Att vara lagom personlig.

Jag är ju ganska personlig här på bloggen när jag skriver om min upplevelse av att vara mamma och föräldraledig. Jag skulle dock vilja vara ännu mer personlig men jag har hittills valt att inte vara det. Främst för Torstens skull, för jag vill inte att han i framtiden ska kunna hitta inlägg jag skrivit här och kanske ta åt sig negativt, även om hur jag känner  - t ex att jag tycker föräldraledigheten är rätt jobbig - egentligen inte har med honom i sig att göra. Så hade jag känt oavsett bebis men det är ju inte säkert att Torsten skulle tolka det så. Kanske borde jag valt att vara helt anonym, istället för halvanonym som jag är nu. Då hade jag kunnat skriva mer öppet och ärligt. Att sluta skriva är absolut inte ett alternativ, jag behöver den här bloggen för att skriva av mig och för att få respons på vad jag tänker och känner.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Jag vet inte. Kanske bara att det är svårt att hitta den där balansen mellan att värna om min och Torstens integritet och samtidigt tillgodose behovet att få utlopp för allt det där jag tänker på.

Dagens kvinnohat 2013-11-28.

Dagens kvinnohat är det här. För mammor som ger sina bebisar ersättning har inte tillräckligt dåligt samvete som det är, eller? Och kvinnor ska lära sig att de inte har rätt att bestämma över sina kroppar och över vad de ger till sina barn utan att få en moralpredikan på köpet? Nej fy, vilket idiotförslag.

Eftersom jag har gröt i hjärnan bland annat pga att jag ammar (men jag vill gärna ha möjligheten att ge ersättning om jag vill utan att någon står och trycker ner massa pekpinnar i halsen på mig) så kommer jag inte på mer att säga om detta. Rekommenderar er istället att läsa Ebba, Livet-bloggen och Susanna Birgersson på DN.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Jag läste det här inlägget hos Bella och kände så väl igen mig i den där känslan av otillräcklighet - fast tvärtom. Bella oroar sig för att hon håller för hårt på sina rutiner och borde ta sig iväg mer med sina tvillingar. Jag oroar mig för att jag tar med mig Torsten på för mycket saker, att vi flänger för mycket för hans ringa ålder. Det kanske blir för många intryck för honom, mer än vad han egentligen klarar av att bearbeta. Inte för att jag märker på honom att han på något sätt skulle må dåligt (dock att han gärna ammar längre än vanligt när vi är hemifrån, antagligen för att det ger trygghet. Men det behöver ju inte betyda att han inte mår bra). Egentligen tror jag att han gillar att få ombyte och stimulans - eller är det bara något jag intalar mig för att döva det dåliga samvetet? Kanske borde vi vara mer hemma, även om det ger mig ångest och gör att jag får mindre tålamod med T? Nej, jag hör ju själv hur det låter. Klart det är bättre att T har en glad mamma än en ledsen mamma. Tänk att det ska vara så svårt att lita på sin magkänsla.

Ah, denna känsla av otillräcklighet. Mammans ständiga följeslagare genom livet.

Torsten tio veckor

Hej Torsten, tio veckor gammal (och även denna vecka måste jag tänka till för att komma på hur gammal du faktiskt är. På något sätt rusar tiden förbi. Den senaste veckan har det varit mycket händer i fokus. Dina egna, som du börjat greppa saker med och gärna stoppar i munnen (händerna alltså, inte grejerna) och dina föräldrars som du gärna tar tag i och tuggar på. Kanske är det tänder på g, kanske är det bara något nytt du lärt dig.

Du kräver mycket underhållning och stimulans. Du kan nöja dig korta stunder med att sitta i babysittern och pilla på leksakerna där eller ligga i babygymmet och titta på en blinkande lampa men efter ett tag vill du bli runtburen i lägenheten så du får annat att se på.

Vi har börjat dra upp dig i händerna från liggande till sittande position. Du sitter ganska stadigt men är såklart långt från att kunna sitta på egen hand. Du blir bättre och bättre på att hålla upp ditt huvud (bättre än dina jämngamla kompisar på öppna förskolan.......) men du tycker inte det är speciellt skoj att ligga på mage och öva på att hålla uppe huvudet. Något du däremot tycker är kul är att ligga på skötbordet och trycka ifrån med fötterna mot min eller pappas mage och på så sätt skjuta dig bakåt på skötbordet. Det är också skojigt när jag leker med dina fötter, till exempel genom att pussa eller kittla dem. Titta på tv gillar du också även om det är något du egentligen inte borde göra...

Det verkar som du börjar få lite rutiner. Du äter sju gånger per dag, tidpunkterna är inte exakta men relativt stabila. Du äter ungefär var tredje timme, cirka kl. 02.00, 05.00, 08.00, 11.00, 14.00, 17.00, 20.00. Du somnar för kvällen vid nio cirka och sover mellan måltiderna under natten. Sedan blir det ett sovpass på förmiddagen och ett eller två på eftermiddagen/kvällen. Du är mer och mer vaken hela tiden, vilket är roligt men även jobbigt stundtals eftersom du kräver att det går att roa dig. Du är en bestämd liten pojke som tydligt visar när du inte är nöjd med något - vilket är ganska ofta. Men de där riktiga gallskriken blir alltmer sällsynta och det är så tydligt numera att jag kan läsa av dig riktigt bra och oftast förstår vad du vill. En lättnad för oss båda, tror jag.

Försök till bebisunderhållning. 

Superintensiva veckan.

Förra veckan visade sig bli superintensiv. Den började med att jag och T hängde med Mirijam och Sigge i Kristianstad på måndagen. Himla trevligt!

På tisdagen var det som vanligt öppna förskolans babycafé. Trevligt det med fast jag stör mig lite på några av de andra mammorna. Det har blivit så att jag främst hängt med två andra tjejer som har bebisar som är ungefär jämngamla med T. De  - tjejerna alltså, inte bebisarna - känner varandra lite grann sen innan och ofta när vi tre sitter och pratar vänder de sig bara till varandra och exkluderar mig. Rätt oartigt och inte så skoj för mig. Nästa gång vi ska dit (imorgon) ska jag socialisera med andra mammor som förhoppningsvis har lite bättre sociala skills.

I onsdags åkte jag till Lund och hälsade på en barndomskompis från Uddevalla som har tre barn mellan fyra år och åtta månader. Fattar inte hur hon gör det? Jag tycker ju det är fullt upp med att ta hand om ett barn...

Det blev bestämt att vi skulle ha dopsamtal med prästen i Uddevalla, där T ska döpas, på söndagen. Jag beslutade mig då för att jag skulle vara modig och resa ensam utan Anders med T till Göteborg på torsdagen och sova där en natt hos min syster innan jag fortsatte till Uddevalla. Så blev det och det gick jättebra! T sov nästan hela tågresan och skrek bara en gång, tio minuter innan vi var framme. På fredagen fick vi för första gången träffa Alma, min brorsdotter och T:s kusin. Anders kom och hämtade oss på fredagskvällen och så fortsatte vi till Uddevalla. Förutom prästen hann vi träffa T:s farfar, farfarsfar, mormor, morfar, mormorsmor och mormorsfar. Puh... roligt men intensivt. Kanske är bra trots allt att vi har en lugn vecka framför oss.

På tåget. 

En vägg i systers fina lägenhet. Torsten uppskattade lamporna:)

Med mormorsmor Asta och mormorsfar och namne Torsten.

Katten Svensson och T fick bekanta sig med varandra. T var lite rädd för katten, inte så konstigt kanske med tanke på att det är första gången han kommer i närkontakt med ett djur. 

I bilen på väg hem. Den där bilmobilen har visat sig vara ett riktigt bra köp. 

T:s andra pubkväll i livet. 

Måndag schmåndag.

Måndag igen. Veckans bajsigaste dag. Fem långa dagar kvar tills det är helg, fem dagar som behöver fyllas med aktiviteter för att jag inte ska gå under av tristess, ensamhet eller ångest. Hittills har jag bara planer för tisdag (öppna förskolan) och fredag (åka till Lund och hälsa på Anders på jobbet) så jag måste försöka hitta saker att göra övriga dagar.

Så mycket roligare det måste vara att vara föräldraledig i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Mycket lättare att träffa andra mammalediga och mycket mer att göra.

/en som är lite lätt bitter just nu men det går förhoppningsvis över snart

Det mysigaste ljudet i världen.

Jag har svårt att se att jag skulle sakna själva amningen den dagen Torsten inte längre vill, eller jag inte längre pallar. Men något jag definitivt kommer sakna är det förnöjsamma klunkandet som uppstår när han ammar. Det är det mysigaste ljudet som finns.

Torsten två månader.

Hej Torsten, idag blir du två månader. Under denna tid har du gått från att vara en ganska skrikig bebis som hela tiden skulle vara nära mamma och pappa till att bli en liten skrutt som oftast är lugn, nöjd och glad. Sedan du var sex veckor ungefär har du lett och skrattat. Enda gångerna du verkligen skriker är när du är trött, hungrig eller vill ha en ren blöja (eller när vi är ute på kvällen, det är lite läskigt med mörkret). Du vill ha rätt mycket underhållning i form av att bäras runt i lägenheten, bli sjungen för eller att mamma eller pappa gör grimaser mot dig. Fortfarande är lampor och speglar det absolut roligaste att titta på. Du har blivit så himla stark i nacken och kan hålla upp huvudet jättebra, även i sittande position. Blicken är också stadig och du kan verkligen titta en i ögonen och följa en med blicken. 

Du har testsovit i spjälsängen en gång men det var inte så populärt. Du vill fortfarande helst sova mellan mamma och pappa i sängen, vilket jag förstår, det är ju mycket mysigare såklart än att sova ensam. Det går utmärkt att ta med dig ut på äventyr och du brukar titta dig storögt omkring om vi är på exempelvis café. Det verkar som att du uppskattar liv och rörelse, även om det är allra bäst att vara hemma. Ofta funkar det att andra håller dig men ofta är det bara mammas eller pappas famn som duger och ibland bara mammas.

Du har växt från att vara en yttepyttebebis där kläderna i storlek 50 var för stora till att numera ha 62, även om vissa plagg i 56 fortfarande sitter bra (men de blir färre och färre). Du har börjat använda dina händer mer och mer och du tycker om att "fingra" på saker och slå med händerna på din sängmobil (och på dina föräldrar).

Du är världens absolut sötaste och gosigaste bebis. 

Det dåliga (föräldra)samvetet.

Det verkar som att föräldraskapet och det dåliga samvetet är oundvikligen sammanlänkade med varandra. Det tycks liksom inte gå att vara förälder utan att ha dåligt samvete. Jag har i vart fall inte stött på någon mamma eller pappa som inte haft skuldkänslor för något de gjort, eller inte gjort, mot sina ungar. Det finns alltid något en kunde gjort bättre, gjort annorlunda. En "borde" ha mer tid, ork, energi, intresse osv. Jag får själv dåligt samvete över följande saker:

- att Torsten numera får ersättning på natten. Jag "borde" orka amma honom, även om det tar två timmar, med tanke på näringsvärde och anknytning etc och whatever. 

- att jag "bara" ska vara hemma till den sista mars. Jag "borde" vilja vara ledig längre. 

- att jag tycker det är rätt tråkigt att underhålla honom medelst t ex runtbärande i hemmet. Jag "borde" tycka att det är roligt att roa min avkomma.

- att jag blir irriterad när han skriker och är otröstlig. Jag blir stressad och pratar till honom med en arg röst fast jag vet att han inte kan hjälpa att han skriker. Jag "borde" ha större tålamod med mitt barn. 

Jag vet ju rent logiskt att inget av det här kommer ge Torsten men för livet, eller ens men för stunden, men det dåliga samvetet finns där likväl. Fast han uppenbarligen mår bra och tycks vara en nöjd och glad liten pojke så finns ändå den där känslan av otillräcklighet ständigt i bakhuvudet. 

(Bebis)prylgalen.

Jag har aldrig varit speciellt pryltokig när det gäller saker som kamera, mobil, dator etc. Där är jag helt nöjd med att ärva andras (=Anders) avlagda grejer. Så länge sakerna fungerar okej har jag inte brytt mig om att de ska ha de senaste finesserna men i och med att jag blev gravid och fick tillträde till bebisvärldens alla miljoner prylar har jag blivit helt inbiten. Jag hade redan sedan tidigare ett stort intresse för barnvagnar och brukade spana in vagnar på stan men nu kollar jag in allt bebisrelaterat. Kläder, filtar, smarta prylar, leksaker, åkpåsar... Det senaste jag fastnat för är barnstolar, en av få bebissaker vi faktiskt behöver. Jag kan sitta och googla och kolla på blocket och tradera i timtal för att hitta den perfekta barnstolen (och den perfekta sittdynan till stolen). Jag älskar barnvagnsbloggar och kan sitta och läsa inlägg efter inlägg om barnvagnar jag aldrig kommer köpa bara för att det är så kul att läsa om olika design, funktioner och detaljer. Jag är djupt besviken över att ingen av de mammabloggar jag följer någonsin skriver något om sina barnvagnar och knappt något om sina övriga bebissaker heller. Bara för det ska jag så småningom skriva ett inlägg enbart om vår vagn. Apropå barnvagn så har jag precis lyckats fynda det här fina regnskyddet på tradera, från Elodie details (för övrigt det i princip enda företaget som gör icke-svarta eller icke-genomskinliga regnskydd, what's up med det? Det borde väl finnas en ganska stor marknad för fina regnskydd med tanke på hur enormt många andra barnvagnstillbehör det finns att köpa?):

Nästan så att jag ser fram emot att det börjar regna så jag får använda det här.

Förutom barnstol (min favorit är för övrigt den här från Ikea som tyvärr utgått från deras sortiment) vill jag ha följande, helt onödiga, saker:

- så kallade bumperskydd (eller bygelskydd) - alltså överdrag till bågen som sitter på vagnen. En del virkar sina egna sådana, det kanske jag också skulle ta och göra.

- sittdyna i ull, eller i något fint mönster, till barnvagnen.

- snygg sufflett i fint mönster. Tyvärr verkar det i princip bara finnas till Bugaboo-vagnar och vi har ju en Brio Smile. Drömmen vore om Brio gjorde ett samarbete med någon designer, som till exempel Kronan gjort med Littlephant.

- en mobil att sätta på skötbordet så att skrutten har något att titta på när han får sina blöjor bytta.

- Bumbo-stol. Dock har jag läst att sådana här stolar egentligen inte är så bra pga hindrar bebisens naturliga rörelsemönster men korta stunder borde det väl gå bra?

Torsten åtta veckor

Vi tar den i punktform, den åttonde veckan i Torstens liv:

- Vi hade vår första mamma/barndejt och Torsten var för första gången på Ikea. Vi var också på babycafé på öppnis och dit kommer jag definitivt gå varje vecka för att känna mig lite mindre ensam.

- Torsten slutade "gnälla" en dag när jag kom tillbaka in i rummet efter att ha varit på toa. Det är första.gången han lugnats av att enbart hört/sett mig. 

- För första gången (ja det blir många första gången- tillfällen) lugnade T ner sig efter att han badat. Hittills har han bara lugnat ner sig om han fått amma efter han blivit torkad, insmord och ombytt. Nu blev han lugn av sig själv efter en stund. Jag tycker överlag att han är en lugnare bebis nu jämfört med för en vecka sen, antagligen för att han passerat andra Wonder weeks-utvecklingsfasen.

Sötobert, 

Haha, vad dålig jag är på att skriva sådana här veckosammanfattningar jämfört med t ex Bella... 

Ett rekord jag gärna hade varit utan.

Apropå föregående inlägg så kan jag meddela att Torsten slog nytt rekord i maratonammande i natt: cirka två timmar och en kvart.

Jag tror att kan vara dags att börja med ersättning igen på nätterna.

Om amning #3 - never ending story

Ni undrar säkert hur det går med amningen, eller hur? Jo, jag struntade i det där med att T skulle vant sig av med amningsnappen innan han fick vanlig napp - och tack gode gud för det. Så mycket lättare det blev att trösta honom när han fick tillgång till napp! Det är helt klart värt risken att han aldrig vänjer sig av med amningsnappen. Vilket han nog inte kommer göra, med tanke på att jag aldrig riktigt orkar ta itu med det. Det är såpass smidigt med amningsnapp och såpass svårt att få honom att få ett bra grepp utan den att jag inte gör mer än något halvhjärtat försök någon gång ibland. Jag borde väl anstränga mig mer men vet inte riktigt var jag ska hitta energin till det.

Jag tycker det funkar bra att amma och blockamningen jag skrev om i förra amninginlägget har definitivt gett resultat. Så nu kör jag ett bröst per amningstillfälle precis som i början, förutom ibland när jag behöver lätta på trycket på andra bröstet eller det börjar göra ont.

En sak jag tycker är en smula påfrestande dock är att T har för (o)vana att amma väldigt länge (därav rubriken). Ofta varar amningssessionerna drygt en timme. Jag börjar bli öm i bröna av det plus att det är opraktiskt och tröttsamt och gör att jag får ont i armar, rygg och axlar. Eftersom han ofta kräks samt gått upp väldigt bra i vikt tänker jag att han nog får i sig mer än vad han egentligen behöver. Därför funderar jag på om jag kan avbryta amningen när jag känner att jag inte pallar längre även om T vill fortsätta (om det ens går utan att han börjar gallskrika). Eller går det alltför mycket emot principen om fri amning? Kommer det leda till att T blir otrygg och osjälvständig? Kanske borde jag bara härda ut ett tag till och vänta på att det blir bättre.

Mina bästa bebistips

Jag samlar på tips och idéer som gör livet med bebis lite lättare, lite smidigare och lite roligare. Jag tänkte att jag skulle börja skriva ner dem här, både för min egen skull om det blir fler barn och för andra  föräldrar som vill underlätta för sig. Så här är mina bästa bebistips, del ett:

- en babysitter är helt klart värd pengarna. Jag var skeptisk till en början och trodde att Torsten aldrig skulle vilja sitta i den men nu känns den helt oumbärlig. Plötsligt kan jag duscha, laga mat (=koka pasta), äta med både kniv och gaffel, TRÄNA etc. Helt fantastiskt!

- amningskudde är också helt klart värt att investera i. Jag var skeptisk även till detta påfund men nu älskar jag den och min rygg tackar mig varje dag. Fattar inte varför jag väntade tills Torsten var fem veckor innan jag köpte en. 

- en riktigt bra smartphone, om du har ekonomisk möjlighet (både amningskudde och babysitter kan man ju köpa begagnat, lite svårare att göra det med en smartphone). Det är roligt att ha en vettig kamera så du kan ta bra bilder på bebben (så att du kan instagramma dem sen). Det är guld värt att ha en bra telefon när man ammar - mycket lättare att hantera än en dator eller surfplatta när man har en bebis i famnen. Bara att lägga mobilen framför dig på amningskudden. Det är smidigt att kunna kolla sociala medier i mobilen och du kan ladda ner användbara appar som Wonder weeks, Mammamage och bvc-appen t ex. Du kan använda telefonen för att lyssna på podar, blogga, spela spel eller läsa e-böcker samtidigt som du ammar. Min Sony Xperia Z som jag köpte precis innan Torsten kom har definitivt gjort det lättare och roligare att amma (och att vara föräldraledig). En bra telefon är nog faktiskt mitt allra bästa bebistips.

- om du som jag känner dig lite (mycket) ensam under föräldraledigheten: börja engagera dig i sociala medier. Skaffa en blogg, skriv av dig, läs och kommentera andra bloggar för att på så vis få egna läsare och hitta samhörighet med andra mammor/pappor. Skapa ett instagramkonto, kolla upp #soffhörnsmaffian och "träffa" andra mammor som också mest sitter i ett soffhörn med svettig mjölkfläckig amningsbehå, ljummet kaffe och skrikande bebis. Det här låter kanske som ett fånigt tips, men helt ärligt så vet jag inte vad jag hade gjort om jag inte haft mina internetmammakompisar. Tillsammans är man mindre ensam, så enkelt är det. Och har man tur så kanske man blir vänner även irl. 

Något "morsa of the year"-pris lär jag ju inte vinna.

Jag önskar att jag var som vissa mammor vars bloggar jag läser. Mammor som verkar vara så nöjda, lugna och tillfreds med sin nya tillvaro. Det vill säga, allt det jag inte är. Jag tycker ärligt talat att det är skitjobbigt att vara föräldraledig. Inte att vara mamma, men att vara tvungen att vara ansvarig så mycket för ett barn som kräver så mycket av mig. Jag blir arg och avundsjuk på Anders för att han får åka hemifrån på morgonen, för att han får umgås med andra vuxna hela dagarna och för att han har båda händerna fria. Han får inte ont i ryggen av att bära eller mata en bebis flera timmar om dagen. Han kan gå på toa när han vill och äta när han vill. Han får inte ångest på morgonen för att han vet att nu börjar ännu en lång, ensam dag (och för att han känner sig som världens sämsta mamma - eller pappa då - som inte vill vara föräldraledig. Inte på det här sättet i alla fall). Gud, vad jag önskar att jag kunde leva i ett rosa fluff och vara en cupcakebakande, lattedrickande morsa som vill vara hemma med sin unge i ett år.

Fyra månader och tre veckor kvar. Sedan får jag börja jobba igen. Det ska jag väl fixa utan att bli knäpp(are)?

Om att göra det som känns rätt.

Idag har jag och Torsten varit i Växjö och hälsat på mitt jobb (och jag fick amma både under tågresan dit och hem och byta blöja på tåget och Torsten skrek lite under ena tågresan men det gick bra! Jag kände mig som en supermom som klarade av denna utflykt. Dock att jag stank svett när jag kom hem pga varit så nervös under dagen). Typ alla på jobbet ställde frågan om hur jag kände inför att börja arbeta igen i april och om jag trodde att jag skulle klara av att vara borta från Torsten hela dagarna.

Jag svarade att som det känns nu vill jag definitivt börja jobba igen i april (herregud, det är ju jättelångt dit!) och jag tror att Torstens pappa kommer ta hand om honom alldeles utmärkt när jag arbetar. Men inom mig gnager det dåliga samvetet, känslan av att jag är en dålig mamma som inte vill vara hemma mer med mitt barn. Fast jag vet ju att ens duglighet som förälder inte hänger samman med antalet dagar en tar ut föräldraledighet - i så fall skulle ju en majoritet av alla pappor per automatik vara dåliga fäder. Och jag vet ju också att det här är rätt för mig. Bara tanken på att vara hemma längre än till sista mars ger mig ångest. Hade det inte varit för att jag tror att "alla andra" tycker jag är världens sämsta morsa (typ) hade det här inlägget inte skrivits.

Jag blev så glad när jag för några veckor sedan hittade det här inlägget på den här bloggen. Det finns andra mammor som tänker och känner som jag, att det där att vara hemma ensam länge med en liten bebis, det är inte det ultimata för mig och därmed inte heller för mitt barn. Tröttheten och ensamheten gör mig stressad, otålig och sur. Att få arbeta, att umgås med folk och använda hjärnan, kommer göra mig till en bättre mamma. Lite sugen är jag också på att göra som Anja och vara hemma med Torsten igen om ett år, när Anders börjat jobba igen. Då skulle jag kunna vara föräldraledig november - december och så får T börja på föris i januari. Fördelen med det upplägget är att han är lite större när han börjar på föris och antagligen är det lättare att få plats då än i november - och att han och jag får chansen att ha en vardag ihop igen, på ett annat sätt än när han var liten bebis.

OM det blir fler barn så skulle jag tycka att det vore perfekt om jag och Anders först var hemma tillsammans cirka en månad, sedan skulle jag vara hemma en månad till om det behövs för att få amningen att fungera och efter det skulle vi båda vara föräldralediga 50% och jobba 50%. Så får vi både bebismyset och den intellektuella stimulansen och sociala samhörigheten. Dock måste det fungera med våra respektive arbeten och så måste ju amningen lösas på något sätt. Men det tar vi då, ett eventuellt syskon är långt in i framtiden.

Och GUD vad det stör mig att folk hela tiden förutsätter att jag kommer vilja vara hemma så himla länge bara för att jag är mamma. Hur många frågar Anders om han inte ska vara hemma längre, om inte sju månader känns lite kort? INGEN. För han är man och pappa och förväntas inte vilja vara med sitt barn mer än så medan jag som mamma tydligen ska ha något slags behov av att vara med mitt barn dygnet runt i minst ett år. Satans könsroller, så oerhört tröttsamma ni är.

Torsten sju veckor

Det har varit dåligt med uppdateringar här men vi har haft fullt upp senaste veckan, med resor till Malmö och Skövde (där vi sov borta för första gången sedan BB. Det gick bra men till nästa gång behöver vi kanske inte packa bilen full med i princip varenda bebispryl vi äger...), och besök på BVC och hos barnmorskan.

På väg till Skövde.

Den här sjunde veckan i Torstens liv har det hänt grejer i hans utveckling. Vi tror att han är uppe i, eller precis har passerat, utvecklingsfas nummer 2 enligt Wonder weeks. Det är många leenden och mycket joller. Jag tycker det verkar som att han gillar när jag sjunger för honom, gärna med rörelser till (t ex imse vimse spindel). Han kräver mycket underhållning och omväxling och vill helst bli runtburen i lägenheten så fort han är vaken och inte ammar. Han uppskattar att titta på lampor, tavlorna ovanför vaggan, böcker och levande ljus. Han vill sitta upp nästan jämt, i knät eller på armen eller med stöd av kuddar, och han har börjat kunna sitta i babysittern utan att skrika.

I amningskudden.

Favoritleksaken är den nya mobilen som hänger ovanför hans sovplats i vår säng. På undersidan sitter en spegel som är väldigt rolig att titta i. En gång när han och jag satt i sängen visade han med kroppsrörelser att han ville ligga under mobilen. Det har aldrig hänt tidigare att Torsten så tydligt visat vad han vill.

Bästa underhållningen!

På tvåmånaderkontrollen fick Torsten återigen beröm för att han är så stark och kan hålla upp huvudet så bra. Läkaren verkade också imponerad över att han kan vända sig från mage till rygg, vilket tydligen är ovanligt för bebisar i den här åldern *stolt mamma*.

Imorgon ska vi till Växjö och hälsa på mitt jobb och på torsdag ska vi ha vår livs första playdate/lattemammafika. Spännande!