lördag 26 maj 2018

En ettåring.

Hon har fyllt ett år, bebisen som inte längre är en bebis. Hur galet fort har det här året gått egentligen?! Superfort! Och i måndags började jag jobba igen, efter att ha varit hemma drygt ett år. Galet!

Men om vi återgår till den där ettåringen, hon som just nu ligger bredvid mig i sängen och sover. Om jag skulle beskriva hur hon är, för att minnas för framtiden hur Harriet var när hon var ett, skulle jag säga att hon mestadels är glad. Glad och social och inte särskilt blyg. Hon är ganska bestämd numera, hon vet vad hon vill och blir arg när hon inte får som hon vill. Hon tycker om att lyssna på musik, klättra på möbler och i trappor, öva på att gå, bada, kasta sig bakåt och busa med storebror.

Favoritmaten är köttfärssås och spaghetti, korv, köttbullar, vattenmelon, chicken tikka masala, ärtor, yoghurt, lax, potatis och korv stroganoff. Helst ska det ätas själv och kladdas ordentligt. Hon ammar fortfarande när hon ska somna och precis när hon vaknat.

Sömnen är helt ok. Det blir en-två sovstunder på dagen som varierar mycket i längd. Nätterna är oftast bra men har emellanåt varit lite stökiga sedan nattamningen togs bort för två veckor sedan. Harriet somnar oftast vid halv sju - sju och sover ungefär tolv timmar.

Hon tycker inte om djur som kommer för nära (samtidigt som de är väldigt intressanta...). Annars är hon inte rädd för särskilt mycket, den där Harriet, vår fina, härliga ettåring.



fredag 4 maj 2018

London baby

Vi har varit i London! Det var Harriets första utlandsresa, Torstens andra - och den första för mig och Anders med två barn. Det har överlag gått bra, första dagen var jobbigast men sen flöt det liksom på. Är väldigt glad över Google maps som gjorde det lätt att kolla hur vi skulle ta oss fram i kollektivtrafiken, att vi hade bärsele, vår smidiga resevagn Yoyo (som även T kunde vila i när han var trött och H satt i selen), att vi hade med en extra telefon där vi laddat ner barnprogram från Netflix och SF kids och att vi var en mer vuxen än barn. Så skönt att kunna hjälpas åt att hålla koll på barnen och bära tunga väskor och vagnen. Eftersom många t-banestationer saknar hiss och rulltrappa åkte vi oftast buss, vilket ju dessutom är mycket trevligare än tunnelbanan. Det var aldrig några problem att få plats med vagnen, till skillnad från de trånga tunnelbanevagnarna. Nackdelen är att det tar mycket längre tid.

Nästa gång vi reser ska vi bo i lägenhet och inte hotell (och någonstans som inte ligger precis vid en vältrafikerad gata där det kör många utryckningsfordon dygnet runt). Det hade underlättat att kunna fixa sin egen mat och engelsk hotellfrukost är inte mycket att hurra för. Vi hade tyvärr otur med vädret, det var kallt och regnigt största delen. Gött då att många av Londons museer är gratis och barnvänliga (ffa Science museum, rekommenderas varmt). Överlag är London en barnvänlig stad, förutom att rätt många caféer och hotell etc saknar barnstolar.

Första dagen sade jag till Anders att jag inte ville resa med barn igen förrän om två år. Men nu är jag redan sugen på fler resor, hehe. Vill jättegärna åka till London när det är varmare och finare väder så vi kan hänga i alla fantastiska parker och äntligen få åka London Eye. Synd att det är så dyrt bara.









onsdag 28 mars 2018

Ironin...

i att jag skrev att Torsten inte blivit smittad. Gissa vad som hände morgonen efter att jag skrivit förra inlägget?!!!?!?

Nu har i alla fall barnen varit symptomfria i ett dygn. Ber till högre makter att vi ska lyckas ta oss förbi den magiska 48-timmarsgränsen utan vidare incidenter. Måste passa på att tipsa om det här och det här inlägget, om magsjuka och vätskeersättning avseende barn. Oerhört matnyttig och saklig information från en barnläkare. Under de värsta magsjukedygnen här hemma var jag inne på bloggen och läste hela tiden.


Idag kom vi till och med ut en liten sväng och lekte i det härliga "vår"vädret.

fredag 23 mars 2018

Magsjukehelvetet.

Båda barnen har haft magsjuka tidigare men då väldigt milda varianter. När Harriets i tisdags fick sin tredje magsjuka i sitt unga liv slog den till rejält. Vi snackar alltså tvångsmatning med vätskeersättning var femte minut mitt i natten. Jättekul, verkligen. Nu är dock det värsta över och Harriet är nästan helt och hållet sitt vanliga sprudlande jag. Tack och lov! Jag har varit så orolig över att hon skulle bli helt uttorkad på grund av vätskebrist. Jag är otroligt tacksam över att 1) jag inte blev smittad 2) Anders inte blev smittad 3) Torsten inte blev smittad 4) vi har tvättmaskin och torktumlare.

Nu tycker jag vi har varit sjuka så det räcker och blir över. Kan vi få vara friska mer än en vecka i sträck, tack?

"Mamma, ta en gullig bild på mig och Harriet!" 

söndag 18 mars 2018

Tio månader.

Harriet, tio månader idag. Som kryper, har en tand, klappar händerna, snicksnackar (ma-ma, pa-pa, da-da, ja-ja), försöker ställa sig upp mot möbler, sträcker upp armarna när hon vill bli upplyft och låter benen gå som trumpinnar när hon är exalterad. Som är glad nästan jämt, supersocial, helt oblyg och väldigt orädd (förutom för hundar). Som gillar mat, musik och sin storebror och är mitt uppe i en separationsfas deluxe. Om två månader fyller hon ett år, galet!




tisdag 6 mars 2018

"Det är inte ok att bli arg på sitt barn"

Det finns de som på allvar anser att man inte bör bli arg på sitt barn. Beter sig barnet på ett icke önskvärt sätt är det föräldrarnas fel och därför ska man inte bli arg på barnet. Dessutom kan ju barnet bli ledset om man blir arg på det.

Jag tycker det här sättet att tänka är helt befängt. Det är väl klart som korvspad att man blir arg på sitt barn och att det är helt ok?!?!? Hur ska barn annars förstå att a) det är helt ok att känna ilska och b) det har betett sig på ett sätt som inte är bra (nej, jag tror inte alltid det är tillräckligt att tala pedagogiskt)? Ilska är inte något farligt. Att ett barn blir ledset är inte heller något farligt. Det går att trösta barnet och bekräfta dess känslor OCH visa att man är/var arg på barnet - samtidigt.

Det är så intressant det här hur just ilska är en sådan känsla som "kan" (och bör) väljas bort, enligt vissa. Ingen tänker ju så om glädje, eller sorg exempelvis. Är vi så otroligt konflikträdda eller vad handlar det om? Och varför är det just barn som ska skornas från ilskan? Ingen begär ju att man aldrig ska vara arg på sin partner/kompis/bror/mamma.

(Vill bara poängtera att man ju såklart kan känna ibland att man blivit FÖR arg på barnet och skällt på det för mycket (man = jag). I sådana situationer brukar jag prata om det som hänt och säga förlåt.)

måndag 5 mars 2018

Jag processar

...det faktum att jag om knappt 2,5 månader inte längre har någon bebis. Då fyller Harriet ett år och är inte längre ett spädbarn utan helt enkelt ett barn. Nog för att det på vissa sätt ska bli skönt att lägga bebislivet bakom mig, men ändå. Ändå! Att ha en liten bebis är ju det mysigaste som finns. Tänk om jag aldrig mer får uppleva det? Harriet är kanske min sista bebis. Hjälp! Fy, vilken ångest att tänka så. Måtte jag nu försöka njuta av den här återstående bebisperioden.

Alltså <3<3<3

tisdag 9 januari 2018

Att leva med en fyraåring.

Att leva tillsammans med en person på fyra år är att...

ena stunden bli överöst av kärlek, empati, pussar och fina ord ("du är världens bästa mamma") för att i nästa stund bli utskälld ("allt är ditt fel"), hånad ("du är världens fulaste mamma") och bespottad.

få väldigt många frågor om väldigt mycket. Vad är stenar gjorda av? Vem har gjort mig? När ska du och pappa gifta er? Varför heter jag/du/pappa/Harriet så? Vad är rymden? Vad finns i löv? Varför tappar träden sina löv? Vad är det för dag idag? Vad kommer efter tisdag? När är det lördag? Vad är brott? Etc osv.

lyssna på ett språk som är riktigt otrevligt. Det är mycket bajs och kiss och "jag ska slå dig gul och ful", "du är korkad", "jag hatar XX" (tack, Bamse och Kalle Anka).

ständigt tävla, vare sig man vill det eller ej, om vem som kommer först eller är starkast eller bäst.

kunna gå på café och restaurang och handla i affärer UTAN att få stresspåslag pga att ha jagat galen unge.

kunna resonera, förklara och diskutera med en person som faktiskt förstår väldigt mycket (och dessutom börjar få en adekvat  tidsuppfattning).

inse att det här med könsidentitet och kompisar är två viktiga saker.

ofrivilligt bli beskjuten av diverse "vapen" x antal gånger per dag. Dock skjuter de flesta vapnen tydligen blommor och hjärtan...

inse att detta inte är en liten toddler längre utan ett barn som ska börja skolan NÄSTA ÅR!!!!!!!

fredag 5 januari 2018

Recce: Så som jag minns det

Det är recensionstajm på lelle bloggen! På allmän begäran (= 1 person (hej Karin!)) kommer här en recension av Mikael Persbrandts biografi Så som jag minns det. En bok om och av Micke P (och spökskrivaren Carl Johan Vallgren).

För att kort sammanfatta Så som jag minns det består den av väldigt mycket Mikael Persbrandts liv, hans kvinnor, kokain, festade, teateruppsättningar, namedropping, bilar, motorer, skvaller och åsikter om andra i teaterbranschen. Det låter kanske inte så intressant, men det är det (förutom de sidor som handlade om bilar och motorer, de bläddrade jag snabbt förbi). Jag sträckläste de drygt 400 sidorna på två dagar och offrade en hel del sömn bara för att jag inte kunde sluta läsa. Det är ett gott betyg, särskilt med tanke på att varken storyn eller slutet inte är någon direkt överraskning. 

För ingen som inte bott under en sten kan väl ha missat Persbrandts skandalomsusade liv, leverne och missbruk? Jag hade dock inte fattat att missbruket var så illa som han berättar om i boken; att han höll på att ta livet av sig med hjälp av drogerna. Jag visste inte heller att socialen varit inkopplad för att utreda om han varit en lämplig pappa till sina barn. Det där hade jag för övrigt velat veta mer om än vad som skrivs i boken - sveket mot sönerna, att han inte kunde vara en närvarande far, att han missade födelsedagar och julaftnar på grund av drogerna - hur har han lappat ihop de relationerna? Och relationen till mamman, som beskrivs som osund, hur ser den ut idag? Det kanske är för att jag själv är mamma som jag tycker det här är så intressant, men jag hade verkligen önskat lite mer reflektioner kring detta i boken.

Något som det däremot reflekteras friskt kring är Persbrandts olika roller som han haft i pjäser och filmer. Otroligt spännande att läsa resonemangen om hur han tänkt, känt och agerat kring och i vissa roller. Det gjorde också att jag blev akut sugen på att gå på teater (allra helst på Dramaten)(#lifegoals).

Det går inte att skriva en recce om Så som jag minns det utan att nämna namedroppingen och skvallret. Allt från sexdebuten till förälskelser till  skådespelarkollegor och regissörer avhandlas i boken. För att inte tala om knarket - "den vita gudinnan" (som kokain tydligen kallas) omnämns fler gånger än folk säger "my/your/our people" i The 100 (= intern referens till Karin). Som den skvallertant jag är ÄLSKAR jag givetvis detta. Är man en person som uppskattar integritet tycker man kanske att det är lite väl magstarkt.

Summa summarum: jag rekommenderar varmt boken till alla som gillar Mikael Persbrandt, kultur och skvaller samt uppskattar att läsa en välskriven biografi.

söndag 31 december 2017

Årslistan 2017.

Dags att sammanfatta året som gått, precis som jag gjorde förra året.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Blev tvåbarnsmamma! Och fick en fasr anställning.  


Alldeles nybakad liten Harriet. 

Höll du några av dina nyårslöften?
Ja! Eller, jag hade inga nyårslöften utan mål för 2017, nämligen följande:
- bli medlem i gruppen Växtgäris på Facebook. Check! 
- läsa tolv böcker. Check! 21 blev det till och med. 
- utöka mitt sociala umgänge. Check! Är inte helt där jag vill vara men det är definitivt bättre än för ett år sedan. 
- skriva ut foton på T och sätta in i fotoalbum. Här gick jag tyvärr bet. Det får bli ett mål även för 2018.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, flera stycken. Bland annat fick T och H två nya kusiner - skoj! Nu är de totalt fem kusiner som alla är födda inom loppet av lite drygt fyra år, så himla kul. 


Den äldsta av de nya kusinerna. 

Dog någon som stod dig nära?
Min morfar och moster dog båda två i våras, med tre veckors mellanrum. Inte oväntat men sorgligt ändå såklart. Extra tråkigt att min mormor efter detta gick in i en demens och har tappat det mesta av sin livsglädje. 

Vilka länder besökte du? 
Danmark (Köpenhamn). Hoppas på liiite mer resande 2018.


T och A i Köpenhamn. 

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Egentid. Och att kunna använda mina icke amningsvänliga klänningar. 


Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?
18 maj, dagen när Harriet föddes. 


Vad var din största framgång 2016?
En komplikationsfri och snabb förlossning. Att jag presterat bra på jobbet och förhandlade upp min lön. Att jag överlevt första tiden med två små barn med förståndet i behåll. 

Största misstaget?
Hmmm... Har nog inte gjort några större misstag. Eller jo, gjort av med alldeles för mycket pengar. När ska jag lära mig att inte slösa så mycket? 

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, bara stel och ont i axlar och nacke pga oergonomiska sov- och amningsställningar och bärande av bebis. 

Bästa köpet? 
Amningslinnen från Boob. Så praktiska och sköna! Har använt hur mycket som helst de senaste sju månaderna. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Troligtvis barnkläder, växter och krukor.

I juli köpte jag en monstera variegata, min dyraste växt hittills. 

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Att jag fick en helt fantastisk liten bebis och att få se syskonkärleken mellan mina barn. Det är mäktigt. Självklart har jag glatt mig mycket åt de runt omkring mig som fått barn också. 



Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?
Copy paste från förra årets lista: Öh... Har jag ens lyssnat på musik i år? 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Är så nöjd över att vi är fyra i familjen. 




Vad önskar du att du gjort mer?
Det jag mer eller mindre alltid önskar: umgåtts mer med vänner, rest mer, tränat mer. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skällt på Anders. 

Hur tillbringade du julen 2017?
I Uddevalla, hos mina päron. Alla syskon med respektive och barn var närvarande. Längesedan vi var samlade allihop.

Favoritprogram på tv? 
Homeland, House of cards, The 100, Bye bye Sverige. 

Bästa boken du läst i år? 
Se mitt bokinlägg från igår. 

Något du önskade och fick? 
Frisk bebis. Svinsnygg kruka:



Något du önskade och inte fick? 
Lite mer massage hade inte suttit fel. 

Vad gjorde du på din födelsedag? 
Jobbade och beställde hem mat från hungrig.se på kvällen. Firade dock med brunch för kompisar och syskon helgen efter.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Tycker det här har varit ett väldigt bra (och extremt intensivt) år. Men om den där inplanerade alpackavandringen faktiskt blivit av hade året varit snäppet bättre. 

Vad fick dig att må bra? 
Att se T och H interagera med varandra. 


De bästa nya människorna du träffade? 

Min föräldraledighetskompis K. Min föräldraledighet hade varit så mycket tråkigare utan henne. Sedan har jag också fått vänner som egentligen inte är nya men som jag inte direkt umgåtts med tidigare. Det är helt och hållet tack vare Harriet. Att få bebis underlättar verkligen att utöka ens sociala liv. 

Vad har du för nyårslöften för 2018? 
- skriva ut foton och sätta in i fotoalbum
- läsa tolv böcker
- hitta en "extramormor/farmor/morfar/farfar". Vi bor långt borta från våra föräldrar, barnens mor- och farföräldrar, och jag saknar att ha en lite äldre person i mitt och deras liv. Någon som kan bli en extra anknytningsperson och som kan ge råd och stöd och avlastning.