För en månad sedan: när Torsten kom till världen.

Idag fyller Torsten en hel månad (hurra, hurra!) och det är ju ett ultimat tillfälle att blicka bakåt och berätta om hur det gick till, dagen då han kom till oss. Så, här är min förlossningsberättelse. Den är väldigt lång så jag har delat upp det; först ett inlägg idag med själva händelseförloppet och sedan ett inlägg imorgon med mina tankar kring det hela.

Förlossningsberättelse

Min förlossning blev inte som jag tänkt. Jag visste att det skulle göra ont men jag hade en bild av att jag skulle kunna återhämta mig mellan värkarna, att jag skulle kunna mig andas igenom värkarna (till en början i alla fall), att jag skulle promenera runt i sjukhuskorridorerna, att jag skulle använda diverse hjälpmedel och att jag skulle kunna äta emellanåt. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig relativt lugn under förlossningen och att jag skulle kunna hantera smärtan bra. Jag trodde även att jag skulle få bestämma själv hur jag ville föda Torsten, dvs inte liggandes på rygg. Så här blev det alltså inte och för den som vill ha en positiv bild av förlossningar rekommenderar jag att sluta läsa nu.

Förlossningen började på tisdagen. Jag hade sammandragningar under i princip hela natten till måndagen så på tisdagen var jag helt slut och grinig för att ungen aldrig kom ut. När jag sedan började känna av värkar runt kl. 23 på tisdagkvällen trodde jag först att det skulle bli ännu en natt med jobbiga sammandragningar. Men ganska snart märkte jag att det här var annorlunda. Smärtan kom i någorlunda regelbundna intervall och hade dessutom en topp för att sedan klinga ut. Jag började skriva ner värkarnas intervall på ett papper. Jag började inse att jo, nu var det faktiskt kanske på riktigt. Värkarna varade cirka två minuter och kom med ungefär 7-12 minuters mellanrum. Vid halv två på onsdagsmorgonen väckte jag Anders för nu var jag nästan helt säker på att det var värkar jag hade och de gjorde riktigt ont. Så ont att jag tyckte att det började bli dags med smärtlindring. Att djupandas, som jag lärt mig på gravidyogan, fungerade sådär. Kl. 02:17 ringde jag BB och sa att jag trodde jag hade värkar. Barnmorskan skrattade lite åt mig när jag sade att jag trodde att det var värkar, frågade hur regelbundet de kom och sa att hon tyckte vi skulle åka in eftersom det lät som att jag hade det jobbigt. Kl. 02.30 satt vi i bilen och hann väl åka cirka fem minuter innan vi fick stanna så jag kunde kräkas.

Kl. 03:10 skrevs jag in på förlossningen och var då öppen 3 cm. Kommer ihåg att jag blev jättebesviken över att jag inte var mer öppen för jag insåg då att det var en ganska bra bit kvar innan barnet skulle komma ut. Kl. 04:00 fick jag en akupunkturnål i huvudet och tjugo minuter senare fick jag bada i ett badkar. Jag fick saft som jag kräktes upp. Jag stannade inte så länge i badet för det var svårt att hitta en bekväm ställning när värkarna kom. Jag minns inte när jag började med lustgasen men enligt förlossningsjournalen tyckte jag kl. 08:27 att lustgasen hjälpte. Enligt journalen slappnade jag av fint mellan värkarna (ha! Det tyckte inte jag att jag gjorde). Jag var då öppen 5 cm och blev återigen besviken över hur oerhört långsamt jag tyckte att det gick. Jag tyckte värkarna var outhärdliga och pågick nonstop och jag fick panik av att det gjorde så ont och av att jag visste att jag var så illa tvungen att uthärda det. Jag hade ju trott att jag skulle få vila mellan värkarna men så var det inte. Det gjorde konstant ont med vissa toppar då det gjorde ännu ondare. Kl. 10:30 fick jag epidural som inte hade någon effekt på mig. Den ångesten alltså. Kl. 11.15 fick jag spinalbedövning som tack och lov fungerade och nu fick jag ungefär 2,5 timme där värkarna kändes ok, eller som jag uttryckte det; ”nu känns det inte som att jag ska dö längre”.

Trött och sliten...

Runt halv två släppte bedövningen och nu tog smärtan en helt annan form. Det tryckte på som bara den ned mot ändtarmen och det gjorde ONT. Jag fick panik och larmade på personalen för jag ville ha spinal igen. Jag stod inte ut med smärtan. Ingen kom och i ungefär en kvart ömsom stod jag på knä i sängen, ömsom hängde jag över gåstolen och snyftade och skrek av smärta och andades lustgas. Till slut kom personalen (tydligen hade det varit något fel med signalen så de hade inte hört larmet) och jag skrek att jag ville ha smärtlindring NU. Istället fick jag lägga mig i sängen, på rygg, med benen i gynställning och börja krysta på kommando. Det var ju inte så här jag ville ha det men jag upplevde inte att jag hade någonting att säga till om. Dessutom var jag ganska borta av lustgasen och hängde inte riktigt med på vad som hände. Så jag låg där jag låg.

Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta när jag fick värkar och jag fick absolut inte skrika när jag krystade. Lättare sagt än gjort när man upplever fullkomlig överjordiskt vidrig smärta. Vad jag minns låg jag och krystade i en evighet innan Torsten kom ut (i verkligheten tror jag det var ungefär en timme och tjugo minuter). Det var skitjobbigt. Det gjorde jätteont och barnmorskan stod och tjatade på mig hela tiden (skynda dig! Skrik inte!). Det hade varit trevligt att kunna säga att smärtan var som bortblåst i samma ögonblick som han föddes men så var det inte riktigt. Jag var förstås glad, och lättad, men också väldigt ledsen över vad jag precis hade gått igenom. Jag kände mig typ chockad och som att jag varit med om en traumatisk upplevelse. Jag kunde inte glädja mig fullt ut åt Torsten då för det var så många känslor i omlopp och det gör mig lite ledsen. Jag tänkte att det här gör jag aldrig någonsin om igen.