måndag 30 juni 2014

Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är.

Inför att jag skulle hålla tal på bröllopet i lördags läste jag gamla dagböcker för att hitta bra citat att använda i talet. Jag hittade inga citat, däremot fann jag väldigt mycket ångest och självtvivel. Den här resan längs minnesstigen fick mig att fundera. Vilken liten och rädd människa jag har varit och till viss del fortfarande är. Rädd för att ta plats, för att synas och höras. Rädd för att sticka ut hakan, för att göra folk arga. Så mycket jag har förminskat mig själv under åren. Mer förr, mindre nu, men fortfarande gör jag det till viss del.

Jag vill inte göra det längre. Jag är trött på att vara feg. Jag är trött på att försöka klä mig i en roll som inte passar mig. Jag är inte den där ljuva, söta tjejen som alltid är lagom, trots att jag gjorde allt för att vara sådan när jag var tonåring och under alldeles för många år därefter. Jag är snarare den där typen som är lite för mycket. Som har en käft som ständigt glappar. Som har åsikter och gärna säger dem.

Som Edith Södergren sa: det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är. Det gör verkligen inte det. Nu är jag 30 år, jag är vuxen och har ett barn jag vill vara en bra förebild åt. Det är liksom dags att göra mig så stor som jag faktiskt är.

1 kommentar: