onsdag 30 oktober 2013

Torsten sex veckor

Hej Torsten,

idag är du sex veckor gammal. Jag skrev fem veckor först i rubriken men sen kom jag på mig själv - du är ju faktiskt hela sex veckor. Tiden går så fort, så fort. Snart är du en obstinat tonåring som bara vill hänga med dina coola kompisar och tycker att mamma och pappa är de pinsammaste på jorden. 

Jag tänkte att jag den här veckan skulle berätta lite om hur en typisk dag för oss ser ut, för dig och mig att minnas vad vi egentligen gjorde den där allra första perioden av ditt liv. 

Under natten har du oftast vaknat två gånger, en gång vid midnatt och en gång vid två. Sedan brukar du vakna vid fem - halv sex igen. Då passar din pappa på att gå upp och göra frukost till mig, som jag äter i sängen samtidigt som jag ammar, innan han åker till jobbet. Efter amningen somnar du ibland om men vissa dagar tycker du att det är en utmärkt tidpunkt att starta dagen på. Då myser vi lite i sängen och går sedan upp för att kolla Gomorron Sverige. Du har sedan några dagar tillbaka en rytm under dagen; du äter, är vaken och glad en stund för att sedan bli trött och kinkig och vilja sova. Den här rytmen har ett intervall på cirka två-tre timmar (men pågår inte under hela dagen utan då och då). När du är vaken och pigg gillar du att ligga i bavygymmet, sitta i knät eller bli runtburen i lägenheten så du kan kolla på saker, helst lampor, fönster och speglar. Du börjar tycka det är roligt med leksaker och ibland kan du till och med sluta gråta en stund om du distraheras av en skallra. Du "pratar" och skrattar mycket men kan snabbt ändra om i humöret och skrika när det är något som inte är bra. 

Vi brukar försöka komma ut någon gång under dagen, oftast på eftermiddagen, för att powerwalka eller gå på stan eller besöka BVC. För det mesta tycker du om att ligga i vagnen och börjar du skrika kan jag oftast lugna dig med nappen (som du för övrigt började med på din enmånadsdag och omedelbart gillade). 

Annars tillbringar vi tiden med att hänga i soffan, äta och kolla på tv-serier. Just nu är det mest Downton Abbey och New girl men vi tar tacksamt emot tips på andra serier att titta på. Pappa kommer hem vid fem-sex ungefär. Då brukar han mysa med dig vilket du vanligtvis gillar men ibland är det bara mammas famn som duger. Vid sju-åtta är det dags för kvällsmat och sen somnar du runt nio. Du sover mellan oss i sängen, gärna vilandes på någons arm.


Vi var hos BVC idag och du väger nu 4500 gram och är 58 centimeter lång. BVC-sköterskan påpekade, vilket hon gör varje gång, att du är väldigt stark. Till exempel kan du redan vända dig från mage till rygg (vilket gör det svårt att få dig att träna på att hålla uppe huvudet liggandes på mage). Jag tycker det är svårt att veta vad som är vanligt bebisbeteende hos dig och vad som faktiskt är just din personlighet. Det jag fått höra av andra är att du tycks vara en bestämd liten person som vet vad han vill. Det är en egenskap du nog har ärvt av din ömma moder.

I helgen ska vi för första gången resa bort och sova någon annanstans. Vi ska till Skövde och träffa din farfar, farbror och faster. Jag är en smula nervös för detta; hur ska det gå att sova borta? Kommer du bli orolig när du inte är i den miljö du är van vid? Spännande fortsättning följer... 

måndag 28 oktober 2013

När börjar det roliga?

Sedan Anders började jobba när Torsten var 2,5 vecka och jag fick ta ansvaret för honom cirka 80% av dygnet fem dagar i veckan har det inte gått en dag utan att jag räknat efter hur lång tid det är kvar tills jag får börja jobba igen (fem månader på torsdag). Det här att vara ensam hela dagarna med en liten skrutt som jag nästan aldrig kan lägga ifrån mig utan att han skriker är faktiskt inte särskilt kul. När börjar det bli roligt att ha barn? När börjar det bli roligt att vara föräldraledig? Förstå mig rätt, det är klart jag älskar mitt barn och att vi stundtals har det väldigt mysigt. Men det är oftast ensamt och ibland tålamodsprövande, minst sagt. Blir det någonsin något syskon till T och jag är föräldraledig igen ska jag inte bo i en stad där jag inte känner någon och varken jag eller Anders ska ha längre än en kvarts tågpendling till våra respektive arbeten. Förhoppningsvis kommer jag då inte heller tajma in mammaledigheten med att cirka hälften av min bekantskapskrets flyttar från Skåne.

Jag väntar på att mammagruppen hos BVC ska dra igång. Kanske finns det någon trevlig mamma där som vill hänga med mig och dricka kaffe och snicksnacka. Jag väntar även på att Torsten ska bli lite äldre så vi kan gå på öppna förskolans babycafé där det förhoppningsvis också finns trevliga morsor. I väntan på det får jag väl helt enkelt roa mig med att promenera och glo på tv-serier. Samt göra utflykter då och då, till Lund och Hjärup och Malmö och Växjö och hänga med folk (eller ja, såna utflykter kommer jag ju göra även om jag lär känna folk i Hässleholm, fast kanske inte lika ofta).

Det är inte lite orättvist heller att Anders får vara föräldraledig när Torsten är lite äldre och roligare att umgås med. Nog för att han är väldigt söt och gullig nu men han ger ju inte så mycket i utbyte. Dumma amning som gör att jag måste vara hemma den första tiden.

Någon som läser detta och bor i Hässleholm eller här i närheten som känner att hon den där Anna, hon verkar vara en trevlig prick? Eller någon jag känner som får världens lust att resa hit och hälsa på några dagar och roa en uttråkad bebismorsa? Hör av er i så fall. Jag vill leka med er!

Den här lilla sötnöten vill också ha kompisar att hänga med. 

fredag 25 oktober 2013

Om amning #2 - överproduktion av mjölk

När jag började amma Torsten körde jag med ett bröst per amningstillfälle. Jag tyckte det fungerade bra, han blev mätt och lugn och det var aldrig några problem att få mjölken att rinna till. Jag hade mycket sällan spända bröst. BVC-sköterskan tyckte dock att jag skulle amma från båda bröna vid varje amning för att det annars gick för lång tid mellan amningarna för att hålla mjölkproduktionen igång. Jag tyckte att det verkade onödigt, eftersom det uppenbarligen kom tillräckligt med mjölk (jag menar, Torsten har gått upp som han ska hela tiden och det märktes att han blev mätt, oavsett vilket bröst han ammades på) och krångligt, varför hålla på och greja med båda bröna om det räcker med ett? Jag hade fått in en bra amningsrutin som jag nu skulle ändra på. Jag hade dessutom läst att det skulle räcka att amma en gång per dygn för att hålla mjölkproduktionen igång så jag förstod inte riktigt varför jag tvunget skulle köra med båda bröna varje gång. Men eftersom jag är förstagångsmamma och aldrig gjort sådant här förut vågade jag inte lita på vad jag själv tyckte och börjadeistället följa BVC-sköterskans råd. Nu fick Torsten först amma från ena bröstet, sedan rapas och bytas på, läggas vid andra bröstet och sedan rapas igen. Bökigt, minst sagt.

Efter ett tag började det göra ont i bröna när jag inte ammat på en stund, efter kanske två timmar. Så hade det inte varit tidigare, när jag körde på ett bröst i taget. Jag tyckte också att Torsten blev skrikigare efter amningarna och kräktes mer och oftare. Tidigare hade han nästan alltid somnat efter en amning men det gjorde han sällan nu. Dessutom började det läcka väldigt mycket från brösten. Jag tyckte att det var lite jobbigt, men tänkte att det var väl så det skulle vara, tills jag ramlade över det här blogginlägget. Då gick det upp ett ljus hos mig - antagligen överproducerade jag mjölk, ett fenomen jag aldrig hört talas om (däremot hade jag hört mycket om det motsatta, att det kommer för lite mjölk). Så nu kör jag på så kallad blockamning, efter tips bl a härifrån, för att komma till rätta med det här.

Jag hoppas att blockamningen ska göra att amningen blir lika smidig som den var tidigare. Jag tycker redan, efter bara en dag, att det blivit bättre (dock att det spänner som attan i bröna just nu, jag antar att det kommer göra det under övergångsperioden). Och jag hoppas att jag framöver våga lita på min instinkt och göra det som jag tycker känns bäst för mig och Torsten istället för att följa andras råd.

Om barn och alkohol.

En sak jag funderat på är det här med barn och alkohol. Numera är det ju okej att dricka alkohol när en ammar men enligt Torstens BVC-sköterska ska en ändå undvika att dricka alkohol helt och hållet så länge man är tillsammans med barnet. Det gäller båda föräldrarna, inte bara mamman. Detta eftersom ungen märker att en luktar och beter sig annorlunda än vanligt efter alkoholintag vilket gör hen orolig och otrygg. Jag förstår vad sköterskan menar men jag kan tycka att det låter lite överdrivet, att aldrig kunna dricka i närheten av sitt barn (och med dricka menar jag alltså små mängder, såklart. Inte att dricka sig berusad). Jag har försökt googla information om detta men hittar ingenting. Kan det vara okej att dricka lite alkohol, typ ett glas vin, någon gång? Kan även ett sådant litet barn som Torsten märka om jag eller Anders druckit och bli orolig på grund av det? 

Jag är själv uppväxt med föräldrar som antingen inte dricker någonting eller dricker väldigt lite väldigt sällan. Jag har alltså ingen egen erfarenhet av att se föräldrar påverkade av alkohol. Jag kan ju dock tänka mig att det inte är särskilt kul. Men - lite alkohol någon gång ibland borde väl vara okej? Eller gör även en liten mängd alkohol att en blir så annorlunda att barnet snappar upp det och tycker det är jobbigt?

Anledningen till det här inlägget är att jag är så himla sugen på rödvin. Det var tio månader sedan jag drack det sist så fatta hur gott det kommer vara att sippa på ett glas med denna gudabenådade dryck för första gången sedan december. Men jag vågar inte ta det där glaset för att jag är rädd att ge Torsten men för livet.  

torsdag 24 oktober 2013

Man vet att man är föräldraledig

...när man blir irriterad över att Gomorron Sverige inte börjar förrän kl. 06.25. Vissa har ju varit vakna sedan kl. 04.15.

onsdag 23 oktober 2013

Torsten fem veckor

Hej Torsten,
idag är du fem veckor gammal. Tiden går så himla snabbt, precis som alla sade att den skulle göra när man fått barn. Jag är mycket ambivalent inställd till detta. Å ena sidan är det så roligt att se hur du växer och utvecklas, å andra sidan vill jag att du ska vara min pyttebebis för alltid (fast gärna en pyttebebis som sover hela nätter, i sin egen säng, i så fall).

Du är vaken och glad i längre och längre stunder hela tiden. Du intresserar dig mer och mer för din omgivning och lampor är fortfarande favoritobjekten att titta på. Du ler oftare nu (och inte bara när du gjort nummer två). Det är inga sociala leenden  än men jag tror de kommer snart.
Du växer och växer och dina bodies i storlek 56 börjar bli för små (byxorna i 56 är fortfarande lagom dock).

tisdag 22 oktober 2013

Ett äventyr.

Idag har jag och Torsten varit på äventyr. Vi tog tåget - första gången Torsten åkte tåg! - till Lund. Jag var lite nervös innan tågfärden över att använda allmänna kommunikationsmedel med Torsten i barnvagnen men det gick jättebra. Det var visst inte så svårt att få på vagnen på tåget och Torsten sov hela vägen.


Väl i Lund mötte vi Evelina a.k.a. "Toker" och åt lunch (mental note för framtiden: Coffee Break funkar med barnvagn, i alla fall om det inte är några andra vagnar där). Jag hade tänkt att Torsten och Evelina skulle få bekanta sig med varandra men Torsten valde att sova under hela lunchen (vilket i och för sigvar rätt skönt, för då kunde jag för en gångs skull äta min mat i lugn och ro).


Efter lunchen gick jag en sväng på stan (alltså lyxen i att vara i en stad med ett anständigt utbud av butiker) för att leta amningsvänliga klänningar men hittade förstås inga. Det blev en amningsbh istället och Hello Kitty-sockar till Torsten. Funderade även på att köpa den här tröjan till honom, hehe:


Sedan satte jag mig i Lundagård och ammade och tittade på studenter och fina höstträd. Himla skönt att det är så varmt att en kan amma utomhus. Det känns mycket lättare att amma offentligt ute än inne på t ex ett café av någon anledning. Efter en stund kom Anders och mötte upp oss och så gick vi och fikade innan vi åkte tillbaka till Hässlehåla (mental note för framtiden: Espresso House funkar med barnvagn och där finns även toalett med skötbord). Torsten fortsatte att sova och vaknade inte förrän vi kom hem. En mycket mysig dag! Jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag fixade denna första dag ensam med Torsten i stora världen.

måndag 21 oktober 2013

Jag är så ofattbart priviligerad

...som har turen att leva i den del av världen som tillhandahåller säker mödrahälsovård. Som inte behöver vara rädd att riskera livet på vare sig mig eller barnet under en graviditet och förlossning. Som, om något skulle gå fel, inte behöver oroa mig för att bli utstött ur samhället och till exempel vara ogiftbar på grund av skador efter en förlossning.

Ända sedan jag födde Torsten och hade den där überjobbiga upplevelsen av förlossningen har jag tänkt på vilken enorm tur jag ändå hade. Tänk om jag levt på 50-talet i Sverige, eller tidigare än så, med dålig eller ingen smärtlindring och utan att pappan fick vara närvarande i förlossningsrummet (jag hade aldrig tagit mig igenom förlossningen utan Anders stöd). Eller om jag levt idag i en helt annan del av världen, som Sierra Leone eller Afghanistan, de länder som är absolut sämst när det gäller mödrahälsovård. Där risken att dö - både för mamman och barnet - under en graviditet eller förlossning faktiskt är en realitet till skillnad från i Sverige där risken är nästintill obefintlig. Där risken för skador, som fistula, är mycket stor och kan leda till livslånga fysiska komplikationer och uteslutning från samhället.

Bara hälften av alla förlossningar i världen sker med hjälp av kompetent vårdpersonal. Cirka 1 000 kvinnor dör varje dag i samband med graviditet eller förlossning. Sex miljoner bebisar dör varje år vid födseln. Ungefär 30 000 - 50 000 kvinnor drabbas av fistula varje år. När jag tänker på detta får jag ren och skär ångest. Fatta att behöva föda utan smärtlindring, utan hjälp av barnmorska, utan tillgång till medicin och vård om något går fel? Att veta att risken är stor att ens bebis inte överlever? Och detta helt i onödan. Om alla kvinnor fick den mödrahälsovård svenska kvinnor får skulle det inte se ut så här.

Jag tänker dra mitt strå till stacken och göra det lite, lite bättre för alla dessa kvinnor och barn. Jag ska ge ett bidrag till The Fistula foundation och skänka pengar till en by-barnmorska i Sierra Leone. Gör det du med, om du har ekonomisk möjlighet.

söndag 20 oktober 2013

Jag, en mama-mamma?

Jag trodde aldrig jag skulle läsa tidningen Mama men när jag såg det här erbjudandet kunde jag inte motstå. Jag gillar ju Ebba och vill läsa hennes gravidbok, trots att jag inte är gravid eller planerar att bli det inom den närmsta framtiden. Men jag älskar att läsa om graviditeter och bebisar och jag har ju ändå tänkt prenumerera på någon tidning för att ha något att läsa när jag ammar. Mama känns ju ganska lämpligt som amningsläsning... Dock att jag tänker att den tidningen är för käcka Odd Molly-morsor och inte sådana som jag, dvs småborgerliga mammor med hipsterinfluenser. Aja, den kan säkert vara läsvärd ändå. Om inte annat för att ge uppslag till blogginlägg.

lördag 19 oktober 2013

Mer om förlossningen.

En starkt bidragande orsak till att jag tyckte förlossningen var så hemsk är att jag inte alls gillade den barnmorskan jag hade under krystningsskedet. Innan dess hade jag en helt underbar barnmorska som jag verkligen litade på och som jag kände mig trygg med. Jag hade dock den stora oturen att hon slutade jobba kl. 13.45 – samtidigt som jag började krysta. Den nya barnmorskan jag fick tyckte jag inte alls om. Hon hade ett ganska barskt och hårt sätt och jag upplevde det mer som att hon skällde på mig (skrik inte! Andas djupare! Ta i mer! Varför har du inte ätit? Du måste ju äta om du ska orka!)(för det är så himla lätt att äta när man tror att man ska dö av smärta och dessutom har kräkts flera gånger de senaste timmarna) istället för att stötta mig (jag ville bara skrika håll käften jävla kärring till henne men gjorde det förstås inte). Dessutom stod hon och undersköterskan och pratade med varandra om jobb mellan värkarna istället för att fokusera på mig vilket jag tyckte var väldigt jobbigt. Jag hade behövt deras totala uppmärksamhet hela tiden, inte bara när värkarna kom. Jag tyckte det kändes oerhört nonchalant av dem men jag var liksom inte riktigt i stånd att säga något. Det här är det jag tycker var jobbigast av allt under förlossningen, att barnmorskan inte var bra (i alla fall inte bra för mig). Jag tror att jag hade haft en bättre förlossningsupplevelse om jag fått behålla den första barnmorskan. Dessutom att hon (barnmorska nr 2 alltså) en liten stund efter förlossningen var avklarad klämkäckt frågade om jag inte hade glömt bort smärtan nu. Nej kärringjävel, det hade jag inte. Jag låg fortfarande och bearbetade vad jag hade varit med om och mådde allmänt kasst.


En annan sak jag tyckte var jobbig just under krystningarna var att det helt plötsligt var två manliga läkare i rummet. Jag förstod inte vad de gjorde där och som jag minns det var det ingen som förklarade det för mig. Jag kunde inte fråga heller eftersom jag var upptagen med att överleva fullkomlig överjordisk vidrig smärta. Jag ville inte att de där männen skulle vara i rummet och stå och stirra på min uppfläkta snippa. Jag ville inte ha fler personer i rummet än vad som var nödvändigt och absolut inga män.


Den tredje faktorn till att jag tycker förlossningen var så jobbig var att jag fick panik av smärtan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ont det skulle göra, och tur är väl det, för jag hade nog inte velat veta exakt hur mycket smärta jag skulle uppleva. Jag tyckte det gjorde ont precis hela tiden, förutom när jag fick spinalen, och jag ville bara ta mig ifrån smärtan. Jag vet inte hur många gånger jag skrek att jag ville ge upp, att jag inte orkade längre. Det fanns ingen möjlighet till återhämtning utan det gjorde konstant ont. Jag försökte tänka på målbilder och att varje värk tog mig närmare att få träffa bebisen men det fungerade inte. Ingenting fungerade. Eller jo, lustgasen underlättade en del men det var fortfarande helt vidrigt jobbigt. Jag var panikslagen och hysterisk. Jag hade trott att jag skulle kunna hålla mig lugnare och såg det som ett nederlag att jag tyckte det var så jobbigt. Var jag inte starkare än så? ”Alla andra” verkar ju inte ha tyckt att det varit så himla jobbigt att föda barn. Varför tyckte jag det då? Jag hade ju inte ens några komplikationer.


Så här en månad efteråt kan jag i alla fall tänka på och prata om förlossningen utan att det känns jättejobbigt. Faktiskt börjar minnet av smärtan blekna något. Kanske, kanske, skulle jag kunna göra om det i framtiden. Logiskt sett vet jag att det är okej att få panik under förlossningen och tycka att den var fruktansvärd och att det inte gör mig till en sämre människa, men det är svårare att ta in känslomässigt. Det är väl det här duktiga flickan-komplexet som kommer fram. Det är skönt att veta att det finns andra som också tyckt att förlossningen varit asjobbig. 

fredag 18 oktober 2013

För en månad sedan: när Torsten kom till världen.

Idag fyller Torsten en hel månad (hurra, hurra!) och det är ju ett ultimat tillfälle att blicka bakåt och berätta om hur det gick till, dagen då han kom till oss. Så, här är min förlossningsberättelse. Den är väldigt lång så jag har delat upp det; först ett inlägg idag med själva händelseförloppet och sedan ett inlägg imorgon med mina tankar kring det hela.


Förlossningsberättelse


Min förlossning blev inte som jag tänkt. Jag visste att det skulle göra ont men jag hade en bild av att jag skulle kunna återhämta mig mellan värkarna, att jag skulle kunna mig andas igenom värkarna (till en början i alla fall), att jag skulle promenera runt i sjukhuskorridorerna, att jag skulle använda diverse hjälpmedel och att jag skulle kunna äta emellanåt. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig relativt lugn under förlossningen och att jag skulle kunna hantera smärtan bra. Jag trodde även att jag skulle få bestämma själv hur jag ville föda Torsten, dvs inte liggandes på rygg. Så här blev det alltså inte och för den som vill ha en positiv bild av förlossningar rekommenderar jag att sluta läsa nu.


Förlossningen började på tisdagen. Jag hade sammandragningar under i princip hela natten till måndagen så på tisdagen var jag helt slut och grinig för att ungen aldrig kom ut. När jag sedan började känna av värkar runt kl. 23 på tisdagkvällen trodde jag först att det skulle bli ännu en natt med jobbiga sammandragningar. Men ganska snart märkte jag att det här var annorlunda. Smärtan kom i någorlunda regelbundna intervall och hade dessutom en topp för att sedan klinga ut. Jag började skriva ner värkarnas intervall på ett papper. Jag började inse att jo, nu var det faktiskt kanske på riktigt. Värkarna varade cirka två minuter och kom med ungefär 7-12 minuters mellanrum. Vid halv två på onsdagsmorgonen väckte jag Anders för nu var jag nästan helt säker på att det var värkar jag hade och de gjorde riktigt ont. Så ont att jag tyckte att det började bli dags med smärtlindring. Att djupandas, som jag lärt mig på gravidyogan, fungerade sådär. Kl. 02:17 ringde jag BB och sa att jag trodde jag hade värkar. Barnmorskan skrattade lite åt mig när jag sade att jag trodde att det var värkar, frågade hur regelbundet de kom och sa att hon tyckte vi skulle åka in eftersom det lät som att jag hade det jobbigt. Kl. 02.30 satt vi i bilen och hann väl åka cirka fem minuter innan vi fick stanna så jag kunde kräkas.


Kl. 03:10 skrevs jag in på förlossningen och var då öppen 3 cm. Kommer ihåg att jag blev jättebesviken över att jag inte var mer öppen för jag insåg då att det var en ganska bra bit kvar innan barnet skulle komma ut. Kl. 04:00 fick jag en akupunkturnål i huvudet och tjugo minuter senare fick jag bada i ett badkar. Jag fick saft som jag kräktes upp. Jag stannade inte så länge i badet för det var svårt att hitta en bekväm ställning när värkarna kom. Jag minns inte när jag började med lustgasen men enligt förlossningsjournalen tyckte jag kl. 08:27 att lustgasen hjälpte. Enligt journalen slappnade jag av fint mellan värkarna (ha! Det tyckte inte jag att jag gjorde). Jag var då öppen 5 cm och blev återigen besviken över hur oerhört långsamt jag tyckte att det gick. Jag tyckte värkarna var outhärdliga och pågick nonstop och jag fick panik av att det gjorde så ont och av att jag visste att jag var så illa tvungen att uthärda det. Jag hade ju trott att jag skulle få vila mellan värkarna men så var det inte. Det gjorde konstant ont med vissa toppar då det gjorde ännu ondare. Kl. 10:30 fick jag epidural som inte hade någon effekt på mig. Den ångesten alltså. Kl. 11.15 fick jag spinalbedövning som tack och lov fungerade och nu fick jag ungefär 2,5 timme där värkarna kändes ok, eller som jag uttryckte det; ”nu känns det inte som att jag ska dö längre”.


Trött och sliten...
Runt halv två släppte bedövningen och nu tog smärtan en helt annan form. Det tryckte på som bara den ned mot ändtarmen och det gjorde ONT. Jag fick panik och larmade på personalen för jag ville ha spinal igen. Jag stod inte ut med smärtan. Ingen kom och i ungefär en kvart ömsom stod jag på knä i sängen, ömsom hängde jag över gåstolen och snyftade och skrek av smärta och andades lustgas. Till slut kom personalen (tydligen hade det varit något fel med signalen så de hade inte hört larmet) och jag skrek att jag ville ha smärtlindring NU. Istället fick jag lägga mig i sängen, på rygg, med benen i gynställning och börja krysta på kommando. Det var ju inte så här jag ville ha det men jag upplevde inte att jag hade någonting att säga till om. Dessutom var jag ganska borta av lustgasen och hängde inte riktigt med på vad som hände. Så jag låg där jag låg.



Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta när jag fick värkar och jag fick absolut inte skrika när jag krystade. Lättare sagt än gjort när man upplever fullkomlig överjordiskt vidrig smärta. Vad jag minns låg jag och krystade i en evighet innan Torsten kom ut (i verkligheten tror jag det var ungefär en timme och tjugo minuter). Det var skitjobbigt. Det gjorde jätteont och barnmorskan stod och tjatade på mig hela tiden (skynda dig! Skrik inte!). Det hade varit trevligt att kunna säga att smärtan var som bortblåst i samma ögonblick som han föddes men så var det inte riktigt. Jag var förstås glad, och lättad, men också väldigt ledsen över vad jag precis hade gått igenom. Jag kände mig typ chockad och som att jag varit med om en traumatisk upplevelse. Jag kunde inte glädja mig fullt ut åt Torsten då för det var så många känslor i omlopp och det gör mig lite ledsen. Jag tänkte att det här gör jag aldrig någonsin om igen. 



torsdag 17 oktober 2013

Pod-tips

Som jag skrivit tidigare är jag ett stort fan av Kitty Jutbrings blogg och nu har hon och hennes karl börjat med en podcast om föräldraskapet. Hittills finns två avsnitt och jag gillar dem skarpt. Det är väldigt avslappnat, genusmedvetet och icke-pretto. Att lyssna på poddar är väldigt bra sysselsättning när en ammar så är det någon som har tips på bra podcasts tar jag gärna emot dem. Kittys och Pers är den enda jag lyssnat på men jag vill gärna ha fler. Helst med kvinnor:))) så nej, jag är inte intresserad av Filip & Fredrik eller Alex & Sigge.

Här kan man lyssna på Kitty & Per.

onsdag 16 oktober 2013

Torsten 4 veckor

Torsten är alltså fyra veckor nu och idag har jag min andra helt ensamma dag med honom. Hittills har det gått bra och vi har t o m lyckats komma ut på en liten promenad. Dock har jag inte hunnit borsta tänderna men en kan ju inte få allt. Även om detta bara är min andra dag så känner jag mer och mer att jag nog kommer fixa det här. Jag kommer kunna ta hand om Torsten.

Den senaste veckan har Torsten varit mycket mer vaken och alert än tidigare. Han är mer "med" och nyfiken på omgivningarna. Han ligger till och med korta stunder i babygymmet, något han inte gjort innan. Idag kunde jag faktiskt äta lunch medan han låg där och gymmade (vilken lyx, att få använda båda händerna för att äta!). Jag funderar på om han gått igenom femveckorsfasen som omnämns i Wonder weeks (för den som inte känner till denna fantastiska bok/app kan man läsa här). WW utgår ju från "due date" och inte dagen när bebisen faktiskt föddes och igår hade det gått precis fem veckor sedan T beräknades födas. Så här säger WW om detta första utvecklingssteg (eller "leap" som författarna kallar det):


Vidare har Torsten fått besök i veckan av sin moster Sara, min syster dvs. Han växer och växer och nu ser kläderna i storlek 56 plötsligt inte så stora ut längre utan är nästan helt lagom. De få plagg han har i storlek 50 är på gränsen till urvuxna. Han har fått lite babyhull och kinderna börjar bli runda och gosiga.

Sötaste möss-frisyren<3

lördag 12 oktober 2013

Den första dagen...

...som jag var ensam med Torsten hela dagen, dvs i fredags, gick över förväntan. Jag tror faktiskt inte att Torsten någonsin i sitt tre och en halv veckor långa liv varit så lugn som han var igår. Han lekte i sitt babygym på morgonen så att jag hann göra mig i ordning och byta om. Jag ammade honom, han somnade, jag lade ner honom i vagnen och han fortsatte sova - länge. Under dagen kunde jag äta i lugn och ro, brygga kaffe, sova/vila i två (!) timmar, bädda, hänga tvätt och diska. Helt otroligt. Det enda som inte hanns med var en barnvagnspromenad men det tar vi nästa gång.

Det bästa av allt var att jag inte var särskilt orolig under dagen. Jag hade ju fasat innan för den första ensamma heldagen men när den väl kom kändes det faktiskt helt okej. Lite ensamt dock. Måste börja planera in lite roliga saker att göra framöver så att jag inte bara sitter hemma ensam hela dagarna.

torsdag 10 oktober 2013

Bebislivet.

Bebislivet just nu, i punktform:

- Här sitter jag och ammar och bloggar samtidigt, som den multitaskande, supereffektiva mamma jag är. Inte för att en har så mycket val om en vill få något mer än amning, blöjbyten och bebisbärande gjort under dagarna. Då är det nödvändigt att effektivisera vardagen och kunna t ex sätta på kaffe, äta eller blogga samtidigt som man har en skrutt vid bröstet. Mitt bästa amningstips för övrigt är att investera i en vattenflaska och en termosmugg, så att man lätt får i sig vatten (för hjälp vad törstig och svettig en blir av att amma) och kan dricka kaffe (denna livsnödvändiga dryck) utan att spilla på barnet. Ett annat superbt tips jag har är Kitty Jutbrings podcast, perfekt att lyssna på när man ammar eller promenerar med barnvagnen. HÄR kan man lyssna på den.

- BVC-besök idag och Torsten hade gått upp 300 gram, vilket tycks vara hans standardviktökning per vecka. Nu väger han respektingivande 3800 gram och lär passera fyrakilosstrecket nästa vecka.

- Min syster åkte hem till Götet idag vilket innebär att morgondagen blir min första ensamma heldag med Torsten. Jag är faktiskt inte så nervös som jag trodde jag skulle vara. Jag vet ju att hur mycket han än illvrålar och hur otröstlig han än verkar så fungerar alltid bröstet. Även om det är jobbigt att maratonamma så är det lätt värt det om det får Torsten att bli lugn.

- Igår badade Torsten för första gången och han gillade det. Att behöva komma upp ur det sköna vattnet för att torkas och smörjas in med babyolja var dock inte lika populärt.

onsdag 9 oktober 2013

Torsten tre veckor

Torstens tredje vecka utanför magen har kantats av besök: i torsdags var Karin här (och gav T den fina sparkdräkten han har på fotot, tack!), i helgen var T:s farfar och mina juriztvänner på besök och i måndags kom min syster Maja och hennes karl Robert. Torsten har fått både presenter och uppmärksamhet i överflöd under dessa besök.

I måndags började Anders jobba igen. Jag hade fasat inför den dagen men eftersom Maja och Robert kom då behövde jag bara vara ensam med T några timmar. Maja åker hem imorgon eftermiddag så min första helt ensamma dag med T blir på fredag. Nervöst! Fattar inte hur jag ska kunna få någonting gjort med tanke på att Torsten allra helst vill vara i famnen hela tiden. Jag kommer inte kunna äta eller byta om eller borsta tänderna innan Anders kommer hem. Det kommer bli en lång dag framför tv:n.

Igår fick Torsten en liten kusin och jag en brorsdotter. Kul! Synd bara att min bror med familj bor långt härifrån, i Göteborg, men jag hoppas att T och kusinen kan bli bra kompisar ändå. Roligt att ha en kusin som bara är tre veckor yngre.

Enligt BVC-besöket i torsdags hade T gått upp 300 gram och väger nu 3500 gram. Därmed har vi kunnat börja använda bärselen, vilket Torsten accepterar ibland och ibland inte. Den är himla praktisk tycker jag, så skönt att ha händerna fria och kunna göra saker. Som att gå på toa till exempel...

söndag 6 oktober 2013

Om amning.

Innan jag själv började amma hade jag lite svårt att förstå de mammor som (frivilligt) valde att avstå från att amma trots att de hade möjlighet att göra det. Varför göra det krångligt för sig och hålla på med ersättning när en bara kan plocka fram bröna istället - och bröstmjölken är ju dessutom bättre för barnet? Nu, efter att ha varit en levande mjölkfabrik i två och en halv vecka, kan jag säga att jag förstår. Innan Torsten kom hade jag ingen aning om att amning kunde vara så mentalt utmattande. Detta att ständigt vara tillgänglig och aldrig få ha sin kropp i fred är jobbigt. Att vara så bunden till någon annan är jobbigt. Att behöva sitta/ligga i samma ställning i kanske 1-2 timmar i sträck är jobbigt (särskilt om en är kissnödig, törstig eller hungrig). Att veta att en när som helst på dygnet kan behöva plocka fram bröstet för att trösta en skrikande liten skrutt är jobbigt (särskilt om senaste gången du gjorde det var för kanske en halvtimme sedan eller klockan är mitt i natten och du är dödstrött eller du befinner dig någonstans som inte är hemma).

Trots att jag ibland tycker det är en pain in the ass att amma gör jag det. För att det är det bästa för Torsten. För att jag vet att amning inte bara handlar om mat utan även om att få tröst och närhet. För att det är smidigt och enkelt. För att det tar cirka en kvart att göra i ordning en flaska med ersättning och en kvart är en väldigt lång tid när Torsten illvrålar. Och för att jag tänker att ju äldre han blir desto mer sällan och under kortare perioder kommer han amma vilket kommer göra det lättare för mig. För det är de ständigt återkommande maratonpassen på 1-2 timmar som är jobbigast, särskilt när de pågår under natten. De senaste nätterna har vi dock börjat göra så att han får ersättning när han vaknar på natten (han brukar vakna en gång vid kl 2-3. Jag är så himla trött då och tycker det är för jobbigt att amma honom i två timmar (inklusive blöjbyte och omnattning kan det bli ett tretimmarspass)). Flaskan dricker han upp på kanske tjugo minuter och sedan somnar han om nästan med en gång. Jag får dåligt samvete för att han får ersättning - jag "borde" ju orka amma honom när det är det han helst vill - fast jag sagt till mig själv innan Torsten kom att jag inte skulle känna så. Jag försöker tänka att en glad mamma är en bra mamma och att det är bättre att jag är pigg under dagen än att jag tvingar mig att amma under natten och är dödstrött sedan. Torsten verkar inte heller lida av att inte få amma nattetid. Dessa onödiga krav en ställer på sig själv...

Ända sedan dag två i Torstens liv har jag ammat med amningsnapp. Han fick inget bra grepp annars men med nappen fungerar det väldigt bra. Tyvärr får han i sig mer luft då vilket leder till att han får ont i magen och kräks ganska mycket. Vi kan inte heller ge honom vanlig napp innan han slutat med amningsnappen eftersom det kan förstöra hans sugteknik. Tanken är att jag ska vänja av honom med amningsnappen men det går inte så bra. Jag försöker få honom att suga men han får inget bra grepp utan ger upp och blir frustrerad istället. Jag hoppas att BVC kan hjälpa mig att få honom att amma utan napp.

De första fem dagarna gjorde det svinont att amma eftersom jag fick såriga bröstvårtor. Alltså den smärtan? Helt otrolig. Tack och lov att det gick över, vet inte om jag hade pallat att fortsätta amma annars.

En annan sak som är pain in the ass med amning är att det är så svårt att hitta amningsvänliga kläder. Dels finns det knappt några amningskläder (och de som finns är dyra eller inte särskilt fina) och dels är det svårt att hitta vanliga kläder som funkar, i alla fall om en som jag vill ha klänningar. Hittills har jag hittat en enda amningsvänlig klänning. Och jag som längtade efter att få shoppa och kunna ha snygga kläder igen efter graviditeten... men icke:(((

onsdag 2 oktober 2013

Torsten två veckor

Idag är Torsten två veckor gammal och det firar vi genom att visa den första familjebilden på oss tre:


SÅ konstigt att skriva "familjebild"...? Jag har liksom en familj nu? Det hade jag ju innan också, men det här är min "egen" familj. En egen liten konstellation. Mycket märkligt.

Förutom att vänja oss vid konceptet "familj" kan vi konstatera att

- Torsten har blivit lite lugnare på kvällarna. Förut var det skrikfest mellan kl 19 - 24 (inte hela tiden dock, utan återkommande under perioden) men nu sover han mycket då istället.

- Torsten har ganska regelbundna vanor under nätterna. Han somnar vid tolv och sover ungefär till tre. Då vill han amma i minst en timme, gärna två. Detta tycker hans mamma är ganska jobbigt och överväger därför att börja ge honom ersättning istället. Efter matningen sover han cirka tre timmar igen, för att matas ännu en gång och sedan somna om och vakna runt elva. Det här "schemat" känns helt ok, förutom maratonamningen vid tre då. Det kunde varit mycket värre... Det jobbigaste med nätterna är att det ibland tar så lång tid att få honom att somna om och att han helst vill sova på oss. Vi har lyckats få honom att sova i vaggan några gånger men de senaste nätterna har det inte lyckats alls. Ibland sover han mellan oss i sängen men jag gillar inte det riktigt för jag tycker han rullar över på mage så lätt då (bebisar ska inte sova på mage pga risken för plötsligt spädbarnsdöd). Han kan somna i sin vagn om vi har tur. Någon som läser detta som har tips på hur man får en bebis att sova i sin egen säng, alternativt
 i vagnen?

- jag ammar med amningsnapp eftersom T har svårt att få ett bra grepp annars. Nu försöker jag vänja honom av med den men det går inte så bra. Han försöker få ett grepp, lyckas inte riktigt, ger upp och blir frustrerad. Eftersom vi helst inte ska ge honom vanlig napp innan han vant sig av med amningsnappen vore det skönt att få honom att amma utan den. Hoppas att BVC kan ge oss tips när vi ska dit imorgon.

- igår var vi en sväng till akuten i Kristianstad. Torsten har fått en släng av min och Anders förkylning och därmed låtit rosslig när han andas. Anders tyckte att hans andning lät lite väl ansträngd på eftermiddagen så vi beslöt oss för att kolla upp det. Det var dock ingen fara utan allt var bra men nu har vi fått känna på hur det är att vara oroliga föräldrar...

- angående min deppighet var jag hos en psykolog igår vilket kändes skönt. Jag fick berätta om förlossningen och om min ledsenhet och hon sa som alla andra sagt att det är vanligt att vara deppig efter man fått barn och det är helt normalt osv. Jag fick en ny tid om två veckor så att vi kan se om nedstämdheten gått över tills dess. Jag tycker själv att det känns bättre nu. Jag har inte gråtit sedan i lördags (!) och jag har inte den där tomhetskänslan jag hade tidigare. Jag är inte helt mig själv än men det börjar gå åt rätt håll.