lördag 19 oktober 2013

Mer om förlossningen.

En starkt bidragande orsak till att jag tyckte förlossningen var så hemsk är att jag inte alls gillade den barnmorskan jag hade under krystningsskedet. Innan dess hade jag en helt underbar barnmorska som jag verkligen litade på och som jag kände mig trygg med. Jag hade dock den stora oturen att hon slutade jobba kl. 13.45 – samtidigt som jag började krysta. Den nya barnmorskan jag fick tyckte jag inte alls om. Hon hade ett ganska barskt och hårt sätt och jag upplevde det mer som att hon skällde på mig (skrik inte! Andas djupare! Ta i mer! Varför har du inte ätit? Du måste ju äta om du ska orka!)(för det är så himla lätt att äta när man tror att man ska dö av smärta och dessutom har kräkts flera gånger de senaste timmarna) istället för att stötta mig (jag ville bara skrika håll käften jävla kärring till henne men gjorde det förstås inte). Dessutom stod hon och undersköterskan och pratade med varandra om jobb mellan värkarna istället för att fokusera på mig vilket jag tyckte var väldigt jobbigt. Jag hade behövt deras totala uppmärksamhet hela tiden, inte bara när värkarna kom. Jag tyckte det kändes oerhört nonchalant av dem men jag var liksom inte riktigt i stånd att säga något. Det här är det jag tycker var jobbigast av allt under förlossningen, att barnmorskan inte var bra (i alla fall inte bra för mig). Jag tror att jag hade haft en bättre förlossningsupplevelse om jag fått behålla den första barnmorskan. Dessutom att hon (barnmorska nr 2 alltså) en liten stund efter förlossningen var avklarad klämkäckt frågade om jag inte hade glömt bort smärtan nu. Nej kärringjävel, det hade jag inte. Jag låg fortfarande och bearbetade vad jag hade varit med om och mådde allmänt kasst.


En annan sak jag tyckte var jobbig just under krystningarna var att det helt plötsligt var två manliga läkare i rummet. Jag förstod inte vad de gjorde där och som jag minns det var det ingen som förklarade det för mig. Jag kunde inte fråga heller eftersom jag var upptagen med att överleva fullkomlig överjordisk vidrig smärta. Jag ville inte att de där männen skulle vara i rummet och stå och stirra på min uppfläkta snippa. Jag ville inte ha fler personer i rummet än vad som var nödvändigt och absolut inga män.


Den tredje faktorn till att jag tycker förlossningen var så jobbig var att jag fick panik av smärtan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ont det skulle göra, och tur är väl det, för jag hade nog inte velat veta exakt hur mycket smärta jag skulle uppleva. Jag tyckte det gjorde ont precis hela tiden, förutom när jag fick spinalen, och jag ville bara ta mig ifrån smärtan. Jag vet inte hur många gånger jag skrek att jag ville ge upp, att jag inte orkade längre. Det fanns ingen möjlighet till återhämtning utan det gjorde konstant ont. Jag försökte tänka på målbilder och att varje värk tog mig närmare att få träffa bebisen men det fungerade inte. Ingenting fungerade. Eller jo, lustgasen underlättade en del men det var fortfarande helt vidrigt jobbigt. Jag var panikslagen och hysterisk. Jag hade trott att jag skulle kunna hålla mig lugnare och såg det som ett nederlag att jag tyckte det var så jobbigt. Var jag inte starkare än så? ”Alla andra” verkar ju inte ha tyckt att det varit så himla jobbigt att föda barn. Varför tyckte jag det då? Jag hade ju inte ens några komplikationer.


Så här en månad efteråt kan jag i alla fall tänka på och prata om förlossningen utan att det känns jättejobbigt. Faktiskt börjar minnet av smärtan blekna något. Kanske, kanske, skulle jag kunna göra om det i framtiden. Logiskt sett vet jag att det är okej att få panik under förlossningen och tycka att den var fruktansvärd och att det inte gör mig till en sämre människa, men det är svårare att ta in känslomässigt. Det är väl det här duktiga flickan-komplexet som kommer fram. Det är skönt att veta att det finns andra som också tyckt att förlossningen varit asjobbig. 

6 kommentarer:

  1. Hej!
    Hittade hit pga du länkat!
    Jag läser din berättelse och tänker så här: ring förlossningen och fråga om dom har Aurorasamtal. Även om du känner att det går att prata om förlossningen utan att det känns jobbigt nu så verkar du ha en del frågetecken som bör få bli besvarade.
    Jag väntade åtta år med att be om att få gå igenom förlossningen. Det var dumt. När vi hade gått igenom förlossningsjournalen och kikat på kurvor så fattade jag bättre och kunde lägga det bakom mig.
    Allt gott,
    Alexandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Kul att du hittade hit. Den barnmorskan jag gillade under förlossningen kom och pratade med dig dagen efter på BB och vi bestämde då att hon skulle höra av sig till mig när det gått ungefär en månad. Så jag hoppas att hon ringer snart så vi kan gå igenom förlossningen. När jag ska på efterkontroll om två veckor hos barnmorskan jag gick till under graviditeten ska vi också gå igenom förlossningen. Så förhoppningsvis kommer jag känna då att alla frågetecken rätats ut.

      Radera
  2. Jag tycker det verkar som att de allra flesta tycker att förlossningen är rätt hemsk (och så är det några få som har det ok o ännu färre som har det bra), så tror absolut inte att du är ensam!
    Sen tycker jag att du ska anmäla eller på något sätt klaga på beteendet från de som jobbade. Kan du inte skicka in ett klagomål på något sätt? Blir skitarg på nonchalant personal, speciellt på sjukhus, inte ok!

    SvaraRadera
    Svar
    1. På BB får man lämna synpunkter på den vård man fått så det gjorde jag och skrev under med mitt namn. Nån vecka senare ringde chefen på förlossningen upp mig och då pratade vi just om det här nonchalanta beteendet och hon sade då att hon skulle prata med barnmorskan och undersköterskan. Hon sa också att det inte var ett okej beteende av dem och det var väldigt skönt att höra.

      Radera
  3. o en fråga, varför fick du inte skrika?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du... för att jag inte skulle få ont i halsen tror jag. Minns faktiskt inte riktigt.

      Radera