onsdag 28 mars 2018

Ironin...

i att jag skrev att Torsten inte blivit smittad. Gissa vad som hände morgonen efter att jag skrivit förra inlägget?!!!?!?

Nu har i alla fall barnen varit symptomfria i ett dygn. Ber till högre makter att vi ska lyckas ta oss förbi den magiska 48-timmarsgränsen utan vidare incidenter. Måste passa på att tipsa om det här och det här inlägget, om magsjuka och vätskeersättning avseende barn. Oerhört matnyttig och saklig information från en barnläkare. Under de värsta magsjukedygnen här hemma var jag inne på bloggen och läste hela tiden.


Idag kom vi till och med ut en liten sväng och lekte i det härliga "vår"vädret.

fredag 23 mars 2018

Magsjukehelvetet.

Båda barnen har haft magsjuka tidigare men då väldigt milda varianter. När Harriets i tisdags fick sin tredje magsjuka i sitt unga liv slog den till rejält. Vi snackar alltså tvångsmatning med vätskeersättning var femte minut mitt i natten. Jättekul, verkligen. Nu är dock det värsta över och Harriet är nästan helt och hållet sitt vanliga sprudlande jag. Tack och lov! Jag har varit så orolig över att hon skulle bli helt uttorkad på grund av vätskebrist. Jag är otroligt tacksam över att 1) jag inte blev smittad 2) Anders inte blev smittad 3) Torsten inte blev smittad 4) vi har tvättmaskin och torktumlare.

Nu tycker jag vi har varit sjuka så det räcker och blir över. Kan vi få vara friska mer än en vecka i sträck, tack?

"Mamma, ta en gullig bild på mig och Harriet!" 

söndag 18 mars 2018

Tio månader.

Harriet, tio månader idag. Som kryper, har en tand, klappar händerna, snicksnackar (ma-ma, pa-pa, da-da, ja-ja), försöker ställa sig upp mot möbler, sträcker upp armarna när hon vill bli upplyft och låter benen gå som trumpinnar när hon är exalterad. Som är glad nästan jämt, supersocial, helt oblyg och väldigt orädd (förutom för hundar). Som gillar mat, musik och sin storebror och är mitt uppe i en separationsfas deluxe. Om två månader fyller hon ett år, galet!




tisdag 6 mars 2018

"Det är inte ok att bli arg på sitt barn"

Det finns de som på allvar anser att man inte bör bli arg på sitt barn. Beter sig barnet på ett icke önskvärt sätt är det föräldrarnas fel och därför ska man inte bli arg på barnet. Dessutom kan ju barnet bli ledset om man blir arg på det.

Jag tycker det här sättet att tänka är helt befängt. Det är väl klart som korvspad att man blir arg på sitt barn och att det är helt ok?!?!? Hur ska barn annars förstå att a) det är helt ok att känna ilska och b) det har betett sig på ett sätt som inte är bra (nej, jag tror inte alltid det är tillräckligt att tala pedagogiskt)? Ilska är inte något farligt. Att ett barn blir ledset är inte heller något farligt. Det går att trösta barnet och bekräfta dess känslor OCH visa att man är/var arg på barnet - samtidigt.

Det är så intressant det här hur just ilska är en sådan känsla som "kan" (och bör) väljas bort, enligt vissa. Ingen tänker ju så om glädje, eller sorg exempelvis. Är vi så otroligt konflikträdda eller vad handlar det om? Och varför är det just barn som ska skornas från ilskan? Ingen begär ju att man aldrig ska vara arg på sin partner/kompis/bror/mamma.

(Vill bara poängtera att man ju såklart kan känna ibland att man blivit FÖR arg på barnet och skällt på det för mycket (man = jag). I sådana situationer brukar jag prata om det som hänt och säga förlåt.)

måndag 5 mars 2018

Jag processar

...det faktum att jag om knappt 2,5 månader inte längre har någon bebis. Då fyller Harriet ett år och är inte längre ett spädbarn utan helt enkelt ett barn. Nog för att det på vissa sätt ska bli skönt att lägga bebislivet bakom mig, men ändå. Ändå! Att ha en liten bebis är ju det mysigaste som finns. Tänk om jag aldrig mer får uppleva det? Harriet är kanske min sista bebis. Hjälp! Fy, vilken ångest att tänka så. Måtte jag nu försöka njuta av den här återstående bebisperioden.

Alltså <3<3<3