onsdag 6 november 2013

Om att göra det som känns rätt.

Idag har jag och Torsten varit i Växjö och hälsat på mitt jobb (och jag fick amma både under tågresan dit och hem och byta blöja på tåget och Torsten skrek lite under ena tågresan men det gick bra! Jag kände mig som en supermom som klarade av denna utflykt. Dock att jag stank svett när jag kom hem pga varit så nervös under dagen). Typ alla på jobbet ställde frågan om hur jag kände inför att börja arbeta igen i april och om jag trodde att jag skulle klara av att vara borta från Torsten hela dagarna.

Jag svarade att som det känns nu vill jag definitivt börja jobba igen i april (herregud, det är ju jättelångt dit!) och jag tror att Torstens pappa kommer ta hand om honom alldeles utmärkt när jag arbetar. Men inom mig gnager det dåliga samvetet, känslan av att jag är en dålig mamma som inte vill vara hemma mer med mitt barn. Fast jag vet ju att ens duglighet som förälder inte hänger samman med antalet dagar en tar ut föräldraledighet - i så fall skulle ju en majoritet av alla pappor per automatik vara dåliga fäder. Och jag vet ju också att det här är rätt för mig. Bara tanken på att vara hemma längre än till sista mars ger mig ångest. Hade det inte varit för att jag tror att "alla andra" tycker jag är världens sämsta morsa (typ) hade det här inlägget inte skrivits.

Jag blev så glad när jag för några veckor sedan hittade det här inläggetden här bloggen. Det finns andra mammor som tänker och känner som jag, att det där att vara hemma ensam länge med en liten bebis, det är inte det ultimata för mig och därmed inte heller för mitt barn. Tröttheten och ensamheten gör mig stressad, otålig och sur. Att få arbeta, att umgås med folk och använda hjärnan, kommer göra mig till en bättre mamma. Lite sugen är jag också på att göra som Anja och vara hemma med Torsten igen om ett år, när Anders börjat jobba igen. Då skulle jag kunna vara föräldraledig november - december och så får T börja på föris i januari. Fördelen med det upplägget är att han är lite större när han börjar på föris och antagligen är det lättare att få plats då än i november - och att han och jag får chansen att ha en vardag ihop igen, på ett annat sätt än när han var liten bebis.

OM det blir fler barn så skulle jag tycka att det vore perfekt om jag och Anders först var hemma tillsammans cirka en månad, sedan skulle jag vara hemma en månad till om det behövs för att få amningen att fungera och efter det skulle vi båda vara föräldralediga 50% och jobba 50%. Så får vi både bebismyset och den intellektuella stimulansen och sociala samhörigheten. Dock måste det fungera med våra respektive arbeten och så måste ju amningen lösas på något sätt. Men det tar vi då, ett eventuellt syskon är långt in i framtiden.

Och GUD vad det stör mig att folk hela tiden förutsätter att jag kommer vilja vara hemma så himla länge bara för att jag är mamma. Hur många frågar Anders om han inte ska vara hemma längre, om inte sju månader känns lite kort? INGEN. För han är man och pappa och förväntas inte vilja vara med sitt barn mer än så medan jag som mamma tydligen ska ha något slags behov av att vara med mitt barn dygnet runt i minst ett år. Satans könsroller, så oerhört tröttsamma ni är.

2 kommentarer:

  1. Det har ju också med könsroller att göra i och för sig, men jag tror att sådana där kommentarer är lite beroende på arbetsplats. Jag har två kvinnliga kollegor som nyligen har varit föräldralediga (och utöver dem har jag tre kvinnliga kollegor till, resten är män). När de var och hälsade på med sina respektive barn någon månad in i ledigheten var det INGEN som frågade dem om det inte skulle bli jobbigt att börja arbeta igen, istället sa alla att nu har du väl ändå varit borta länge nog, det här går inte, nu får du komma tillbaka snart. Helst nästa vecka.

    Vad som också gör mig upprörd är när chefer anser att pappan i princip inte BORDE vara hemma med sitt barn. Har en kompis som ganska långt innan barnet var fött sa att han gärna ville vara hemma länge, varpå hans chef fnös åt honom och sa: "Och det tror du att du har tid med!". Suck!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där känns som typisk dubbelbestraffning av kvinnor; antingen är du hemma för kort och då är du en dålig mamma eller så är du hemma för länge och då är du en dålig arbetskamrat. Hur du är gör blir du bestraffad.

      Jag håller med dig om att det är dåligt att pappor inte ska få vara hemma med sina barn (inte minst för mammans skull, hehe). Tur då att man har lagstadgad rätt till föräldraledighet som arbetsgivaren inte får neka en.

      Radera