fredag 18 oktober 2013

För en månad sedan: när Torsten kom till världen.

Idag fyller Torsten en hel månad (hurra, hurra!) och det är ju ett ultimat tillfälle att blicka bakåt och berätta om hur det gick till, dagen då han kom till oss. Så, här är min förlossningsberättelse. Den är väldigt lång så jag har delat upp det; först ett inlägg idag med själva händelseförloppet och sedan ett inlägg imorgon med mina tankar kring det hela.


Förlossningsberättelse


Min förlossning blev inte som jag tänkt. Jag visste att det skulle göra ont men jag hade en bild av att jag skulle kunna återhämta mig mellan värkarna, att jag skulle kunna mig andas igenom värkarna (till en början i alla fall), att jag skulle promenera runt i sjukhuskorridorerna, att jag skulle använda diverse hjälpmedel och att jag skulle kunna äta emellanåt. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig relativt lugn under förlossningen och att jag skulle kunna hantera smärtan bra. Jag trodde även att jag skulle få bestämma själv hur jag ville föda Torsten, dvs inte liggandes på rygg. Så här blev det alltså inte och för den som vill ha en positiv bild av förlossningar rekommenderar jag att sluta läsa nu.


Förlossningen började på tisdagen. Jag hade sammandragningar under i princip hela natten till måndagen så på tisdagen var jag helt slut och grinig för att ungen aldrig kom ut. När jag sedan började känna av värkar runt kl. 23 på tisdagkvällen trodde jag först att det skulle bli ännu en natt med jobbiga sammandragningar. Men ganska snart märkte jag att det här var annorlunda. Smärtan kom i någorlunda regelbundna intervall och hade dessutom en topp för att sedan klinga ut. Jag började skriva ner värkarnas intervall på ett papper. Jag började inse att jo, nu var det faktiskt kanske på riktigt. Värkarna varade cirka två minuter och kom med ungefär 7-12 minuters mellanrum. Vid halv två på onsdagsmorgonen väckte jag Anders för nu var jag nästan helt säker på att det var värkar jag hade och de gjorde riktigt ont. Så ont att jag tyckte att det började bli dags med smärtlindring. Att djupandas, som jag lärt mig på gravidyogan, fungerade sådär. Kl. 02:17 ringde jag BB och sa att jag trodde jag hade värkar. Barnmorskan skrattade lite åt mig när jag sade att jag trodde att det var värkar, frågade hur regelbundet de kom och sa att hon tyckte vi skulle åka in eftersom det lät som att jag hade det jobbigt. Kl. 02.30 satt vi i bilen och hann väl åka cirka fem minuter innan vi fick stanna så jag kunde kräkas.


Kl. 03:10 skrevs jag in på förlossningen och var då öppen 3 cm. Kommer ihåg att jag blev jättebesviken över att jag inte var mer öppen för jag insåg då att det var en ganska bra bit kvar innan barnet skulle komma ut. Kl. 04:00 fick jag en akupunkturnål i huvudet och tjugo minuter senare fick jag bada i ett badkar. Jag fick saft som jag kräktes upp. Jag stannade inte så länge i badet för det var svårt att hitta en bekväm ställning när värkarna kom. Jag minns inte när jag började med lustgasen men enligt förlossningsjournalen tyckte jag kl. 08:27 att lustgasen hjälpte. Enligt journalen slappnade jag av fint mellan värkarna (ha! Det tyckte inte jag att jag gjorde). Jag var då öppen 5 cm och blev återigen besviken över hur oerhört långsamt jag tyckte att det gick. Jag tyckte värkarna var outhärdliga och pågick nonstop och jag fick panik av att det gjorde så ont och av att jag visste att jag var så illa tvungen att uthärda det. Jag hade ju trott att jag skulle få vila mellan värkarna men så var det inte. Det gjorde konstant ont med vissa toppar då det gjorde ännu ondare. Kl. 10:30 fick jag epidural som inte hade någon effekt på mig. Den ångesten alltså. Kl. 11.15 fick jag spinalbedövning som tack och lov fungerade och nu fick jag ungefär 2,5 timme där värkarna kändes ok, eller som jag uttryckte det; ”nu känns det inte som att jag ska dö längre”.


Trött och sliten...
Runt halv två släppte bedövningen och nu tog smärtan en helt annan form. Det tryckte på som bara den ned mot ändtarmen och det gjorde ONT. Jag fick panik och larmade på personalen för jag ville ha spinal igen. Jag stod inte ut med smärtan. Ingen kom och i ungefär en kvart ömsom stod jag på knä i sängen, ömsom hängde jag över gåstolen och snyftade och skrek av smärta och andades lustgas. Till slut kom personalen (tydligen hade det varit något fel med signalen så de hade inte hört larmet) och jag skrek att jag ville ha smärtlindring NU. Istället fick jag lägga mig i sängen, på rygg, med benen i gynställning och börja krysta på kommando. Det var ju inte så här jag ville ha det men jag upplevde inte att jag hade någonting att säga till om. Dessutom var jag ganska borta av lustgasen och hängde inte riktigt med på vad som hände. Så jag låg där jag låg.



Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta när jag fick värkar och jag fick absolut inte skrika när jag krystade. Lättare sagt än gjort när man upplever fullkomlig överjordiskt vidrig smärta. Vad jag minns låg jag och krystade i en evighet innan Torsten kom ut (i verkligheten tror jag det var ungefär en timme och tjugo minuter). Det var skitjobbigt. Det gjorde jätteont och barnmorskan stod och tjatade på mig hela tiden (skynda dig! Skrik inte!). Det hade varit trevligt att kunna säga att smärtan var som bortblåst i samma ögonblick som han föddes men så var det inte riktigt. Jag var förstås glad, och lättad, men också väldigt ledsen över vad jag precis hade gått igenom. Jag kände mig typ chockad och som att jag varit med om en traumatisk upplevelse. Jag kunde inte glädja mig fullt ut åt Torsten då för det var så många känslor i omlopp och det gör mig lite ledsen. Jag tänkte att det här gör jag aldrig någonsin om igen. 



7 kommentarer:

  1. Tack för din berättelse, den kändes! Och grattiskram till Torsten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Blev inspirerad till att blogga om min förlossning efter att ha läst ditt inlägg om förlossningsrädsla.

      Radera
  2. Oj. Wow! Först: bra kämpat, vilken grej du gick igenom. Vilken grej alla går igenom, förstås, men det där att inte känna att du hade någon makt att bestämma hur det skulle bli - det måste ha varit helt fruktansvärt jobbigt. Man är ju ganska maktlös ändå, tänker jag, gentemot den egna kroppen som har ett förlopp att ta sig igenom som man inte kan påverka. Men det man KAN påverka ska man ju självklart få styra över själv... Stor kram och ser fram emot fler inlägg om detta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och jag väntar med spänning på fortsättningen på din förlossningsberättelse! Ja herregud vilken grej det var, att föda barn. Sån total känsla av maktlöshet och icke-kontroll har jag aldrig tidigare upplevt. Jag hoppas att jag är bättre förberedd på det om det blir syskon till Torsten (för jo, jag kan nog trots allt tänka mig att göra om det... tror jag). Kram!

      Radera
  3. Fy vad jobbigt det måste varit men vilken kämpe du är :) Varför fick du inte skrika för barnmorskan? Är det någon speciell anledning? Jag hade nog blivit jätteirriterad över att någon vill bestämma över hur jag hanterar min smärta...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det var för att Torsten skulle få tillräckligt med syre. Vettig anledning men fruktansvärt irriterande.

      Radera
  4. Till mig sa de att om man skrek så tog man kraft från krystningen, alltså att man krystade lite sämre om man skrek. Att man skulle vara tyst och skjuta ner hakan i bröstet och trycka med hela kroppen för bästa effekt. Men det kanske har med syret att göra med.
    Jag tycker det låter hemskt att du kände att du inte hade nått att säga till om, hoppas du sa till om detta efter. Jag fick fylla i ett papper om hur jag hade upplevt förlossningen, och det tyckte jag var jättebra. Men jag hade en superbra förlossning, kanske för att jag är fruktansvärt sjukhusrädd och hade förberett väldigt med att prata med personalen innan och skrivit ett förlossningsbrev (som följdes). och sen kom jag in först när jag var helt öppen, så jag fick bara krysta på en gång (fast det tog över 2tim) och jag upplevde aldrig att jag inte kunde hantera smärtan, tack och lov!
    Om du ska göra detta igen är mitt tips att skriva ett förlossningsbrev med vad som är viktigt för dig, för man hinner och kan ju inte prata under förlossningen. Men det kanske du hade gjort? är ju svårt att veta innan hur man vill ha det när man inte har en aning om vad som kan ske..
    Nu kan du iaf vara stolt över dig själv att du klarade detta, trots att det var hemskt!
    Hannah

    SvaraRadera