Ska killar få vara Lucia?

Yes - äntligen någon som tänker som jag kring detta med att "killar minsann också ska få vara Lucia!". Jag har känt mig tämligen ensam i min åsikt.

Tankar om detta?

#SheForHe - ett skämt?

Visst måste väl detta vara ironiskt menat? För inte kan väl en av Sveriges största feministiska organisationer verkligen mena att det är dags att kvinnor hjälper män att befria sig från mansrollen? Dvs fortsätta göra det kvinnor gjort i alla tider, nämligen tagit hand om mäns mående och satt deras väl och ve främst. Det kan ju inte vara på riktigt, att en organisation som arbetar för kvinnors rättigheter - att Gudrun frikkin Schyman - tycker att den feministiska kampen ska fokusera på männen och deras rätt att slippa mansrollen och inte på kvinnorna och deras, vår, rätt att få grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda. Imorgon måste det komma en förklaring till den märkliga kampanjen, visst?

Dags att prata allvar.

Oktober är inte bara bröstcancermånad utan även 'domestic violence awareness'-månad. Domestic violence kan översättas till mäns våld mot kvinnor - för jo, domestic violence eller våld i nära relationer som det ofta kallas, handlar i den absoluta majoriteten av fallen om mäns våld mot kvinnor. Cirka 17 kvinnor dör varje år i Sverige till följd av mäns våld. Fler kvinnor i världen dör pga mäns våld än av cancer, trafikolyckor, malaria och krig sammanslaget. 2013 anmäldes 2 136 fall av grov kvinnofridskränkning i Sverige. Osv osv osv.

Mäns psykiska, fysiska och sexuella våld mot kvinnor är ett gigantiskt demokratiproblem som det pratas alldeles för lite om. Jag blir så arg över att F!, det enda parti som aktivt driver jämställdhetsfrågor och för upp dem på den politiska agendan, inte kom in i riksdagen. Hur kan folk inte tycka att mäns våld mot kvinnor är viktiga frågor? Varför diskuteras föräldraförsäkring, lika lön och fler kvinnor i styrelser men inte det sexuella våldet alla kvinnor måste förhålla sig till? Eller ja, klart jag vet svaret på det. För att våldet pekar ut män som förövare. Män vill inte pekas ut som förövare och kvinnor vill inte peka ut män och därmed stöta sig med dem. Jag undviker också i viss mån att diskutera den här typen av problematik för att jag är feg och inte vill vara den jobbiga. Hon den där feministen som alltid ska gapa om våldtäkter och annat otrevligt på kafferasterna.

Men seriöst, det håller inte. Vi kan inte vara så här fega. Bara i lilla Sverige dör alltså 17 kvinnor årligen för att män dödar dem. Hur många är det inte då i hela världen som blir offer för mäns våld? Hundratusentals, miljoner kanske. Det är dags att prata allvar.

Den heliga kon.

Apropå Katarina Wennstams fantastiska krönika i SvD häromdagen (och det faktum att den här diskussionen ständigt kommer upp) så känner jag att jag måste skriva av mig om den mest heliga av kor: föräldraförsäkringen och debatten om hur den ska delas mellan föräldrarna.

Precis som Wennstam skriver är föräldraförsäkringen den enda statliga försäkringen där staten, enligt mångas uppfattning, absolut inte får lägga sig i. Trots att det är staten som betalar ut den, trots att det är skattebetalarnas pengar som bekostar den. Ingen ifrågasätter att staten sätter upp villkor för a-kassan, socialbidraget eller sjukpenningen - men föräldrapenningen, den får icke röras. Där ska föräldrarna ha absolut bestämmanderätt. Varför?

Folk får väl stanna hemma hur länge de vill med sina barn men varför ska skattepengarna gå till att upprätthålla ett ojämställt system? Vill föräldrar vara hemma länge kan de bekosta det själva. Föräldrapenningen är redan oerhört generös. Jag vill att jag och alla andra tuttbärare ska ha samma möjligheter och förutsättningar som snoppbärare i arbetslivet. Jag tror inte det är möjligt utan en individualiserad föräldraförsäkring som delas 50/50 mellan föräldrarna. Klart att en arbetsgivare hellre anställer en man som kanske tar ut max tre månaders föräldraledighet (naturligtvis på sommaren) än en kvinna som är hemma ett år och dessutom tar 80% av allt vabande.

Argumentet att många inte skulle ha råd att dela 50/50 tycker jag inte är hållbart. Att kvinnor tar större delen av föräldraledigheten är en stor orsak till att kvinnor har lägre löner. Det blir en ond cirkel - kvinnors lägre löner leder till att kvinnor tar ut föräldraledighet i högre grad än män vilket gör att lönerna fortsätter vara låga osv. Jag tror att kvinnors löner skulle höjas om föräldraledigheten delades 50/50. Dessutom är det ju så att även i familjer där kvinnan tjänar lika mycket som eller mer än mannen tar hon ut mer eller lika mycket som mannen. Jämställdhetsbonusen har inte heller ökat mäns uttag av föräldradagarna. Så ekonomin är knappast den största orsaken till det ojämställda uttaget.

Om vi vill få jämställdhet inom de närmsta, tja, femtio åren tror jag att vi måste ha en individualiserad föräldraförsäkring. Ojämställdhet är inte en fråga på individuell nivå utan ett strukturellt problem som måste lösas genom lagstiftning.

Om amning och jämställdhet.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Kitty och Pers podd häromdagen. De pratade bl om amning och jämställdhet och hur dessa två inte går ihop. Kitty hade slutat amma delvis för att få ett mer jämställt förhållande till Per, trots att en del av henne egentligen ville fortsätta med amningen.

Jag förstår hur de tänker, för så länge ens barn ammar är man ju den förälder som ammar väldigt bundet till barnet. Amning, graviditet och förlossning är tyvärr sådant som män inte kan göra. Men. Är det jämställt att sluta med något som man själv och barnet vill göra i jämställdhetens namn? Den tiden man som kvinna lägger på att amma kan ju mannen ägna åt att diska, laga mat, städa eller bara serva mamman. Tiden ett barn ammas är i det långa loppet väldigt kort men förälder är man hela livet. Det finns gott om tid att jämna ut jämställdheten. Det finns så många andra sysslor att dela på att jämställdheten mellan en mamma och pappa inte hänger på amningen.

En feministisk aktion på ett tåg.

I lördags åkte jag tåg till Lund och tog tillfället i akt under resan att ge Torsten mat medelst amning. Biljettkontrollanten erbjöd mig att få sitta i det där lilla utrymmet där tågpersonalen sitter när de inte kollar folks biljetter, om jag ville amma i fred.

Jag tackade nej även fast en del av mig ville säga ja. Jag inte är särskilt bekväm med att flasha bröna för främlingar. Dessutom är Torsten oerhört lättdistraherad numera och tappar koncentrationen så fort någon pratar i närheten av honom och av den anledningen hade det varit bra,att sitta avskilt.

Ändå valde jag att sitta kvar, som ett feministiskt statement. Det är så sällan man  ser kvinnor som ammar offentligt och jag gissar att det beror på alla de män(niskor) som har inställningen att det är äckligt att behöva se kvinnor som ammar. Amma gärna men.gör det hemma, typ. Och vem vill vara äcklig? Hellre då "gömma" sig och amma i skymundan. Jag är så trött på den här attityden. Jag är trött på att kvinnors tillgång till det offentliga rummet begränsas på ännu ett sätt och jag är trött på att det anses äckligt och konstigt när kvinnokroppen används till något icke-sexuellt.

Alltså ammar jag offentligt. För att synliggöra och normalisera. Kanske, kanske, gör jag det lite lättare för någon annan kvinna att själv våga amma ute bland folk.

Den stora tröttheten.

Jag har sovit som en kratta de senaste nätterna. Inte pga Torsten, utan pga mig själv, att jag inte kan komma till ro. Som en följd av detta är jag enormt trött. Jag har massa halvfärdiga blogginlägg jag inte orkar slutföra, mejl och sms jag inte pallar skriva och diverse projekt jag inte har energi att ta itu med.

Så i väntan på att sömnen ska bli bättre och energin återkomma tipsar jag om Niotillfems februarifeminismpeppinlägg. In och läs!

10 inlägg om feminism.

Från Helena fick jag tipset om det här inlägget som jag genast nappade på. Jag har saknat att blogga om feminism och det här blir nog ett bra sätt att komma igång igen (plus att jag är så trött på folk som dissar feminism utan att ens veta vad feminism egentligen är). Jag kommer inte sätta någon tidsgräns för när inläggen publiceras utan de kommer när jag känner för't. Någon mer som vill haka på?

Bild från @kvinnohat på Instagram och Twitter.

Det är inte okej att hata barn (eller offentlig amning).

Trogna läsare av denna blogg vet att jag gillar föräldrapodden Poddy-Lo väldigt mycket. Det senaste avsnittet (nr 18), som sändes i måndags, gillade jag dock inte alls. Gästen i programmet var inbjuden för att prata om hur mycket han avskydde barn (och offentlig amning. SUCK. Kan inte alla offentlig amning-haters åka tillbaka till 50-talet där de hör hemma?). Hade det här varit för bara några månader sedan hade jag inte reagerat utan antagligen hållit med om en hel del av det han sade. Men numera, efter att ha läst Jesper Juul och Petra Krantz Lindgren (mina gurun, idoler och förebilder i livet), så tycker jag det är fruktansvärt. Hur kan en person få sitta och prata om hur mycket han hatar en grupp människor, människor som dessutom inte kan försvara sig? Det hade aldrig accepterats att ha de åsikterna om t ex kvinnor, POCs eller personer med funktionshinder - men barn är det helt fritt fram att hata. Är inte barn att betrakta som fullvärdiga människor, eller? Förtjänar inte barn samma respekt som vuxna? Om en tycker att alla människor är lika mycket värda kan en inte tycka att det är okej att hata barn, anser jag.

Dessutom, om en nu tycker att "ouppfostrade" barn är så himla jobbiga, är det inte föräldrarna en ska störa sig på då? Det är väl för bövelen föräldrarna som ansvarar för sina barn.

Och apropå det där med offentlig amning har Underbara Clara skrivit det absolut bästa inlägget i den utomordentligt fåniga debatten.

Våldtäktsväska, cancerarmband och feministpepp.

Tänkte tipsa om några braiga grejer jag gillar:

- Niotillfems januarifeminismpeppinlägg. Läs och återfå hoppet om mänskligheten, förlåt kvinskligheten. Kan ju behövas så här i post-Fittstim min kamp-tider.

- Via det inlägget hittade jag våldtäktsväskan. Köp och stöd arbetet mot mäns (sexuella) våld mot kvinnor.

- Och för att stötta kampen mot cancer finns det här snygga armbandet att köpa.

- För den som är inredningsintresserad och gillar färg rekommenderar jag bloggen Pappa Pastell. Kolla in hans rosa kök och de underbart fina barnrummen. Jag älskar't!

- Jag vet att jag tipsat om det här tidigare men eftersom jag gillar podden Poddy-Lo så mycket får den vara med igen. Det är en personlig podd om föräldraskap med olika teman i varje avsnitt. Msitt favoritavsnitt hittills är nog Banta ditt barn! del två om bl a barn och mat och vikt och en knäpp BVC-sköterska.

Om att förminska och förlöjliga kampen för kvinnors fundamentala rättigheter.

SVT sänder ett nytt program som ifrågasätter feminismen och första avsnittet av tre visades igår. Fittstim - Min kamp heter det och går ungefär ut på att Belinda Olsson tycker att feminismen idag bara behandlar perifera frågor, är världsfrånvänd och inte till för "vanliga kvinnor". För att exemplifiera detta besöker hon bland annat en mamma som inte vill berätta vilket kön hennes barn har (det är mycket oklart varför just denna mamma anses vara en genomsnittlig representant för feminismen, särskilt som kvinnan inte en enda gång under intervjun nämner ordet feminsm) samt en förskola där personalen använder ordet "hen" (för Belinda Olsson kan inte alls förstå att det skulle finnas någon poäng med det ordet och så gör det ju alla stackars barn förvirrade). Och så intervjuar hon några kvinnor på stan och frågar om de kallar sig feminister men det gör de inte. Ja men då så, då fattar vi ju att feminismen är något konstigt och extremt som bara vissa elitistiska kvinnor kan känna igen sig i!

Den enda personen som kallar sig feminist som får komma till tals är Gudrun Schyman och hon hinner ungefär säga att feminismen idag ägnar sig åt viktiga saker och sedan klipps hon bort. Dessutom, tycker Belinda Olsson, har vi ju det så bra i Sverige så vad har svenska kvinnor egentligen att klaga på? Tja, jag är ju en elitistfeminist som inte vet hur "vanliga kvinnor" tänker men jag tror att till exempel kvinnor som utsatts för våldtäkt inte skulle hålla med om att vi har det så himla finemang här.

Visst, man behöver inte tycka att hen är ett bra ord, men att säga att det är en perifer fråga? Jag tror inte att exempelvis personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor håller med. Och alla de kvinnor som arbetar i kvinno/tjejjourer, ägnar de sig också åt världsfrånvända frågor? Eller alla de feminister som ger upp ett ramaskri och skapar debatt varje gång en våldtäktsman går fri, borde de göra vettigare saker? Fast Belinda Olsson kanske inte tycker att de är typiska feminister, vad vet jag.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om det här men jag pallar inte. Läs vad Maria Sveland sagt istället, eller Moa Svan.

OBS, jag anser absolut att feminismen kan - och bör - ifrågasättas men det blir så konstigt när man tar kritiken på en sådan här individnivå. Att en person utifrån sitt eget perspektiv och godtycke pratar med random andra personer om en stor folkrörelse men bara väljer små, små bitar ur den.

Sådant som jag saknar.

Jag trivs väldigt bra i den här bebisbubblan, det gör jag. Jag gillar att mitt fokus numera är på Torsten och att jag till stor del ägnar min tid åt att leta fina bebiskläder på Tradera, diskutera föräldrafilosofier och fundera på förskolor. Tiden i bebisbubblan är så kort så kort, snart börjar jag jobba igen och fram tills dess vill jag gå all in. Den här perioden kommer ju aldrig komma igen.

Jag trivs, som sagt, med den lilla värld jag för tillfället befinner mig i. Det hindrar dock inte att jag saknar den lite större världen, den som pågår utanför min bubbla. Framförallt saknar jag mitt feministiska engagemang. Jag saknar att skriva dagens kvinnohat-inlägg här på bloggen. Jag saknar att läsa twitter och bli arg över den orättvisa värld vi lever i. Jag saknar att vara med i en feministisk organisation (jag skulle ju bli aktiv inom F! nu när det är valår och allt). Jag saknar drivet som gjorde att jag tänkte dra igång en feministisk tankesmedja. 

Det finns naturligtvis inget som egentligen hindrar mig från att göra allt detta nu, förutom bristen på energi. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är för trött. Jag pallar inte läsa artiklar eller ens tweets om mäns våld mot kvinnor och det sjuka sexistiska samhälle vi lever i, än mindre formulera egna tankar. Det är för krävande just nu. 

Jag saknar den delen av mig själv men jag vet att den kommer att komma tillbaka så småningom. Jag ska bara grotta ner mig lite till i bebisbubblan först.

Farliga förskolor och förvirrande feminister.

Jag gillar ju att läsa alternativa föräldrabloggar (eller mammabloggar bör jag kanske skriva, har hittills inte snubblat över en enda pappablogg) och hittade den här idag, Hemmaföräldrar. Hemmaföräldrar är en benämning för föräldrar som valt bort förskola och istället har sina barn hemma.

Först tyckte jag att bloggen innehöll en del kloka poänger, om vårdnadsbidrag (som jag tidigare varit starkt emot) och om att förskola inte är rätt för alla. Jag håller med om att det är dåligt att hemmaföräldrar ifrågasätts av samhället och att många anser att de gör ett dåligt val för sina barn. Jag tror verkligen inte att barn far illa av att vara hemma länge, snarare finns det nog många fördelar med det.

Men så började det dyka upp inlägg om tramsig genusprogrammering som gör barn förvirrade och om svenska feministmaffian som anser att kvinnor ska börja arbeta så fort de fött. Det sitter tydligen "en grupp av feminister i dagens regeringskansli och planerar för oss vanliga kvinnor hur vi ska leva våra liv. Om det här är den verklighet de strävar efter att införa och vi och våra barn ska vara försökskaninerna, så kräver jag att i alla fall få namn och bild på den här osynliga feministmaffian, som just nu är på väg att styra våra liv mot en väldigt obehaglig inriktning. Det här är [...] en elitgrupp av människor som har föga förståelse för den vanliga människans livsvillkor och uppenbarligen inte något som helst intresse heller". Och så har jag lärt mig ett nytt uttryck; millimeterfeminism.

På nätverket hemmaföräldrars hemsida (som drivs av samma person som har bloggen) finns en länk till en insändare om hur dålig man är som förälder om man har sitt barn långa dagar på förskolan. Det finns drösvis med länkar till artiklar om hur dåligt barn mår som inte får umgås med sina föräldrar utan istället tillbringar dagarna på förskolan. För att inte nämna reportagen om alla hemskheter som sker där.

Det är intressant hur en person i inlägg efter inlägg kan påstå sig förespråka valfrihet och alla föräldrars rätt att själva bestämma vad som passar deras barn bäst och samtidigt propagera för hur fruktansvärt dåligt förskola är och hur fel feminism och genustänk är. Särskilt som feminism och genus ju går ut på att ge alla människor större valfrihet och fler möjligheter... Och den där "feministmaffian" som  allianspartierna tydligen har, den skulle jag väldigt gärna vilja se. Den har definitivt inte märkts av i Alliansens politik. Jag som väl är en sån där "millimeterfeminist" och har hängt en hel del i feministkretsar har aldrig träffat någon som tycker att alla mammor ska promenera direkt från förlossningen till arbetsplatsen (men däremot att en ska ha möjlighet att göra det om en vill (för hej, det finns ju något som heter valfrihet)).

Stackars Torsten som kommer behöva gå på förskola och dessutom har en feministmorsa som tillämpar genustänk. Ongen kommer ju bli psykiskt sjuk och alldeles förvirrad angående sitt kön.

PK-morsan.

Om jag byter ut alla "han" i barnvisor mot "hen"? Jajamensan! Jag blir så trött på att alla barnsånger handlar om en man, trots att de lika gärna skulle kunna vara könsneutrala. Som Ekorr'n satt i granen, En sockerbagare, En elefant balanserar, Vyssan lull etc - bara han, han, han. Inte konstigt att en lär sig redan som liten att mannen är norm.

Hälsningar
PK-morsan

Om att göra det som känns rätt.

Idag har jag och Torsten varit i Växjö och hälsat på mitt jobb (och jag fick amma både under tågresan dit och hem och byta blöja på tåget och Torsten skrek lite under ena tågresan men det gick bra! Jag kände mig som en supermom som klarade av denna utflykt. Dock att jag stank svett när jag kom hem pga varit så nervös under dagen). Typ alla på jobbet ställde frågan om hur jag kände inför att börja arbeta igen i april och om jag trodde att jag skulle klara av att vara borta från Torsten hela dagarna.

Jag svarade att som det känns nu vill jag definitivt börja jobba igen i april (herregud, det är ju jättelångt dit!) och jag tror att Torstens pappa kommer ta hand om honom alldeles utmärkt när jag arbetar. Men inom mig gnager det dåliga samvetet, känslan av att jag är en dålig mamma som inte vill vara hemma mer med mitt barn. Fast jag vet ju att ens duglighet som förälder inte hänger samman med antalet dagar en tar ut föräldraledighet - i så fall skulle ju en majoritet av alla pappor per automatik vara dåliga fäder. Och jag vet ju också att det här är rätt för mig. Bara tanken på att vara hemma längre än till sista mars ger mig ångest. Hade det inte varit för att jag tror att "alla andra" tycker jag är världens sämsta morsa (typ) hade det här inlägget inte skrivits.

Jag blev så glad när jag för några veckor sedan hittade det här inlägget på den här bloggen. Det finns andra mammor som tänker och känner som jag, att det där att vara hemma ensam länge med en liten bebis, det är inte det ultimata för mig och därmed inte heller för mitt barn. Tröttheten och ensamheten gör mig stressad, otålig och sur. Att få arbeta, att umgås med folk och använda hjärnan, kommer göra mig till en bättre mamma. Lite sugen är jag också på att göra som Anja och vara hemma med Torsten igen om ett år, när Anders börjat jobba igen. Då skulle jag kunna vara föräldraledig november - december och så får T börja på föris i januari. Fördelen med det upplägget är att han är lite större när han börjar på föris och antagligen är det lättare att få plats då än i november - och att han och jag får chansen att ha en vardag ihop igen, på ett annat sätt än när han var liten bebis.

OM det blir fler barn så skulle jag tycka att det vore perfekt om jag och Anders först var hemma tillsammans cirka en månad, sedan skulle jag vara hemma en månad till om det behövs för att få amningen att fungera och efter det skulle vi båda vara föräldralediga 50% och jobba 50%. Så får vi både bebismyset och den intellektuella stimulansen och sociala samhörigheten. Dock måste det fungera med våra respektive arbeten och så måste ju amningen lösas på något sätt. Men det tar vi då, ett eventuellt syskon är långt in i framtiden.

Och GUD vad det stör mig att folk hela tiden förutsätter att jag kommer vilja vara hemma så himla länge bara för att jag är mamma. Hur många frågar Anders om han inte ska vara hemma längre, om inte sju månader känns lite kort? INGEN. För han är man och pappa och förväntas inte vilja vara med sitt barn mer än så medan jag som mamma tydligen ska ha något slags behov av att vara med mitt barn dygnet runt i minst ett år. Satans könsroller, så oerhört tröttsamma ni är.

Jag är så ofattbart priviligerad

...som har turen att leva i den del av världen som tillhandahåller säker mödrahälsovård. Som inte behöver vara rädd att riskera livet på vare sig mig eller barnet under en graviditet och förlossning. Som, om något skulle gå fel, inte behöver oroa mig för att bli utstött ur samhället och till exempel vara ogiftbar på grund av skador efter en förlossning.

Ända sedan jag födde Torsten och hade den där überjobbiga upplevelsen av förlossningen har jag tänkt på vilken enorm tur jag ändå hade. Tänk om jag levt på 50-talet i Sverige, eller tidigare än så, med dålig eller ingen smärtlindring och utan att pappan fick vara närvarande i förlossningsrummet (jag hade aldrig tagit mig igenom förlossningen utan Anders stöd). Eller om jag levt idag i en helt annan del av världen, som Sierra Leone eller Afghanistan, de länder som är absolut sämst när det gäller mödrahälsovård. Där risken att dö - både för mamman och barnet - under en graviditet eller förlossning faktiskt är en realitet till skillnad från i Sverige där risken är nästintill obefintlig. Där risken för skador, som fistula, är mycket stor och kan leda till livslånga fysiska komplikationer och uteslutning från samhället.

Bara hälften av alla förlossningar i världen sker med hjälp av kompetent vårdpersonal. Cirka 1 000 kvinnor dör varje dag i samband med graviditet eller förlossning. Sex miljoner bebisar dör varje år vid födseln. Ungefär 30 000 - 50 000 kvinnor drabbas av fistula varje år. När jag tänker på detta får jag ren och skär ångest. Fatta att behöva föda utan smärtlindring, utan hjälp av barnmorska, utan tillgång till medicin och vård om något går fel? Att veta att risken är stor att ens bebis inte överlever? Och detta helt i onödan. Om alla kvinnor fick den mödrahälsovård svenska kvinnor får skulle det inte se ut så här.

Jag tänker dra mitt strå till stacken och göra det lite, lite bättre för alla dessa kvinnor och barn. Jag ska ge ett bidrag till The Fistula foundation och skänka pengar till en by-barnmorska i Sierra Leone. Gör det du med, om du har ekonomisk möjlighet.

Lämna min kropp ifred, tack.

Det här inlägget av Carin da Silva fick mig att tänka på en händelse i somras, när jag fick kommentaren "gud vad stor du är! Är du säker på att du inte väntar tvillingar?". Jag ville strypa personen men svarade att nej, det är bara en där inne, varpå hen sa "men är du inte väldigt stor???". FYI: nej, det är jag inte - magen följer tillväxtkurvan precis som den ska. Inte för att hen, eller någon annan, har med det att göra. För vet ni vad - det är INTE mer okej att kommentera en gravid kvinnas kropp än vad det är att kommentera en icke-gravid kvinnas kropp. En vettig människa aldrig skulle stirra på/klappa/kommentera en icke-gravid kvinnas mage - så varför anses det plötsligt okej bara för att kvinnan har ett foster i kroppen? Det är fortfarande kvinnans kropp. Det är fortfarande kvinnans rätt att slippa få kommentarer/blickar/klappar om/på sin kropp. En kropp är aldrig någonsin allmängods som är till för andra - faktiskt inte ens när den är gravid (hör och häpna!). Tänk att det ska vara så fruktansvärt svårt att förstå för vissa.

Lite good ol' kvinnohat.

Ett urval av lite good ol' kvinnohat som förekommit den senaste veckan:

En polis uttalar sig i media om varför överfallsvåldtäkter ökar på sommaren:

Folk, som i kvinnor, är mer lättklädda på sommaren, vilket alltså leder till att mäns sexuallust triggas igång och de kan inte låta bli att våldta tjejer. Lösningen på detta torde vara att tjejer klär på sig mer och därmed ser till att männen inte vill våldta dem. Tjejer, lyssna på polisen och se till så att männen inte våldtar er! Det är ert ansvar! ELLER så tar männen själva ansvar för sina gärningar och ser till att inte våldta. Oavsett årstid, oavsett hur kvinnor klär sig. Läs mer här på Kakans eminenta blogg. Läs gärna efterföljande inlägg också där debatten om synen på våldtäkt fortsätter.

På Irland får kvinnor numera rätt att göra abort - om det finns risk för kvinnans liv. Däremot får en fortfarande inte göra abort vid våldtäkt eller incest. Yay Irlands kvinnor, grattis till att ha fått en liten gnutta fundamentala rättigheter!

Apropå abort - en 11-årig chilensk flicka, som våldtagits av sin styvfar och blivit gravid, får inte göra abort. I Chile är alla aborter förbjudna oavsett anledning. Vi pratar alltså om ett litet barn som inte får avsluta sin högst ofrivilliga graviditet trots att både hon och fostret riskerar skador om graviditeten fortsätter. Allt för att det finns män som vill upprätthålla makten att bestämma över kvinnors och flickors kroppar i religionens och patriarkatets namn. Manliga abortmotståndare, må ni brinna i helvetet (för jo, ni kommer hamna i helvetet trots er tro).

Marion Bartoli vinner Wimbledon och får höra att hon inte förtjänar det pga hon är fet och ful. För det vet vi ju, att när det gäller kvinnor är utseendet och inte prestationerna det viktigaste. Du förtjänar inte att vinna en tävling enbart på meriter, du måste vara snygg också så att männen blir nöjda.

Även det svenska damlandslaget i fotboll fick en del av sexismsleven efter premiärmatchen mot Danmark. Spelarna var bland annat "fula, lesbiska horor" enligt manliga twitterkommentatorer. Det är intressant hur kvinnor måste tryckas ner när de erövrar klassiskt manligt territorium. Vilket hot de "fula, lesbiska hororna" måste utgöra mot dessa män. Vidare är det intressant hur de värsta förolämpningarna man kan rikta mot en kvinna tydligen är att hon är ful och lesbisk... återigen, det viktigaste för en kvinna är att vara snygg och behaga männen. Gör hon inte det är hon värdelös.

"Komikern" Mårten Andersson lägger upp ett foto på twitter av en tjej iklädd ett par pösiga, djurmönstrade byxor med kommentaren: ”SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar”. Ännu ett exempel på hur det viktigaste som tjej är att vara snygg och behaga männen. Suck. Det blev naturligtvis uppror på twitter över den här idiotiska kommentaren (kolla in #byxoratmarten) och Mårten Andersson besvarade det hela i Aftonbladet på ett väldigt... moget sätt. 

Well, för mig är det inte feminism att kalla kvinnor för "PK-idioter" och att lägga upp smygfotade bilder  på kvinnor med hånande kommentarer till. Men det kanske bara är jag. 

PS. Hanapee har skrivit ett bra inlägg om kvinnohat här. 

Liv Strömquist och mensen.

Nu är jag väldigt sen på bollen här men idag har jag äntligen fått tummen ur och lyssnat på Liv Strömquists sommarprat som jag hört så mycket bra om. Och det levde sannerligen upp till förväntningarna; ett superfeministiskt, womance-igt sommarprat om mens, skam och skapande. Helt fantastiskt bra! Mens är ju verkligen ett sådant tabubelagt och skamfyllt ämne i vårt samhälle och det behövs att folk - kvinnor - vågar prata om det för att få bort den där pinsamhetsstämpeln. Varför ska en till exempel hålla på och smussla med och gömma trosskydd när en går på toa av rädsla för att någon ska se att en har mens? Jag minns en gång när jag skulle plocka upp något ur min väska och en binda råkade ramla ur och det var "massa" folk som såg, bland annat flera killar (=superpinsamt!!!) och jag skämdes så extremt mycket och ville typ gå under jorden. Men varför denna skam egentligen? Mens är ju något helt naturligt som ungefär hälften av jordens befolkning genomlider varje månad. Det borde inte vara något skamligt men ändå är det det. Tur då att det finns kvinniskor som Liv Strömquist som försöker tvätta bort tabut kring mensen. In och lyssna nu på hennes sommarprat här, om ni inte redan gjort det.

Två andra sommarprat jag har höga förväntingar på är Maria Svelands (22 juli) och Katrine Kielos (16 augusti). Hoppas på mycket feministsnack, såklart.

En av många anledningar till varför jag inte kommer rösta på moderaterna i valet 2014.

"De metoder som feministerna vill använda för att uppnå jämställdhet är de traditionellt socialistiska, de är staten och politiken som ska fixa det, själva utmålar de sig som offer (för manssamhället) och som oförmögna att själva förbättra sin situation."

- ur Fria Moderata Studentförbundets Begreppshandbok I, s. 13. Vill ni läsa mer i handboken om förbundets deprimerande och i mitt tycke felaktiga syn på feminism, klicka här.

Jo, jag vet att studentförbundet inte är samma som moderpartiet. Alltså gick jag in på moderaternas hemsida för att se vad de anser om feminism och så här blev resultatet:

I rest my case, så att säga.