torsdag 31 juli 2014

Hur gör jag då?

Mikaela skrev den här kommentaren till mitt "Rör inte!"-inlägg:

Så hur gör jag för att inte vara en nej-sägande, tradig förälder? Min första instinkt är att svara jag vet inte. Jag har ingen uttänkt strategi eller metod (det har jag inte överhuvudtaget i mitt föräldraskap, förutom att det ska präglas av respekt, empati och kärlek (hej hippiemorsa!)). Jag vill vara en "tillåtande" förälder som låter mitt barn utforska världen och bara säger nej och rycker in när det verkligen behövs men det är svårt. Tillfällen när Torsten faktiskt utsätter sig för en potentiell eller reell fara, till exempel om han vill sticka in fingrarna i eluttaget eller äta jord, stoppar jag honom såklart. Jag hindrar honom också från att förstöra saker jag inte vill ska gå sönder men där han kanske inte direkt riskerar att skadas. Hemma har vi i den mån det går plockat undan/gömt saker vi inte vill att han ska nå och satt spärrar på en del lådor och dörrar. Det gör ju att nej-sägandet minskar lite.

Jag har ganska hög toleransnivå för vad Torsten får göra. Det är helt okej att han leker med min telefon och slänger den i golvet. Jag är inte så rädd om den och dessutom brukar jag tänka att eftersom jag jämt sitter med den i handen är det väl inte mer än rätt att han också får pilla med den. Han får gå barfota utomhus (oftast) fast jag är rädd att han ska trampa på getingar eller glas. Han får inte stoppa grus i munnen för jag är rädd att han ska sätta i halsen. Han får klättra omkring ganska mycket och undersöka som han vill (under uppsikt naturligtvis).

Jag försöker som sagt vara tillåtande. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte. Jag har hela tiden i bakhuvudet att mitt barn är en kompetent individ som jag måste våga lita på och låta upptäcka världen men ibland blir det bara nej, nej, nej, eller att jag helt enkelt lyfter bort honom från det han vill göra. För jag orkar inte alltid vara den där bejakande föräldern som uppmuntrar mitt barns nyfikenhet och upptäckarlusta. Vem orkar det? Ingen, tror jag. Jag försöker ge en förklaring till mitt agerande, att det T vill göra är farligt eller att jag helt enkelt inte orkar hålla efter honom, men det är inte alltid jag orkar det heller. Att ha en o-er-hört nyfiken, aktiv och snabb tiomånaders som inte förstår vad fara innebär är... intensivt. Roligt, men intensivt.

 Hur tänker ni andra föräldrar som läser detta?

onsdag 30 juli 2014

Läser, lyssnar, tittar - juli.

I juli...

läser jag: @kvinnohat på instagram och twitter. Så BRA, så många ögonöppnare, så många egna skämskuddemoments över alla "fel" en gör. Läs gamla inlägg (och kommentarer) om bl a vithetsnorm, rasism och fatshaming och få x antal aha-moments.

lyssnar jag på: min nya poddfavorit, Lunch med Montelius. Älskar kulturtanter!

tittar jag på: har äntligen kollat på Twin Peaks (alltså slutet? Fattar ingenting! Och alla sidostories och karaktärer, vad hände med dem? Behöver läsa en djupanalys av den här serien). Har också börjat titta på Gossip Girl igen (tack Netflix för att ni har alla säsongerna!), älskar de första säsongerna när serien faktiskt var bra och hade något att säga. Dock: Chucks våldtäktstendenser? Hade glömt hur obehagliga de var. Men Blair alltså, åhh! Älskar henne.

Queen B<3

Om sömn, IGEN.

Jag vet ingen vuxen människa som lägger sig exakt samma tid varje kväll och går upp exakt samma tid på morgonen. Jag vet inte heller någon vuxen som förväntar sig att alltid somna på max fem minuter om kvällarna och sedan sova minst åtta timmar  i sträck utan att vakna en enda gång. Jag känner inte till någon vuxen som tar sig en tupplur varje dag mellan två exakta klockslag.

Barn däremot förväntas sova enligt strikta rutiner. De ska lära sig somna själva, samma tid varje kväll, och sova hela nätter, helst från dag ett. Lär de sig inte på egen hand kan (ska, enligt vissa) en låta dem ligga och skrika sig till sömns för det är ju bra för barn.

Kanske är det för att jag haft sömnproblem i många år som jag inte förstår grejen med att barn förväntas sova enligt tidsschema. Kanske är det därför jag tycker det är så märkligt varje gång jag får frågan "hur länge sover han?" när Torsten somnat. Hur ska jag kunna veta det? Han sover ju tills han vaknar och det är olika när det är. Precis som för vuxna. Konstigt va, att barn och vuxna kan fungera likadant?

måndag 28 juli 2014

"Rör inte!"

Jag lever men prioriterar inte direkt bloggen just nu. Är fullt upptagen med att umgås med Torsten och överleva i värmen, dock tänkte jag dela med mig av en reflektion jag har kring det här med hur en talar till barn. Sedan jag på allvar började intressera mig för "barnuppfostran" (gillar inte det ordet men använder det i brist på annat) brukar jag lyssna på hur föräldrar pratar med sina barn. Oftast är det rätt deprimerande att höra. Det är så himla många negationer inblandade; gör inte så, gör inte si, tjata inte, du får inte, osv i all oändlighet, alltid framfört med ett surt tonläge. En fattar ju att barnen blir irriterade och gör tvärtemot vad föräldrarna säger (och "trotsar", ännu ett ord jag inte gillar). Det hade jag också gjort för jag gillar inte heller att bli behandlad som en inkompetent person som inte går att lita på.

Idag när jag var inne i en butik var det en mamma där med två barn. Mamman tjatade på barnen om att de inte fick röra någonting varpå det ena barnet frågade varför de inte fick röra sakerna i butiken när mamman fick det. Mamman hade inget bra svar utan bytte ämne. Klokt gjort för hon hade nog inte kunnat ge en bra förklaring på varför olika regler gällde för henne jämfört med barnen. En dålig men korrekt förklaring hade kunnat vara att barn ses som inkompetenta personer i vårt samhälle och därför kan behandlas lite hur som helst. En andra klassens medborgare. En annan art som inte förtjänar att bemötas med respekt.

Det här var inte första och säkerligen inte sista gången jag hört en förälder förutsätta det sämsta om sitt barn. Varför denna misstro till barnen och varför denna ständiga särbehandling av barn jämfört med vuxna?

Följ @trottheten på Twitter för fler klokheter om föräldraskap.

söndag 20 juli 2014

Torsten tio månader (och två dagar).

Jag tycker det har hänt så otroligt mycket den senaste månaden. Torsten kryper med all världens fart, ställer sig upp mot allt (ibland med bara en hand) och vill gå med gåvagnen eller när man håller honom i händerna. Det är så att säga full fart numera. Vi har fått barnsäkra lägenheten och tappat räkningen på antalet gånger han har ramlat och slagit sig. Den stora fördelen med den nya rörligheten är att Torsten blivit så mycket bättre på att sysselsätta sig själv, vilket underlättar mycket.

Han har även utvecklat sin förmåga att kommunicera, både verbalt och med kroppen. Han kan t ex ta tag i händerna på mig för att visa att han vill att jag ska gå med honom. Man fattar med en gång när han vill ha mat eftersom han har ett specifikt läte för det. Det märks även att han själv förstår saker och ting bättre; som att han ska få mat när vi plockar fram tallrik och haklapp (det har han kanske förstått länge men det har inte märkts att han förstått det tidigare). Detta att kunna kommunicera med sitt barn är himla häftigt tycker jag. Snart kommer vi liksom kunna prata med varandra?! Så coolt.

Vidare har två tänder i underkäken kämpat sig upp och en tredje verkar vara på g i överkäken. Han bits ofta och gärna och satan vad ont det gör. Jag är ganska glad att amningen numera är ett avslutat kapitel...

Torsten är fortfarande en glad, nyfiken och social bebis (dock initialt avvaktande mot nya människor han träffar). Att placera saker ovanpå andra prylar är populärt liksom att öppna och stänga lådor och dörrar. Att dra upp min eller Anders tröja och "äta" på våra magar gillar han också. Han älskar att bada och plaska med vatten.

Lilla Torsten. Mammas högt älskade busiga spelevink.

Torsten och tänderna.

söndag 13 juli 2014

Auktoritet eller respekt.

Ganska sjukt egentligen, att texter som den här behöver skrivas. Att det inte ses som självklart att barn ska bemötas med respekt, närhet och snällhet. Det var inte längesedan jag själv tänkte att jag minsann skulle vara en sträng, auktoritär förälder som skulle ha lydiga (skrämda?) barn. Jag skäms lite när jag tänker på det - samtidigt som jag inte tycker att det är så konstigt att jag resonerade på det sättet. Normen i vårt samhälle är ju att föräldrar ska bestämma och köra över sina barn. För mig som vill gå mot den här normen känns det skönt att läsa texter som den här och veta att jag inte är ensam (för så känns det ibland. Eller väldigt ofta, snarare. Inte här på the internetz men i verkliga livet).

Amen. 

Semester!

Äntligen semester, äntligen får jag hänga med världens bästa skrutt på heltid igen, i fyra veckor framåt. Semestern ska till största delen tillbringas på västkusten, i Varberg, Göteborg och Uddevalla (med utflykter till bland annat Vänersborg, Orust, Tjörn och Trollhättan inplanerade) plus några dagar i Skövde. Fastän vi inte ska utomlands eller egentligen göra något speciellt ser jag verkligen fram emot att ha semester. Att åka iväg, umgås med folk jag inte träffar så ofta, sola och bada, göra utflykter. Och som sagt, hänga med världens bästa skrutt.

Världens bästa skrutt som gillar att leka under bordet. 

Just det - en annan mycket glädjande sak jag fått reda på idag är att en kompis är gravid. Hurra! En liten framtida kompis till Torsten.

onsdag 9 juli 2014

Om amning #6 - ett avslut.

Jag ammar inte längre. Sedan ungefär två veckor tillbaka är min kropp min igen, bara min. Det är lite bitterljuvt det där. Skönt att slippa smärtan, tråkigt att inte längre ha den sortens närhet.

Det blev ett ganska naturligt amningsavslut. Det började med att jag var på möhippa i början av juni och kom hem sent och då Torsten hade redan somnat, utan amning. Efter det blev det några kvällar som jag kom hem sent pga tågförseningar (tack, Skånetrafiken!) och även då somnade Torsten utan att amma. Sedan var Torsten och Anders bortresta några nätter och efter det har han inte indikerat att han skulle vilja amma. Jag har inte heller erbjudit honom bröstet.

Det känns väldigt skönt att det blev ett sådant odramatiskt slut på amningen. Torsten har ju ammat väldigt lite sedan han var sex månader och visat mindre och mindre intresse allt eftersom tiden gått. Jag har heller inte uppmuntrat att han ska amma mer än absolut nödvändigt eftersom det gjort så ont.

Redan nu kan jag säga att om det blir fler barn är jag osäker på om jag vill helamma igen. Jag tänker i vart fall inte helamma om det gör lika ont som det gjort den här perioden. Dessutom tror jag inte att jag vill vara föräldraledig på heltid någonsin igen (inte ensam i alla fall) och då blir det svårt rent praktiskt att amma fullt ut. En sak har jag lovat mig själv och det är att inte åka hem från BB förrän amningen fungerar. Med Torsten ville jag hem så fort som möjligt pga hatade att vara på BB och sen fick jag aldrig någon hjälp med amningen (trots att jag tog upp det gång efter gång på BVC). Det är ett tips till blivande mammor som läser detta och som tänkt amma: se till att amningen funkar innan du lämnar sjukhuset eller se till att du får en tid hos närmaste amningsmottagning. Det kan bespara dig mycket onödigt lidande längre fram.

måndag 7 juli 2014

Utflyktshelg.

I helgen var min syster Sara på besök. Eftersom det äntligen var riktigt sommarväder gjorde vi två utflykter. På lördagen åkte vi till Brösarps backar på Österlen och på söndagen åkte vi till Åhus på östkusten. Det såg ut så här:

Den här bilden har varken med Brösarp eller Åhus att göra men fick vara med ändå pga söthetsöverdos (om någon undrar varför det är vikter i gåvagnen så är det för att den ska bli trögare att köra). Det här är för övrigt en av favoritaktiviteterna just nu; att gå med gåvagnen.

 Nu så kommer Brösarpbilder. Här är jag och Sara i de vackra backarna.

 Anders, Torsten och himlen.

 Familjen G.

 Så himla fint.

Besvikelsen över att vi inte såg några lösgående nötkreatur...

Söt-Nisse!

Även själva byn Brösarp var trevlig att strosa runt i. Typisk Österlensk, med massa svindyra antikaffärer och pittoreska Skånelängor och korsvirkeshus.

Och så lite Åhus-bilder:

 UV-tält, mycket bra grej.

 Strandhäng.


Torsten var något skeptisk till havet och tyckte det var alldeles tillräckligt att hastigt doppa fötterna i vattnet. Jag däremot tog årets första dopp.

Mycket lyckad utflyktshelg detta! Älskar Skåne, älskar sommar och älskar kombinationen av Skåne och sommar.

torsdag 3 juli 2014

Sommar i P1.

Jag lyssnar mycket på de olika sommarpratarna när jag åker tåg. Hittills har jag lyssnat på Jason Diakité, Ingalill Mosander, Natalia Edenmont, Simon Kyaga, Fredrik Wikingsson och Antje Jackelen (och i detta nu lyssnar jag på Helene Ripa). Ännu roligare än att höra på själva praten är att läsa recensioner och kommentarer om dem, alltså måste även jag skriva ner några tankar om sommarpratarna.

Jag föredrar sommarprat som har ett tema och en tydlig röd tråd (som Liv Strömqvists legendariska sommarprat om mens från förra året) eller att prataren lyckas förmedla en berättelse. Det blir mest intressant då och lättast att lyssna på tycker jag. Därför gillar jag Jason Diakités, Natalia Edenmonts och Simon Kyagas prat mest av de jag lyssnat på hittills. Simon Kyagas kanske allra mest, för att det handlade om det oerhört tabubelagda ämnet psykisk ohälsa. Ett ämne det borde pratas mer om och som jag nog ska skriva ett inlägg om här på bloggen så småningom.

Ingalill Mosanders prat var som bäst när hon pratade om böcker och författare hon mött. Hon borde bara ha pratat om det, istället för om Costa Concordia och sin barndom (att lyssna på sommarpratare får en verkligen att inse hur trist människors barndom generellt sett är. Mitt tips till framtida sommarpratare: om du inte haft en på något sätt exceptionell barndom, ta inte upp den. Det finns säkerligen så mycket annat i ditt liv som är mer intressant). Jag tyckte om att Fredrik Wikingsson hade sitt prat på ett äldreboende och att han pratade om sin farmor men även det programmet var för spretigt. Antje Jackelens program var ganska slätstruket fast innehöll en del tänkvärda poänger, som sig bör när en ärkebiskop talar. Det var det program där jag haft svårast för att hålla koncentrationen uppe (förutom Helene Ripa då, vars program handlar om skidåkning och paralympiczzzzz....).

Några sommarpratare jag ser fram emot i sommar är Kakan Hermansson, Martina Montelius (kulturtantpodden!), Nina Lagergren och Agnes Wold. Återkommer med mina tankar om dessa och andra sommarpratare.