Jag läste det här inlägget hos Bella och kände så väl igen mig i den där känslan av otillräcklighet - fast tvärtom. Bella oroar sig för att hon håller för hårt på sina rutiner och borde ta sig iväg mer med sina tvillingar. Jag oroar mig för att jag tar med mig Torsten på för mycket saker, att vi flänger för mycket för hans ringa ålder. Det kanske blir för många intryck för honom, mer än vad han egentligen klarar av att bearbeta. Inte för att jag märker på honom att han på något sätt skulle må dåligt (dock att han gärna ammar längre än vanligt när vi är hemifrån, antagligen för att det ger trygghet. Men det behöver ju inte betyda att han inte mår bra). Egentligen tror jag att han gillar att få ombyte och stimulans - eller är det bara något jag intalar mig för att döva det dåliga samvetet? Kanske borde vi vara mer hemma, även om det ger mig ångest och gör att jag får mindre tålamod med T? Nej, jag hör ju själv hur det låter. Klart det är bättre att T har en glad mamma än en ledsen mamma. Tänk att det ska vara så svårt att lita på sin magkänsla.
Ah, denna känsla av otillräcklighet. Mammans ständiga följeslagare genom livet.
Ja! Lita på magkänslan! För OM T hade mått dåligt pga för många intryck, då hade magkänslan sagt något helt annat. Det finns ju liksom inte så mycket annat att gå på än den där instinkten – för den som inte orkar lyssna på alla olika röster utifrån som tycker att just deras sätt är bäst alltså – och det är så häftigt, tycker jag, att den finns där. Heja dig! Och kul för T att han får se en massa olika saker! Har du läst den här texten, förresten? Så fint om pojkar: http://oxhen.wordpress.com/2013/11/24/pojkar/
SvaraRaderaKram
Ja herregud, skulle man lyssna på alla råd - som ofta motsäger varandra - skulle man ju bli knäpp. Gäller bara att våga lita på den där magkänslan, men det är väl sånt man blir bättre på ju mer tiden går.
RaderaJag läste det inlägget igår och håller med, så fint! Har tänkt blogga om hela den där grejen med att önska sig döttrar men det har inte riktigt hunnits med.
kram!
Ja, man önskar väl sig ett barn och inte ett kön? Börjar dock inse att det inte riktigt går att uppfostra söner och döttrar på samma sätt, eftersom samhället behandlar dem så extremt olika överallt utanför hemmet. En dotter måste pushas för att våga ta för sig så mycket som möjligt, våga säga vad hon tycker och bråka när någon gör fel. Det känns helt naturligt för mig att göra på det sättet (oavsett kön, alltså). Men en son måste lära sig att GE utrymme, att INTE ta all plats i klassrummet hela tiden – fast alla instinkter i mig vill ge honom all plats hela, hela tiden. Tycker även att UnderbaraClara skriver fint om det här att lära pojkar att ta om hand: http://www.underbaraclaras.com/clara-ryter-ifran/en-son-med-handikapp/ Och det finns inga alfabet eller räkneramsor i världen som gör mig stoltare än när M sitter och myser med sina dockor och gosedjur och bara "Det är ingen fara, Nallen. Såja, Nallen." och kramas jättehårt. Då känns det som att vi är på väg åt rätt håll i alla fall … Men det är verkligen inte enkelt, för de där felaktiga instinkterna sitter rätt djupt rotade – även i en feminist som mig. Tyvärr.
SvaraRaderaJag har läst UC-inlägget, håller med om att hon skriver fint! Även jag har precis som du svårt att vänja mig av med könsrollstänket, det sitter ju djupt rotat i en. Men första steget måste ju i alla fall vara att en är medveten om det och försöker jobba aktivt med det. Jag försöker t ex byta ut alla "han" i barnsångerna mot "hen" eftersom jag insett att det är "han" i nästan alla visorna (t ex Ekorrn satt i granen, En sockerbagare, En elefant balanserar... osv). Men sen kommer väl de riktiga utmaningarna när T blir större och börjar förskolan.
RaderaJa, det där har jag också insett! Plus att ALLA (det finns alltså inga undantag i min omgivning) alltid kallar gosedjur och leksaksfigurer för "han", trots att M inte gett dem andra namn än Nallen, Bäbisen (som är ett får - det MÅSTE ju vara en ordvits, visst?) osv. Och vissa gamla barnböcker – har du läst Jan Lööf? Jag älskar Jan Lööf. Men han kan bannemig inte rita kvinnor, så det finns inga i hans böcker. Har räknat till typ tre i våra fyra böcker och ingen av dem har någon replik. Inte ens hondjur målar han. Så märkligt!
SvaraRaderaNu är jag lite trög - vadå ordvits? Fattar inte...
RaderaJag har inte läst Jan Lööf som vuxen och kan ju inte säga att jag blir direkt sugen på det nu heller. Trist!
Bääääbisen, haha. Ett får som heter Bäbisen. Först hette det liksom bara "Bä", eftersom fåret säger bä. Nu heter det Bäbisen. Dock oklart om han känner till kopplingen bä-bäbis-bebis själv, men eftersom han är ett geni: TROLIGTVIS.
SvaraRadera