fredag 15 september 2017

Som det var då och som det är nu.

När T var fyra månader gammal var jag borta en kväll från honom (under cirka 4.5 timme). T var hemma med sin pappa och hade det bra. Jag träffade kompisar på ett café och njöt av egentiden (ett inlägg om denna kväll finns här).

Det där känns otroligt främmande idag. Jag minns så väl det behovet jag hade då, av att få vara bara "jag", inte en mamma (som om det går att skilja åt). Jag känner inte alls så nu. Det skulle inte gå att lämna Harriet så länge, eller ens en timme, för hon vill vara hos mig. Även om hon skulle vara nöjd hos Anders känner jag inget behov av att göra något på egen hand. Vill jag iväg en kväll får hon hänga med. Hittills har det gått hur bra som helst, både på möhippa, bröllop, bokcirkel och aw. Jag tror inte heller att jag skulle kunna slappna av om hon inte var med mig. Jag måste ju ha koll på henne.

Jag vet ju också att det där med att kunna åka i väg på grejer utan barn - den tiden kommer, snabbare än man kan tro. Och jag känner verkligen ingen stress efter det (och jag är tacksam över att jag känner så, att jag har "landat" i det här med att vara mamma).

tisdag 5 september 2017

Hjärtögonemoji

Herregud så gölliga ongar jag och Anders har skapat!




De här fotona är definitivt kandidater till årets julkort.

måndag 4 september 2017

Möhippa och bröllop

En av mina kompisar från studietiden gifte sig i helgen. Harriet fick hänga med både på bröllopet och möhippan och det gick galant. Hon betedde sig som det exemplariska A-barn hon är och var på strålande humör. Vi var bland de som stannade längst på bröllopet, vilket jag är mycket nöjd med. Detta att ha en "snäll" bebis, SÅ gött det är! Är mycket tacksam över detta.

Lite bilder från dessa urhärliga event (är lite ledsen över att det nog kommer dröja till nästa bröllop, älskar att gå på bröllop):

Inledde hippan medelst väckning av blivande brud med dans och musik i hennes trädgård.
Band blomkransar


Harriet fick också en såklart.


Uppklädd för bröllop. 

Photo booth 

måndag 28 augusti 2017

Somliga dagar...

Somliga dagar alltså. När den stora ungen tramsar och busar och inte lyssnar och den lilla ungen kinkar och gnäller - då är jag inte den förälder jag vill vara. Tappade det idag utanför bibblan i vår stadsdel, naturligtvis inför en åskådare (som säkert övervägde att ringa soc pga min bristande föräldraförmåga). Jag skrek, skällde och svor och drog T i armen och var allmänt...arg och onödigt hård. Usch. Hatar när det händer, vilket tack och lov inte är så ofta. Hatar också all den ensamhet det ibland innebär att vara förälder (i alla fall för mig), särskilt under föräldraledigheten. Det är inte meningen att man ska vara ensam med två barn, eller ens ett. Så mycket enklare det vore ibland om man levde i ett kollektiv och hjälptes åt med barnen. Tror verkligen att sådana tillfällen som inträffade idag skulle hända mycket mer sällan om man var fler som delade på ansvaret.

tisdag 22 augusti 2017

Gravidlista.

Hittade den här listan hos Hejhej vardag och var såklart tvungen att fylla i en egen version:

När blev du förälder?
18 september 2013. Andra gången 18 maj 2017.

Hur många barn har du?
Två, T och Harriet.

Var graviditeterna planerade?
Ja! Gick mycket fortare dock än vi trodde det skulle göra med ettan och tog betydligt längre tid med tvåan (för att jag hade noll koll på när min ägglossning var. När jag väl fattade det gick det väldigt fort).

När fick du reda på att du var gravid?
Med T i vecka sex, med H i vecka fem.

När berättade du om graviditeterna?
Lite olika för olika personer. Allt mellan vecka sex och fjorton.

Hur många barn vill du ha?
Tre. Ska bara få med mig Anders på det tåget också...

Tätt ihop eller långt isär?
Långt isär, absolut minst tre år, helst fyra-fem. Skulle aldrig orka två minisar samtidigt.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Inte så mycket under första. Mer under andra eftersom Harriet hade en cysta i ena lungan, vilket upptäcktes på rutinultraljudet.

Hur var graviditeterna?
Den första rätt enkel, dock mycket ryggont i slutet. Den andra jobbig pga gravt illamående t o m vecka 31.

Gillade du att vara gravid?
Nej, särskilt inte under det grava illamåendet. Såg det som en nödvändig transportsträcka.

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?
Andra gången ja, första gången nej (men rätt säker på att det var en kille eftersom en kollega på mitt dåvarande jobb berättat för mig hur man kunde se på ultraljudet vilket kön det är).

Hur var förlossningarna?
Första hemsk, andra helt ok. Har ju skrivit om det tidigare så behöver la inte dra det igen.

Hur var första bebistiden?
Med T: jobbig. Bearbetade förlossningen och försökte hantera den enorma omställningen det är att få sitt första barn. T var en lätt bebis men ville alltid vara i famnen och skrek när man la ner honom. Det var kämpigt. Det var väldigt ensamt också, bodde i Hässleholm där jag inte kände någon och var lite av ett ufo bland de andra mammorna.
Med H: en fröjd. Ok, inte alltid men så mycket lättare det är att vara föräldraledig när man inte mår psykiskt dåligt? Harriet är ju en glad och nöjd liten bebis som inte gör så mycket väsen av sig. Jag tycker det är roligt att vara föräldraledig nu, det tyckte jag inte förra gången (det var självklart mysigt också och inte bara jobbigt, men jag har haft bättre perioder i livet om en säger så). Sedan är det lättare för att jag gjort det (=tagit hand om bebis) innan. Allt är lättare andra gången.

Hade du bestämt namnen sedan innan?
T:s namn ja. Harriet var med på the shortlist och när hon kom ut såg hon verkligen ut som en Harriet.

Ett råd till blivande föräldrar?
T:s BVC-sköterska gav ett bra råd till mig när T var nyfödd. Hon sade att det enda jag behöver göra under föräldraledigheten (förutom att ta hand om barn) är att se till att jag går på toa och äter. Jag behöver inte tvätta, städa, handla etc. Allt sådant är en bonus.

Så otroligt bra på att skapa söta ongar?! 

lördag 19 augusti 2017

Det där med det sociala.

Jag har ju skrivit lite om det tidigare här på bloggen; mitt bristande sociala liv. Det är inte det att jag inte har vänner, men jag träffar dem inte så ofta. Många bor på andra ställen och de som bor nära träffar jag ändå inte särskilt ofta, av oklara anledningar. Det har liksom bara blivit så.

Det här är ett inlägg jag har dragit mig för att skriva samtidigt som det är något jag funderar mycket på och ältar, ältar och ältar. Jag tycker det är pinsamt att min sociala situation ser ut som den gör. Att min Instagram och blogg inte är fyllda av bilder från middagar, resor och playdates med kompisar. "Alla andra" har självklara gäng eller personer som de firar midsommar och nyår med. "Alla andra" har fullbokade kalendrar och helger fullproppade med aktiviteter tillsammans med andra. "Alla andra" får inte ont i magen när BVC-sköterskan frågar om många av våra vänner har barn. Vi har ju inga gemensamma vänner, inga par eller familjer vi umgås med, i alla fall inte på regelbunden basis. Till viss (stor?) del beror nog detta på att vi flyttat en del och att jag bytt jobb en del gånger, samt att andra har flyttat härifrån. Ibland tänker jag att vi också borde flytta, till Göteborg. Jag tänker att vi skulle ha ett bättre socialt liv där; min (ursprungs)familj bor där eller i närheten och vi/jag har en del vänner där och i Uddevalla. Men kanske skulle det inte alls vara bättre, kanske blir det likadant som här.

Annars är det ganska lätt att träffa nya människor, särskilt när man har barn. Det svåra är att träffa folk som man "klickar" med. Det allra svåraste är att hitta folk som jag, Anders och T klickar med. För jag vill ju helst att vi ska kunna umgås allihop tillsammans, som en familj. Men kanske måste jag inse att det inte kommer fungera så. Jag kanske måste hitta mitt eget sammanhang. Hur jag nu ska göra det.

måndag 14 augusti 2017

Det där med åldersskillnad.

T är exakt tre år och åtta månader äldre än Harriet. Det tog längre tid än vad vi tänkt att så att säga skapa henne men nu när hon är här är jag så otroligt glad att det dröjde. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag tänker på hur tacksam jag är över att det är så pass stor åldersskillnad mellan dem. Det är fantastiskt skönt att T klarar så mycket själv och är självgående till stor del. Han kan kommunicera, leka på egen hand, behöver inte någon direkt assistans på till exempel lekplatser och kan vara mig behjälplig (exempelvis hämtar han amningskudden åt mig utan att jag ens ber om det). Jag kan förklara varför jag inte kan hjälpa honom i exakt det ögonblicket han vill,  om jag matar Harriet, och nästan alltid förstår och accepterar han det. Jag tycker det är så skönt att inte behöva ta hand om en liten ettåring eller tvååring utöver bebisen. Skönt att inte ha två blöjbarn och gött att inte behöva ha syskonvagn.

Har man inte den biologiska klockan mot sig kan jag verkligen rekommendera att ha minst 3,5 år mellan barnen och tänker redan att en eventuell trea kan komma det år som Harriet fyller fyra (och T åtta). Det känns alldeles, alldeles lagom - dessutom kan jag ju återanvända syskonmatchningen.
Stor och liten. 

fredag 11 augusti 2017

Vardag.

Nu har Anders börjat jobba igen och vardagen är igång. T är på förskolan femton timmar i veckan, fördelat på tre dagar à fem timmar, vilket alltså innebär att jag är ensam hemma med båda barnen två dagar varje vecka. Det är...en utmaning. Det blir mycket tv-tittande för T, om vi säger så. Fast också väldigt mycket utomhuslek. Thank god att det fortfarande är sommar och därmed drägligt att vistas ute. Det är två kilometer till T:s förskola vilket gör att jag promenerar cirka 2,4 mil i veckan. Det känns i benen kan jag säga.

Så här har veckan sett ut genom mobilkameran:

På måndagen hängde vi på en lekplats


...och badade i vår uppblåsbara plaskpool. Måste ju passa på en av de få dagarna med fint väder.

Hej hej!

På tisdagen efter föris hängde vi på en annan lekplats.


På onsdagen matade vi änder på väg hem från föris. Hur söta andungar (ällingar?)?! Vi fick finbesök från Stockholm också, av Nova med familj, men det fastnade inte på bild tydligen.

Torsdagen inleddes med bajsfest och efterföljande bad samt besök av Carin och Nils. 

På väg hem från föris lektes det i lera och maratonammades. Vi kom hem halv fem, bara två och en halv timme efter att T slutat föris... 

Fredagen började med att Harriet somnade om av sig själv i sängen. Var tvungen att fota detta mirakulösa.

Vi hängde lite med grannarna, bakade tigerkaka, nyttjade Netflix, lekte och var allmänt mysiga (och bråkiga med naturligtvis). Nu är det helg, jag äter Polly och njuter av att ha överlevt den här första veckan. #supermom

måndag 24 juli 2017

Semester.

Anders har semester i fyra veckor och just nu har vi kommit halvvägs. Vi har varit en vecka hos mina föräldrar och ska nu vara en vecka hos Anders pappa i hans sommarstuga. För den som har Instagram kan detta följas under min bästa hashtag #familjenGpåvästkustturné.

Här kommer en bildkavalkad från vår semester hittills:

 Roadtrip! Harriet sov i princip hela vägen, fantastiskt. Var beredd på skrikfest men så blev det alltså icke. Vi behövde bara göra två stopp på vägen till Göteborg, en matpaus och en amningspaus.


 I Göteborg träffade vi Baby Badger, min systerdotter, blott tio dagar gammal. Viss storleksskillnad på henne och Harriet...

En dag hälsade vi på i Annas sommarstuga och badade, lekte, fikade och lunchade.

 Framgår kanske inte jättetydligt av det här fotot men utsikten var helt amazeballs.

En underbart varm och solig sommardag och Torsten och My mumsade på vinbär.

 Harriet har myst med sin mormor...

... Sebastian...

...och Karin.

En sväng till Orust och pelargonmuseet har vi också hunnit med.

Torsten har bundit fast sin moster och morfar och kastat dem i fängelset...

...och vi har firat att mina föräldrar varit gifta i 40 år.

Harriet har tagit sin första västkustturné med ro och sin vana trogen sovit mycket, skrikit lite och mest varit nöjd med livet. En helt exemplarisk bebis att resa med med andra ord.

torsdag 13 juli 2017

Lugnet.

När jag var föräldraledig med T tyckte jag att det var rätt jobbigt (man kan läsa om det t ex här och här). Jag var väldigt ensam och det tog tid för mig att vänja mig vid den enorma omställning det är att få en liten bebis. Dessutom tyckte jag att förlossningen var fruktansvärd och jag mådde dåligt över den ganska länge efter att T fötts.

Innan Harriet föddes var jag orolig över att det skulle bli så den här gången med. Men jag hade inte behövt oroa mig för det är så mycket bättre nu. Förlossningen gick mycket bättre, jag är betydligt säkrare i min roll som mamma och jag visste vad jag hade att förvänta mig av den första bebistiden (dvs att bebisen är som ett plåster på en) och att den perioden varar en ytterst kort tid (och sedan saknar man den). Sedan underlättar det också att amningen går otroligt mycket smidigare nu och att Harriet överlag är en väldigt lätthanterlig liten dam.

Jag känner ett helt annat lugn inombords den här gången. Även Anders är mycket lugnare. Jag minns att vi tjafsade mycket när T var nyfödd, om fåniga saker som vem som duschade längst eller gick på toa oftast eller fick sova mest. Sådant tjafsar vi inte alls om nu. Vi tjafsar, eller grälar, överhuvudtaget inte alls mycket. Vi liksom bara... Är. Gillar läget. Det mesta i mitt liv just nu är precis så som jag vill att det ska vara. Det är en fantastiskt skönt och ovanligt för att vara jag. Jag njuter av det, av att livet för tillfället är lätt. Tänk att jag har två helt underbara barn och en inte så pjåkig karl att dela dessa barn med? Och utöver det ett jobb jag gillar och ett radhus jag verkligen trivs att bo i. Just nu har Anders dessutom semester vilket gör livet ännu mer göttigt.

Mitt gäng<3