tisdag 27 juni 2017

Ganska lika.


Översta bilden: Harriet, drygt fem veckor gammal.
Understa bilden: Torsten, drygt fem veckor gammal.

Det syns ju att de är syskon i alla fall.

söndag 25 juni 2017

Konsten att ta en outfitbild.






Eftersom jag var väldigt nöjd med midsommardagsoutfiten fick jag feeling och försökte mig på att ta en bild på den. Jag ska nog inte quit my day job för att bli selfiefotograf, eller vad säger ni? Känner stor respekt för alla bloggare som ständigt lyckas ta snygga outfitbilder.

Hur som haver är jackan från Indiska, kjolen från Åhléns rea och amningslinnet från Boob (älskar dessa amningslinnen, fyndade tre på rean (dyra i ordinarie pris, ok på rea) plus en amningströja och en amningsklänning. Synd bara att de är lite små i storleken). 

torsdag 22 juni 2017

Fem veckor.


Grattis på femveckorsdagen Harriet!

Tänk att den här lilla skruttan redan är fem veckor gammal. Hon sover väldigt mycket, äter ofta, ler då och då och vill helst vara nära (men är helt okej med att åka vagn. Att ligga i babygymmet eller sitta i babysittern är däremot inte så skoj). Hon har redan hunnit med att vara sjuk och varit inneliggande på sjukhus i sex dagar på grund av virusinfektion. Det var aldrig någon fara på taket men otäckt ändå förstås, att se en så liten vara dålig.

I morgon är det hennes första midsommar och vi ska fira i Uddevalla med mina föräldrar och systrar. Harriet är inte jätteförtjust i att åka bil så vi får se hur det går med resan dit och hem.

onsdag 14 juni 2017

Min bästa vän.



Min bästa vän under föräldraledigheten är helt klart den här bärselen, en Ergobaby. Använder den varje dag för att få en chans att göra någonting som kräver två händer (pga bebis som helst vill vara i famnen) och för att hålla Harriet nöjd. Den underlättar också något enormt när jag ska ta hand om båda kidsen samtidigt. Kan ha Harriet i selen och leka med T på samma gång, sjukt smidigt! Ergobaby är en ergonomisk bärsele, till skillnad från Babybjörn (även de BB-varianterna som kallas ergonomiska) och det märks verkligen. Vi hade en Babybjörn One till T men den här är så mycket bättre och skönare.

Jag skulle inte överleva utan min bärsele. Eller ok, jag skulle såklart överleva, men mitt liv skulle vara typ 200% mer jobbigt. Mitt absolut bästa tips till nyblivna föräldrar är att införskaffa någon form av bärdon, för 99% av alla bebisar vill vara nära 99% av tiden. Ska man bara köpa en enda bebispryl så är det ett bärdon man ska satsa på.

tisdag 13 juni 2017

Det där med nackträning.

Bebisar ska ligga på mage en stund varje dag och öva på att lyfta upp sitt huvud. T hatade att ligga på mage och protesterade högljutt varje gång vi försökte. Dessutom kunde han redan från födseln vända sig från mage till rygg så den där träningen blev det inte mycket med (men han lärde sig ändå att hålla upp huvudet själv).

Harriet, som den lugna filbunke hon är, protesterar inte när man lägger henne på mage. Tvärtom verkar hon tycka att det är ganska gött och ligger bara och chillar och försöker inte överhuvudtaget lyfta på huvudet.


Förhoppningsvis lär väl även hon sig att hålla upp huvudet trots bristande träning...

100% av mina barn vägrar/vägrade alltså nackträning. 100% av mina barn är/var kräkbebisar. Undrar vilka fler likheter de kommer ha?

måndag 12 juni 2017

Supermom

Idag har jag verkligen känt mig som en "supermom" - eftersom jag lyckades få hem mig själv, T och H från föris i ösregn utan att någon av oss tappade förståndet. Harriet åkte vagn till förskolan och satt i bärselen på vägen hem och T gick en bit och accepterade sedan att stå på ståbrädan (halleluja!). Väl hemma fick T titta på Alfons Åberg på Netflix och jag började med maten (fortfarande med Harriet i selen) och kände mig ännu lite mer som en supermom. Det gick ju - jag kan faktiskt ha hand om båda kidsen ensam och laga middag! Praise the lord etc.
.
(Kommer jag bli en sådan där irriterande förälder nu som glömmer bort hur jobbigt det är att ha ett barn och hånskrattar åt enbarnsföräldrar som beklagar sig över småbarnslivet? Hoppas inte för det är ett beteende jag har väldigt svårt för.)

torsdag 8 juni 2017

170608.

Den här veckan är sista veckan som Anders är ledig. Det innebär att nästa vecka är "skarpt läge"; då ska jag hämta T på förskolan och frakta hem och underhålla två barn tills Anders kommer hem från jobbet. Fram till att Harriet blir två månader får T gå heltid på föris, vilket gör att Anders kan lämna honom på morgonen så slipper jag det momentet. Väldigt skönt - just nu känns det som en alldeles tillräcklig utmaning att "bara" hämta. Särskilt som T vägrar att åka ståbräda och vi inte har någon syskonvagn. Visserligen klarar han att gå hela vägen hem men jag tror inte att han kommer vilja det. Så hämtningarna kan bli "intressanta" framöver (ska vi slå vad om att det kommer sluta med att vi köper en syskonvagn?).

Efter semestern, i augusti, är tanken att T ska gå på föris 15 timmar i veckan. Det betyder att han kommer gå tre dagar à fem timmar och vara hemma på måndagar och fredagar. Jag är inte jättesugen på att vara ensam med båda barnen två dagar i veckan så jag funderar på att läsa en kurs i höst. Pluggar man får man ha barnet 30 timmar på föris, vilket känns betydligt rimligare. I så fall, om det är ok med förskolan, kan T gå kl 7.30-15 måndag-torsdag och vara ledig på fredagar.

Vad gäller Harriet fortsätter hon att varva sömn med ätande. Hon har sina vakna stunder, framförallt på kvällarna, men de är inte många och inte långa. Ovant med en bebis som behöver väckas för att det inte ska gå för lång tid mellan amningarna. Jag är tacksam över att hon är så "lätt", det underlättar ju när det finns ett storasyskon att ta hänsyn till. Jag räknar dock inte med att det kommer vara så för alltid men man får vara glad så länge det varar.



torsdag 1 juni 2017

Förlossningen.

Förstår att ni är många som suttit som på nålar och väntat på förlossningsberättelsen om när Harriet föddes. Nu behöver ni inte vänta längre för här har ni hela den spännande storyn:

På onsdagskvällen den 17:e maj vid halvtolvsnåret började jag känna en molande värk i magen, typ som mensvärk. Jag minns att jag tänkte att hmm, det blir kanske en bebis imorgon. Jag gick och lade mig och kunde faktiskt sova några timmar. Vid halv tre vaknade jag av att jag hade värkar. Jag gick upp och värmde en vetekudde och höll mot magen och andades igenom smärtan, som var helt hanterbar än så länge. Kl. 02.55 började jag ta tiden på värkarna, enligt värkappen som jag laddat ner. Är lite osäker på vilket intervall värkarna hade eftersom jag inte klockat alla men de kom någorlunda regelbundet.

Vid fyratiden vaknade Anders och kl. 04.31 ringde jag förlossningen. Då hade jag värkar var tredje minut ungefär och de gjorde rätt rejält ont. Vi åkte och lämnade Torsten hos hans farbror och faster och fortsatte sedan till kvinnokliniken i Malmö. Det var massa fartgupp på vägen vilka var helt olidliga att köra över. Fi fäen vad ont det gjorde!

Kl. 05.15 skrevs vi in på förlossningen. När jag kom in på rummet berättade barnmorskan att det inte fanns någon lustgas pga att någon mupp hade glömt beställa slangar. Jag fick lätt panik och fräste typ "skämtar du med mig?" varpå barnmorskan blev sur och sade att det inte var hennes fel. Nej, det fattade jag också... Men hon hade ju kunnat visa förståelse för min reaktion. Tycker jag. Hur som haver fick jag lägga mig på britsen och barnmorskan konstaterade att jag var nio centimeter öppen. Hon stack hål på hinnorna så att fostervattnet rann ut och där någon gång dök det trots allt upp lustgas, tack och lov. Som jag älskar lustgas! Vill gifta mig med den och få små lustgasbebisar.

Jag har ingen koll alls på hur lång tid det tog innan krystvärkarna började. Enligt Anders satte de igång efter en halvtimme cirka, dvs kvart i sex. Jag stod på knäna och hängde över den uppfällda huvudändan på sängen, fick lustgas mellan värkarna och krystade för kung och fosterland. Jag hade en liten dipp och fick panik när smärtan blev överväldigande men det gick över ganska snabbt. Jag fick bra stöd av undersköterskan och av Anders. Det värsta var innan varje krystvärk, konstigt nog. När väl värkarna kom var jag väldigt fokuserad.

Efter ett tag fick jag lägga mig i gynställning för det allra sista skedet. Jag tror att jag låg så i ungefär tio minuter och sedan var hon ute, kl. 06.30. Totalt var vi inne på förlossningen en timme och en kvart innan Harriet föddes.

Jag kände mig helt mörbultad efteråt och hade frossa och låg och skakade. Jag tycker  verkligen inte om tiden precis efter förlossningen, när man tror att det är över men nej - då ska moderkakan ut, man ska sys, det ska klämmas på magen och man är öm och helt slut. Dock så har man ju fått sin lilla ljuvliga bebis vilket väger upp det mesta.




Jag sprack mer den här gången än med Torsten, förmodligen för att Harriet kom ut med ansiktet uppåt (bebisar ska ju helst ha ansiktet nedåt) och för att hon var större (vägde 600 gram mer än Torsten).  Dock gick den här förlossningen betydligt bättre än förra gången. Så skönt att inte må dåligt efteråt, att kunna känna glädje över barnet och inte bara vilja gråta. Jag är väldigt, väldigt lättad över det. Den här gången kunde jag hantera smärtan på ett helt annat sätt; jag blev inte chockad av den så som jag blev första gången. Sedan hjälpte det nog också att det gick så fort nu, det blev mycket mindre tid som det gjorde ont på.

Direkt efter sade jag att jag aldrig gör om detta igen (vilket jag sade förra gången också) men nu känner jag ändå att mjo, kanske kanske ändå... Om tre-fyra år eventuellt. Vi får se. Jag stänger i alla fall inte dörren helt om en trea.

För den som vill läsa om när Torsten kom till världen finns det här och här.