onsdag 30 april 2014

Den första jobbmånaden.

Idag är det valborg och imorgon första maj (och den första av fyra lediga dagar i rad, hurra!) och det innebär att min första post-föräldraledighetjobbmånad är över. Det har gått förvånansvärt väl, tycker jag, det här att börja jobba igen. När väl den initiala jobbchocken släppte har jag tyckt att det varit roligt att vara tillbaka. Kul att umgås med andra vuxna om dagarna. Skönt att slippa planera mina dagar. Utvecklande att få använda hjärnan.

Jag har saknat att få vara med Torsten om dagarna men jag har inte saknat ensamheten, bajsblöjorna och det kladdiga matandet. Framförallt uppskattar jag att bara ha ansvar för mig själv en stor del av dygnet. Och OJ så mycket mer tålamod jag har när jag väl umgås med Torsten numera. Så mycket lättare det är att vara förälder när man bara är det på halvtid.

Med det sagt - jag längtar tills jag har semester i sommar och får ha en vardag igen med mitt barn. Att kunna gosa i sängen på morgnarna och promenera med Torsten i vagnen, åh vad jag saknar det.

söndag 27 april 2014

Sängen och överkastet.

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag höll på med några virkprojekt, varav ett skulle bli överkast/filt till Torstens spjälsäng (den han inte sover i) och igår blev det äntligen färdigt. Tada:





Är rätt nöjd med hur bra filten matchar vimplarna. 

Mönstret är från Järbo garn som har massa bra gratismönster på sin hemsida. 

lördag 26 april 2014

The big 3-0.

Idag fyller jag 30, woop woop! Som den relativt nyblivna, trötta småbarnsmorsa jag är pallade jag inte ha en stor fest så det blev en enkel brunch istället med några vänner, Anders och Torsten. Himla trevligt var det! 

Brunchgänget.

Torsten-borsten.

Födelsedagsfrukost.

Tänkte avsluta denna dag med att kolla andra säsongen av Game of thrones, äta Brie och kanske, kanske dricka lite skumpa. *living on the edge*

fredag 18 april 2014

Torsten sju månader.

Sju månader blir du idag, lilla skrutt. Fast så himla liten är du inte längre, du som sitter som ett proffs och "kryper"/ålar/trycker dig fram (fast det går mest bakåt, om jag ska vara ärlig) längs golvet. Du är överlag sällan stilla numera, du hoppar och studsar och vänder och vrider på dig. Ständigt i rörelse, ständigt nyfiken. Enda gången du vill mysa är när du är trött, annars har du inte ro att vara still. Pratglad är du också, just nu är det mycket "oh oh oh" och "ba-ba".

Du gillar mat (i princip allt utom kiwi och ärtplättar har gått ner), att gunga, att dansa, att tugga på snören (och diverse annat, mitt ansikte till exempel) och leka med din nya boll från Ikea. Du gillar inte dammsugaren, att bada och att bli påklädd.

Du hänger ju med din pappa om dagarna nuförtiden och det fungerar alldeles utmärkt. Men jag måste säga att det värmer lilla mammahjärtat att se hur glad du blir när jag kommer hem på kvällen. Du ler och sprattlar med hela kroppen när du får syn på mig.

Du, min glada, sociala, vetgiriga son. Som jag älskar att vara din mamma.

onsdag 16 april 2014

Önskelista.

Jag fyller 30 snart. Svårt att tro, jag veeeet, men så är det. Naturligtvis är ni jättenyfikna på vad jag önskar mig (eller hur?) så jag tänkte lägga upp en liten önskelista här. Såklart vill jag helst av allt ha fred på jorden, ett botemedel mot cancer och andra bajsiga sjukdomar och att patriarkatet störtas men några materiella grejer kan ju vara trevligt också.



Ananasskål i aluminium, finns bland annat här



Nike Air Max 1 i rosa eller blått (är det någon som vet var en kan hitta exakt den här modellen, hojta till! Jag hittar den ingenstans). 


Fjällräven Kånken i "warm yellow" eller "royal blue + sand".


Söta pastelliga vaser från House Doctor, finns t ex här

Elefantväska (eller elefantkudde) från Svenskt tenn. 


Bajsspelet - ett skitroligt spel. 

Överkast från Afroart

tisdag 15 april 2014

Klippa eller inte klippa, det är frågan.

Häpp, här kommer ett inlägg som inte handlar om barn eller föräldraskap eller kvinnohat. När hände det senast?

Anyhow - jag läste Cecilia Blankens blogg och blev så himla sugen på att klippa mig när jag såg hennes ursnygga frissa. Jag är så trött på mitt hår och att jag alltid har det uppsatt i hästsvans pga orkar/hinner inte något annat.

Hur snygg??? 
Frisyren påminner faktiskt lite om hur jag brukade klippa mig cirka 2005. Passade rätt bra i det där halvlånga, vill jag minnas. Eller? Måste kolla på gamla foton. Åh, jag vill verkligen göra något roligt med mitt tråk-hår men är rädd att jag kommer ångra mig. Fast det växer ju ut igen. Asch, jag kanske ska våga? 

lördag 12 april 2014

Franska barn kastar inte mat.

Franska barn kastar inte mat heter en relativt nyutkommen bok om franskt föräldraskap, skriven av en amerikanska bosatt i Paris. Jag var ganska skeptisk till boken redan innan jag började läsa den eftersom bokens fokus, av baksidestexten att döma, tycktes vara hur en kan få lydiga, väluppfostrade barn som syns men inte hörs. Inte riktigt den sortens föräldraskap jag själv vill ha.

Det visade sig att boken var ganska exakt som baksidestexten, dvs en bok om föräldraskap som visar hur en kan göra för att få barn att "uppföra" sig väl, göra som föräldrarna säger utan att ifrågasätta och synas utan att höras. Hela bokens syfte är att visa på hur en kan få barn utan att det behöver påverka ens liv särskilt mycket. Mottot för franska föräldrar, och den amerikanska författaren, tycks vara att ens liv ska fortgå ungefär som vanligt utan att störas av det faktum att barn tillkommit.

Boken är en enda lång, helt okritisk hyllning till det franska barnuppfostringsidealet (förutom den halva sida som pliktskyldigt ägnas åt det faktum att tre fjärdedelar av franska föräldrar slår sina barn): skrikmetoder är bra, eller i vart fall okej. Att bara äta fyra mål om dagen på bestämda tider är bra. Att lära dina döttrar hur viktigt det är att vara smal är bra. Att det alltid är föräldrarna som bestämmer är bra. Att inte ge ditt barn så mycket uppmärksamhet eller uppskattning är bra. Att säga hej och tack utan att faktiskt mena det är bra.

Även när det gäller jämställdhet hyllas fransmännen; fastän fransoserna är mindre jämställda än amerikanerna bör ändå amerikanska kvinnor ta efter fransyskornas syn på jämställdhet. Den är ungefär så här: det är ingen idé att förvänta sig jämställdhet, alltså försöker de inte ens utan accepterar att det är som det är.

Jag upplever boken som väldigt motsägelsefull. Å ena sidan menar författaren att fransmän ser barn som rationella, kapabla människor (nej, jag fattar inte heller hur hon kommer fram till det). Å andra sidan är det föräldrarna som ska ha makten och alltid vet bäst och barnen ska lyda. Varför behöver franska föräldrar vara så stränga och auktoritära när barnen är förnuftiga varelser? Varför har barnen inget att säga till om? Det går inte riktigt ihop.

Det enda jag tyckte var någorlunda vettigt var det stycke som handlade om hur fransmän ser på barn och socker. De tycks ha en ganska avslappnad attityd (jämfört med svenska föräldrar...) och förespråkar att barn visst kan äta godis och kakor och sådant med med måtta. Det tycker jag är mycket mer rimligt än ett nästintill totalförbud, som många föräldrar tycks ha. Men mer om det en annan gång - det oerhört känsliga ämnet barn och socker kräver ett helt eget inlägg.

Den här boken var verkligen inget för mig och troligen inte heller för er som läser min blogg och gillar det jag skriver om föräldraskap. Jag kan varmt rekommendera er att läsa Med känsla för barns självkänsla istället.

Om du vill läsa vad andra tycker om boken, kolla Erikas blogg, SVT debatt, The Breakfast Book Club, Devilwoman och Sydfransk by. 


torsdag 10 april 2014

Avdelningen saker jag borde ta itu med men inte har någon lust med.

Erika kan berika-Erika har precis tagit körkort (grattis!) och det fick mig att inse att det kanske är dags för mig att ta itu med det där, att ta körkort. Som jag ångrar att jag inte tog körkort när jag gick på gymnasiet och bodde hemma. Då var jag helt ointresserad och det är jag i och för sig fortfarande men har insett att det vore ganska praktiskt att kunna köra och dessutom finns det förvånansvärt många juristjobb där det krävs körkort.

Jag har sagt till mig själv att jag ska ha
körkort när jag är färdig med min tidsbegränsade anställning (den 21 maj 2015) så att jag har bättre förutsättningar när jag söker nästa jobb. Jag har alltså drygt ett år på mig och borde nog sätta igång snart, måste bara gå en introduktionskurs med Anders först.

Men jag drar mig för detta. Jag ser inte fram emot att tillbringa timme efter timme av min dyrbara lediga tid med att övningsköra (och plugga teori - her-re-gud vad tråkigt). Dessutom gillar inte Torsten att åka bil så jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det eventuella problemet med ett ledset barn i baksätet.

Jag måste hitta något bra sätt att motivera mig själv till detta. Men hur?

tisdag 8 april 2014

Den andra omställningen.

Om den första, jättestora, omvälvande omställningen i livet är att få barn, så är den andra (inte fullt lika stora) detta att börja jobba när en har barn. Att gå från att vara med en liten bebis tjugofyra timmar om dygnet till att träffa hen cirka 1,5 timme varje dag (vaken tid alltså) - det är mycket märkligt. Och jobbigt. Plus att en plötsligt har dagen schemalagd och uppbokad och någon annan som säger åt en vad som ska göras. Tider somska passas, uppgifter som ska göras och bedömas. Men det finns en silver lining förstås - en får också gå på toa ifred, äta utan att behöva mata någon annan samtidigt, umgås med andra vuxna och enbart sköta sin egen intimhygien. Och det, mina vänner, är rätt gött.

Redan nu har jag börjat fundera på det så kallade livspusslet. Hur ska det gå när Anders börjar jobba igen och Torsten ska gå på föris? Hur ska vi få ihop balansen mellan arbete och vara med barnet när vi dessutom pendlar båda två? Vi kommer nog båda behöva gå ner till deltid, annars funkar det inte, för vi vill ju inte att Torsten ska vara på förskolan 11-12 timmar om dagen. Kanske måste vi ta hjälp av någon barnvakt också eftersom vi inte känner någon i den här stan/hålan som kan hämta Torsten på föris förutom oss själva. Det här med att bo i en stad/håla med barn där en har noll socialt nätverk  - det är inte något jag rekommenderar.

Aja, det är långt kvar tills jag behöver oroa mig över livspusslet. Nu ska jag fokusera på att det (nästan) snart är helg och då får jag hänga med mitt barn i två dagar, woop woop!

måndag 7 april 2014

Dagens kvinnohat 140407.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - kan inte alla vidriga kvinnohatande amningsmotståndare förflytta sig tillbaka till 50-talet där de hör hemma? Så behöver inte vi vettiga människor beblanda oss med dem.

Hörrni ammande stockholmsmorsor som läser detta, kan ni inte storma Grand imorgon och amma skiten ur era kids inne i hotellets restaurang? Personalen skulle ju få spel av tuttchocken.

söndag 6 april 2014

Nära barn - en tidning för "alternativa" föräldrar.

Jag har läst första numret av den nya föräldratidningen, Nära barn. En tidning med barnperspektiv som i första hand riktar mig mot föräldrar med fokus på nära föräldraskap och som vill leva ett "giftfritt" liv, använder tygblöjor och i övrigt tänker miljövänligt.

Det jag gillar med tidningen är att den inte alls handlar om konsumtion. Nog för att jag gillar att köpa barnkläder och barnprylar men det är ändå väldigt skönt att slippa köphetsen ibland. Det får man ju ändå från så många andra håll. Vidare tycker jag om att det är ett tydligt barnperspektiv med i tidningen, bland annat när en barn intervjuas om vad hen gillar för kultur. Överlag är det en tidning som fokuserar mycket på kultur, vilket jag uppskattar. Det är också tydligt att tidningsmedarbetarna ansträngt sig för att inte ha ett vitt, heterosexuellt och eurocentriskt perspektiv, vilket känns uppfriskande.

Om man vill sammanfatta tidningen, och det vill man ju, kan man kort och gott säga att det är en tidning främst för "alternativa" föräldrar. Dvs föräldrar som vill leva nära sina barn, inte satsar på karriär, lever ekologiskt och är intresserade av kultur. Jag passar ju inte riktigt in i den beskrivningen men tycker ändå att tidningen är klart läsvärd. Det är skönt att läsa en föräldratidning som faktiskt på riktigt står på barnens sida, vilket jag inte tycker att t ex Vi föräldrar gör. Sedan är det vissa saker jag inte tycker är intressanta, som reportaget om hur en lever giftfritt i vardagen (snark...). Men jag kommer absolut att köpa även nästa nummer.

torsdag 3 april 2014

Jobbchocken.

Jo, jag började ju jobba i tisdags. Tre dagar har jag arbetat nu och chocken över att plötsligt behöva gå upp klockan sex varje dag, pendla, prestera, bli bedömd, använda hjärnan och bara träffa Torsten två-tre timmar om dagen har börjat släppa så smått. Jag växlar mellan att tycka att det är rätt roligt att jobba och att undra vad sjutton jag håller på med som frivilligt valt bort att hänga med världens bästa bebis om dagarna. Nu fattar jag inte varför jag inte njutit mer av föräldraledigheten? Men det är väl svårt att göra det när man inte vet vad det innebär att sakna bebben.

Jag känner mig ganska så ringrostig vad gäller mina arbetsuppgifter och har varit rätt stressad de här dagarna. Det hjälper ju inte heller att veta att jag kommer bli betygsatt för det jag gör (ja, det är sjukt men sant - jag kommer få ett betyg när jag slutar min tjänst). Jag trodde jag skulle få en liten mjukstart så här första veckan men så har det inte blivit utan jag har kastats rakt in i det. Vilket nog är bra i och för sig, lika bra att köra på från början så jag kommer in i det. Om tre veckor eller så kommer det säkert kännas som att jag aldrig varit ledig.

I övrigt så har vi valt förskoleplats till Torsten, hur många vuxenpoäng får vi för det? I första hand har vi valt en montessori-förskola som ligger nära där vi bor och som vi hört ska vara bra. Men den feta ångesten jag känner inför att lämna mitt barn till vilt främmande människor?! Den är inte nådig (men mer om detta i ett senare inlägg).

tisdag 1 april 2014

The retutn of the icke-amningsvänliga klänningarna.

En väldigt trevlig bieffekt av att jag inte längre ammar på dagtid (och att jag börjat jobba) är att jag ÄNTLIGEN kan använda mina icke-amningsvänliga klänningar igen. Det låter kanske fånigt men jag har faktiskt saknat mina fina klänningar. Dessutom kan jag numera ha på mig halsband eftersom jag inte behöver oroa mig över att en viss liten person ska strypa mig, yay!

Så ovant att sätta ihop outfits för mig själv? Det senaste halvåret har det främst varit Torstens kläder jag brytt mig om och så har jag slängt på mig själv något som varit (någorlunda) rent och amningsvänligt. Japp, jag har blivit precis en sådan mamma jag fasade för att jag skulle bli. Men det känns (nästan) helt ok och kanske kommer modeintresset tillbaka så småningom.