. Drack naturligtvis denna ljuvliga dryck när jag blev färdig jurist 2012:




Te: dricker aldrig te.

Vatten: med kolsyra, is och citron.

Juice: ett glas apelsinjuice på morgonen.

Födelsedagsfrukost med juice 2014.

Mjölk: dricker mycket mellanmjölk pga småbarnsförälder och använder mjölk som måltidsdryck.

Cider: alkoholfri flädercider.

Drink: mojito.

Födelsedagsmojito på Mallorca 2016.

Läsk: Cola zero. Drack det istället för juice till frukosten under större delen av graviditeten pga massivt illamående.

Saft: Önos flädersaft. Bästa sommardrycken.

Alkoholfritt ute: öl på kvällstid, fläderläsk eller lemonad på dagtid.

Favoritdryck: kaffe. Snittar på fyra koppar om dagen just nu #föräldraledig

(Listan är snodd från Sandra Beijer.)

tisdag 27 juni 2017

Ganska lika.


Översta bilden: Harriet, drygt fem veckor gammal.
Understa bilden: Torsten, drygt fem veckor gammal.

Det syns ju att de är syskon i alla fall.

söndag 25 juni 2017

Konsten att ta en outfitbild.






Eftersom jag var väldigt nöjd med midsommardagsoutfiten fick jag feeling och försökte mig på att ta en bild på den. Jag ska nog inte quit my day job för att bli selfiefotograf, eller vad säger ni? Känner stor respekt för alla bloggare som ständigt lyckas ta snygga outfitbilder.

Hur som haver är jackan från Indiska, kjolen från Åhléns rea och amningslinnet från Boob (älskar dessa amningslinnen, fyndade tre på rean (dyra i ordinarie pris, ok på rea) plus en amningströja och en amningsklänning. Synd bara att de är lite små i storleken). 

torsdag 22 juni 2017

Fem veckor.


Grattis på femveckorsdagen Harriet!

Tänk att den här lilla skruttan redan är fem veckor gammal. Hon sover väldigt mycket, äter ofta, ler då och då och vill helst vara nära (men är helt okej med att åka vagn. Att ligga i babygymmet eller sitta i babysittern är däremot inte så skoj). Hon har redan hunnit med att vara sjuk och varit inneliggande på sjukhus i sex dagar på grund av virusinfektion. Det var aldrig någon fara på taket men otäckt ändå förstås, att se en så liten vara dålig.

I morgon är det hennes första midsommar och vi ska fira i Uddevalla med mina föräldrar och systrar. Harriet är inte jätteförtjust i att åka bil så vi får se hur det går med resan dit och hem.

onsdag 14 juni 2017

Min bästa vän.



Min bästa vän under föräldraledigheten är helt klart den här bärselen, en Ergobaby. Använder den varje dag för att få en chans att göra någonting som kräver två händer (pga bebis som helst vill vara i famnen) och för att hålla Harriet nöjd. Den underlättar också något enormt när jag ska ta hand om båda kidsen samtidigt. Kan ha Harriet i selen och leka med T på samma gång, sjukt smidigt! Ergobaby är en ergonomisk bärsele, till skillnad från Babybjörn (även de BB-varianterna som kallas ergonomiska) och det märks verkligen. Vi hade en Babybjörn One till T men den här är så mycket bättre och skönare.

Jag skulle inte överleva utan min bärsele. Eller ok, jag skulle såklart överleva, men mitt liv skulle vara typ 200% mer jobbigt. Mitt absolut bästa tips till nyblivna föräldrar är att införskaffa någon form av bärdon, för 99% av alla bebisar vill vara nära 99% av tiden. Ska man bara köpa en enda bebispryl så är det ett bärdon man ska satsa på.

tisdag 13 juni 2017

Det där med nackträning.

Bebisar ska ligga på mage en stund varje dag och öva på att lyfta upp sitt huvud. T hatade att ligga på mage och protesterade högljutt varje gång vi försökte. Dessutom kunde han redan från födseln vända sig från mage till rygg så den där träningen blev det inte mycket med (men han lärde sig ändå att hålla upp huvudet själv).

Harriet, som den lugna filbunke hon är, protesterar inte när man lägger henne på mage. Tvärtom verkar hon tycka att det är ganska gött och ligger bara och chillar och försöker inte överhuvudtaget lyfta på huvudet.


Förhoppningsvis lär väl även hon sig att hålla upp huvudet trots bristande träning...

100% av mina barn vägrar/vägrade alltså nackträning. 100% av mina barn är/var kräkbebisar. Undrar vilka fler likheter de kommer ha?

måndag 12 juni 2017

Supermom

Idag har jag verkligen känt mig som en "supermom" - eftersom jag lyckades få hem mig själv, T och H från föris i ösregn utan att någon av oss tappade förståndet. Harriet åkte vagn till förskolan och satt i bärselen på vägen hem och T gick en bit och accepterade sedan att stå på ståbrädan (halleluja!). Väl hemma fick T titta på Alfons Åberg på Netflix och jag började med maten (fortfarande med Harriet i selen) och kände mig ännu lite mer som en supermom. Det gick ju - jag kan faktiskt ha hand om båda kidsen ensam och laga middag! Praise the lord etc.
.
(Kommer jag bli en sådan där irriterande förälder nu som glömmer bort hur jobbigt det är att ha ett barn och hånskrattar åt enbarnsföräldrar som beklagar sig över småbarnslivet? Hoppas inte för det är ett beteende jag har väldigt svårt för.)

torsdag 8 juni 2017

170608.

Den här veckan är sista veckan som Anders är ledig. Det innebär att nästa vecka är "skarpt läge"; då ska jag hämta T på förskolan och frakta hem och underhålla två barn tills Anders kommer hem från jobbet. Fram till att Harriet blir två månader får T gå heltid på föris, vilket gör att Anders kan lämna honom på morgonen så slipper jag det momentet. Väldigt skönt - just nu känns det som en alldeles tillräcklig utmaning att "bara" hämta. Särskilt som T vägrar att åka ståbräda och vi inte har någon syskonvagn. Visserligen klarar han att gå hela vägen hem men jag tror inte att han kommer vilja det. Så hämtningarna kan bli "intressanta" framöver (ska vi slå vad om att det kommer sluta med att vi köper en syskonvagn?).

Efter semestern, i augusti, är tanken att T ska gå på föris 15 timmar i veckan. Det betyder att han kommer gå tre dagar à fem timmar och vara hemma på måndagar och fredagar. Jag är inte jättesugen på att vara ensam med båda barnen två dagar i veckan så jag funderar på att läsa en kurs i höst. Pluggar man får man ha barnet 30 timmar på föris, vilket känns betydligt rimligare. I så fall, om det är ok med förskolan, kan T gå kl 7.30-15 måndag-torsdag och vara ledig på fredagar.

Vad gäller Harriet fortsätter hon att varva sömn med ätande. Hon har sina vakna stunder, framförallt på kvällarna, men de är inte många och inte långa. Ovant med en bebis som behöver väckas för att det inte ska gå för lång tid mellan amningarna. Jag är tacksam över att hon är så "lätt", det underlättar ju när det finns ett storasyskon att ta hänsyn till. Jag räknar dock inte med att det kommer vara så för alltid men man får vara glad så länge det varar.



torsdag 1 juni 2017

Förlossningen.

Förstår att ni är många som suttit som på nålar och väntat på förlossningsberättelsen om när Harriet föddes. Nu behöver ni inte vänta längre för här har ni hela den spännande storyn:

På onsdagskvällen den 17:e maj vid halvtolvsnåret började jag känna en molande värk i magen, typ som mensvärk. Jag minns att jag tänkte att hmm, det blir kanske en bebis imorgon. Jag gick och lade mig och kunde faktiskt sova några timmar. Vid halv tre vaknade jag av att jag hade värkar. Jag gick upp och värmde en vetekudde och höll mot magen och andades igenom smärtan, som var helt hanterbar än så länge. Kl. 02.55 började jag ta tiden på värkarna, enligt värkappen som jag laddat ner. Är lite osäker på vilket intervall värkarna hade eftersom jag inte klockat alla men de kom någorlunda regelbundet.

Vid fyratiden vaknade Anders och kl. 04.31 ringde jag förlossningen. Då hade jag värkar var tredje minut ungefär och de gjorde rätt rejält ont. Vi åkte och lämnade Torsten hos hans farbror och faster och fortsatte sedan till kvinnokliniken i Malmö. Det var massa fartgupp på vägen vilka var helt olidliga att köra över. Fi fäen vad ont det gjorde!

Kl. 05.15 skrevs vi in på förlossningen. När jag kom in på rummet berättade barnmorskan att det inte fanns någon lustgas pga att någon mupp hade glömt beställa slangar. Jag fick lätt panik och fräste typ "skämtar du med mig?" varpå barnmorskan blev sur och sade att det inte var hennes fel. Nej, det fattade jag också... Men hon hade ju kunnat visa förståelse för min reaktion. Tycker jag. Hur som haver fick jag lägga mig på britsen och barnmorskan konstaterade att jag var nio centimeter öppen. Hon stack hål på hinnorna så att fostervattnet rann ut och där någon gång dök det trots allt upp lustgas, tack och lov. Som jag älskar lustgas! Vill gifta mig med den och få små lustgasbebisar.

Jag har ingen koll alls på hur lång tid det tog innan krystvärkarna började. Enligt Anders satte de igång efter en halvtimme cirka, dvs kvart i sex. Jag stod på knäna och hängde över den uppfällda huvudändan på sängen, fick lustgas mellan värkarna och krystade för kung och fosterland. Jag hade en liten dipp och fick panik när smärtan blev överväldigande men det gick över ganska snabbt. Jag fick bra stöd av undersköterskan och av Anders. Det värsta var innan varje krystvärk, konstigt nog. När väl värkarna kom var jag väldigt fokuserad.

Efter ett tag fick jag lägga mig i gynställning för det allra sista skedet. Jag tror att jag låg så i ungefär tio minuter och sedan var hon ute, kl. 06.30. Totalt var vi inne på förlossningen en timme och en kvart innan Harriet föddes.

Jag kände mig helt mörbultad efteråt och hade frossa och låg och skakade. Jag tycker  verkligen inte om tiden precis efter förlossningen, när man tror att det är över men nej - då ska moderkakan ut, man ska sys, det ska klämmas på magen och man är öm och helt slut. Dock så har man ju fått sin lilla ljuvliga bebis vilket väger upp det mesta.




Jag sprack mer den här gången än med Torsten, förmodligen för att Harriet kom ut med ansiktet uppåt (bebisar ska ju helst ha ansiktet nedåt) och för att hon var större (vägde 600 gram mer än Torsten).  Dock gick den här förlossningen betydligt bättre än förra gången. Så skönt att inte må dåligt efteråt, att kunna känna glädje över barnet och inte bara vilja gråta. Jag är väldigt, väldigt lättad över det. Den här gången kunde jag hantera smärtan på ett helt annat sätt; jag blev inte chockad av den så som jag blev första gången. Sedan hjälpte det nog också att det gick så fort nu, det blev mycket mindre tid som det gjorde ont på.

Direkt efter sade jag att jag aldrig gör om detta igen (vilket jag sade förra gången också) men nu känner jag ändå att mjo, kanske kanske ändå... Om tre-fyra år eventuellt. Vi får se. Jag stänger i alla fall inte dörren helt om en trea.

För den som vill läsa om när Torsten kom till världen finns det här och här.

onsdag 31 maj 2017

Harriet Asta Margareta.

Hon har ett namn nu: Harriet Asta Margareta. Harriet för att det är ett fint namn som passar bra ihop med Torsten och som dessutom, precis som Torsten, är ovanligt, framför allt bland barn. Harriet fanns med på vår lista över potentiella namn redan från början men var ingen klar favorit. Sedan när hon kom ut var vi båda överens om att hon ju såg ut som en Harriet. Asta är efter min mormor och det namn som hade blivit tilltalsnamn om jag fått bestämma. Eftersom jag inte fick bestämma fick det bli andranamn istället. Margareta är ett släktnamn både hos mig och Anders: våra mammor, min ena syster, min mormor och min farmor har alla det som andranamn.


Harriet Asta Margareta är en riktig storätare. När BVC-sköterskan var här i måndags hade Harriet gått upp 600 gram sedan vi kom hem från BB. BVC vill att nyfödda ska ha gått upp till sin födelsevikt två veckor efter födseln. Harriet vägde 300 gram över födelsevikten, 11 dagar gammal... Jag behöver inte oroa mig för att ha för lite mjölk i bröna i alla fall.

söndag 21 maj 2017

Statusuppdatering.

Så här tillbringar jag en stor andel av dygnets timmar:


...parkerad i soffan/sängen med en sovandes liten groda på bröstet (btw, jag behöver VERKLIGEN klippa min lugg). Hon kan verkligen sova, den här lilla damen. Hon sover och äter och vaken små korta stunder emellanåt. Ganska behändig med andra ord (men detta tillstånd kommer förstås inte vara för evigt). Ska bli spännande att se vad hon har för personlighet.

Annars försöker vi hitta en ny rytm i vår lilla familj, nu när vi gått från tre till fyra personer. T verkar acceptera sin syster men testar oss föräldrar i sedvanlig ordning. Vilket väl inte är konstigt alls med tanke på vilken omställning det här innebär för honom.

Idag har bebisen, lilla H som vi kan kalla henne, varit på sin allra första "utflykt".  Vi promenerade till närmsta bensinmack för att köpa snus (till Anders) och glass (till Anders, Torsten och mig) och hämta ett paket (till mig). Bebisen sov som en stock under sitt livs första barnvagnspromenad, till skillnad från sin bror...