söndag 17 november 2013

Det dåliga (föräldra)samvetet.

Det verkar som att föräldraskapet och det dåliga samvetet är oundvikligen sammanlänkade med varandra. Det tycks liksom inte gå att vara förälder utan att ha dåligt samvete. Jag har i vart fall inte stött på någon mamma eller pappa som inte haft skuldkänslor för något de gjort, eller inte gjort, mot sina ungar. Det finns alltid något en kunde gjort bättre, gjort annorlunda. En "borde" ha mer tid, ork, energi, intresse osv. Jag får själv dåligt samvete över följande saker:

- att Torsten numera får ersättning på natten. Jag "borde" orka amma honom, även om det tar två timmar, med tanke på näringsvärde och anknytning etc och whatever. 

- att jag "bara" ska vara hemma till den sista mars. Jag "borde" vilja vara ledig längre. 

- att jag tycker det är rätt tråkigt att underhålla honom medelst t ex runtbärande i hemmet. Jag "borde" tycka att det är roligt att roa min avkomma.

- att jag blir irriterad när han skriker och är otröstlig. Jag blir stressad och pratar till honom med en arg röst fast jag vet att han inte kan hjälpa att han skriker. Jag "borde" ha större tålamod med mitt barn. 

Jag vet ju rent logiskt att inget av det här kommer ge Torsten men för livet, eller ens men för stunden, men det dåliga samvetet finns där likväl. Fast han uppenbarligen mår bra och tycks vara en nöjd och glad liten pojke så finns ändå den där känslan av otillräcklighet ständigt i bakhuvudet. 

4 kommentarer:

  1. Vet du vad jag brukar tänka? Att det är ju himla tur att man inte är en såndär mamma som ibland skriver saker som "åh, njut nu i den ljuvliga bebisbubblan! Den är SÅ KORT!" för de har rätt. Den ÄR kort. Och vi som är bäst på att vara mammor från typ ett år och uppåt, vi är kanske lite ledsna och opepp och uttråkade några månader i början, men sedan är HELA LIVET vår bästa mammaperiod. Nu - när M är drygt två år, har lärt sig hela alfabetet (så sjukt stolt över detta att jag inte kan låta bli att nämna det vid varje givet tillfälle), älskar att läsa böcker (han ger mig en bok och bara: "mamma läsa den boken istället. Melker läsa själv"), har fantasi nog att hitta på egna lekar att leka själv med sina gosedjur, gillar att krypa ihop nära och "mysa soffan" – ja, nu har jag hur mycket tålamod som helst. Det där skrikiga knytet han var i början som bara krävde och ärligt talat inte gav så mycket tillbaka, det är liksom glömt. Nu ger han hela tiden. Och jag orkar ge honom all tid han behöver, för hey – jag har stått ut med skrikpanik på tåg, sjuuuukt tråkiga dagar då INGENTING hände någonsin och vaknätter på vaknätter på vaknätter. Det som kommer sedan – det är en helt annan sak. Och då får såna som vi glänsa! tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Whaaaaaaat - kan M hela alfabetet?????????? Imponerande! Klart du är stolt över det, han är ju ett litet geni.

      Skönt att höra att det blir bättre! Och att jag inte är ensam om att tycka att spädbarnsperioden är ganska tråkig...

      Radera
  2. Gud, tänkte så på den här kommentaren i morse när jag bara "Tålamod?! Jag?? Skrev jag så verkligen??!". Och kan ju erkänna att de där morgnarna när M springer från hörn till hörn i lägenheten med mig och tandborsten efter för att sedan slänga sig på golvet med ett dramatiskt panikskrik för att jag är så ond att jag vill ta på honom kläder och gå till förskolan – då är jag inte supermorsan direkt. Men jag är bättre än jag var i början i alla fall och har BETYDLIGT mindre dåligt samvete. Och framför allt: bättre självförtroende. Alltid något. Visst?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gissar på att man aldrig kommer undan en del tålamodskrävande situationer när man har barn... klart det är något - ganska mycket, skulle jag säga - att du har mindre dåligt samvete och bättre självförtroende nu.

      Radera