En
starkt bidragande orsak till att jag tyckte förlossningen var så
hemsk är att jag inte alls gillade den barnmorskan jag hade under
krystningsskedet. Innan dess hade jag en helt underbar barnmorska som
jag verkligen litade på och som jag kände mig trygg med. Jag hade
dock den stora oturen att hon slutade jobba kl. 13.45 – samtidigt
som jag började krysta. Den nya barnmorskan jag fick tyckte jag inte
alls om. Hon hade ett ganska barskt och hårt sätt och jag upplevde
det mer som att hon skällde på mig (skrik inte! Andas djupare! Ta i
mer! Varför har du inte ätit? Du måste ju äta om du ska
orka!)(för det är så himla lätt att äta när man tror att man
ska dö av smärta och dessutom har kräkts flera gånger de senaste
timmarna) istället för att stötta mig (jag ville bara skrika håll
käften jävla kärring till henne men gjorde det förstås inte).
Dessutom stod hon och undersköterskan och pratade med varandra om
jobb mellan värkarna istället för att fokusera på mig vilket jag
tyckte var väldigt jobbigt. Jag hade behövt deras totala
uppmärksamhet hela tiden, inte bara när värkarna kom. Jag tyckte
det kändes oerhört nonchalant av dem men jag var liksom inte
riktigt i stånd att säga något. Det här är det jag tycker var
jobbigast av allt under förlossningen, att barnmorskan inte var bra
(i alla fall inte bra för mig). Jag tror att jag hade haft en bättre
förlossningsupplevelse om jag fått behålla den första
barnmorskan. Dessutom att hon (barnmorska nr 2 alltså) en liten
stund efter förlossningen var avklarad klämkäckt frågade om jag
inte hade glömt bort smärtan nu. Nej kärringjävel, det hade jag
inte. Jag låg fortfarande och bearbetade vad jag hade varit med om
och mådde allmänt kasst.
En
annan sak jag tyckte var jobbig just under krystningarna var att det
helt plötsligt var två manliga läkare i rummet. Jag förstod inte
vad de gjorde där och som jag minns det var det ingen som förklarade
det för mig. Jag kunde inte fråga heller eftersom jag var upptagen
med att överleva fullkomlig överjordisk vidrig smärta. Jag ville
inte att de där männen skulle vara i rummet och stå och stirra på
min uppfläkta snippa. Jag ville inte ha fler personer i rummet än
vad som var nödvändigt och absolut inga män.
Den
tredje faktorn till att jag tycker förlossningen var så jobbig var
att jag fick panik av smärtan. Jag hade aldrig kunnat föreställa
mig hur ont det skulle göra, och tur är väl det, för jag hade nog
inte velat veta exakt hur mycket smärta jag skulle uppleva. Jag
tyckte det gjorde ont precis hela tiden, förutom när jag fick
spinalen, och jag ville bara ta mig ifrån smärtan. Jag vet inte hur
många gånger jag skrek att jag ville ge upp, att jag inte orkade
längre. Det fanns ingen möjlighet till återhämtning utan det
gjorde konstant ont. Jag försökte tänka på målbilder och att
varje värk tog mig närmare att få träffa bebisen men det
fungerade inte. Ingenting fungerade. Eller jo, lustgasen underlättade
en del men det var fortfarande helt vidrigt jobbigt. Jag var
panikslagen och hysterisk. Jag hade trott att jag skulle kunna hålla
mig lugnare och såg det som ett nederlag att jag tyckte det var så
jobbigt. Var jag inte starkare än så? ”Alla andra” verkar ju
inte ha tyckt att det varit så himla jobbigt att föda barn. Varför
tyckte jag det då? Jag hade ju inte ens några komplikationer.
Så
här en månad efteråt kan jag i alla fall tänka på och prata om förlossningen
utan att det känns jättejobbigt. Faktiskt börjar
minnet av smärtan blekna något. Kanske, kanske, skulle jag kunna
göra om det i framtiden. Logiskt sett vet jag att det är okej att
få panik under förlossningen och tycka att den var fruktansvärd
och att det inte gör mig till en sämre människa, men det är
svårare att ta in känslomässigt. Det är väl det här duktiga
flickan-komplexet som kommer fram. Det är skönt att veta att det finns andra som också tyckt att förlossningen varit asjobbig.
Hej!
SvaraRaderaHittade hit pga du länkat!
Jag läser din berättelse och tänker så här: ring förlossningen och fråga om dom har Aurorasamtal. Även om du känner att det går att prata om förlossningen utan att det känns jobbigt nu så verkar du ha en del frågetecken som bör få bli besvarade.
Jag väntade åtta år med att be om att få gå igenom förlossningen. Det var dumt. När vi hade gått igenom förlossningsjournalen och kikat på kurvor så fattade jag bättre och kunde lägga det bakom mig.
Allt gott,
Alexandra
Hej! Kul att du hittade hit. Den barnmorskan jag gillade under förlossningen kom och pratade med dig dagen efter på BB och vi bestämde då att hon skulle höra av sig till mig när det gått ungefär en månad. Så jag hoppas att hon ringer snart så vi kan gå igenom förlossningen. När jag ska på efterkontroll om två veckor hos barnmorskan jag gick till under graviditeten ska vi också gå igenom förlossningen. Så förhoppningsvis kommer jag känna då att alla frågetecken rätats ut.
RaderaJag tycker det verkar som att de allra flesta tycker att förlossningen är rätt hemsk (och så är det några få som har det ok o ännu färre som har det bra), så tror absolut inte att du är ensam!
SvaraRaderaSen tycker jag att du ska anmäla eller på något sätt klaga på beteendet från de som jobbade. Kan du inte skicka in ett klagomål på något sätt? Blir skitarg på nonchalant personal, speciellt på sjukhus, inte ok!
På BB får man lämna synpunkter på den vård man fått så det gjorde jag och skrev under med mitt namn. Nån vecka senare ringde chefen på förlossningen upp mig och då pratade vi just om det här nonchalanta beteendet och hon sade då att hon skulle prata med barnmorskan och undersköterskan. Hon sa också att det inte var ett okej beteende av dem och det var väldigt skönt att höra.
Raderao en fråga, varför fick du inte skrika?
SvaraRaderaJa du... för att jag inte skulle få ont i halsen tror jag. Minns faktiskt inte riktigt.
Radera