Hur jag trodde det skulle vara och hur det faktiskt blev.

Hur jag trodde det skulle vara och hur det har blivit, detta att vara förälder, visade sig bli ett väldigt långt inlägg så det får nog bli ett återkommande tema. Här är i alla fall första delen:

Jag var säker på att jag skulle bli en sträng förälder. En sådan som ska bestämma över sitt barn, få det att vara fogligt och inte tolerera något tjafs. Jag skulle absolut inte sätta mitt barn i en skola med någon alternativ flummig pedagogik.

Man kan väl säga att jag ändrat mig ganska radikalt. Jag jobbar varje dag på att betrakta Torsten som en jämlike och inte som någon som är underställd mig och ska lyda mig. Jag tänker jättemycket på vilket språk och vilka ord jag använder gentemot honom, hur jag hanterar när han är ledsen eller arg och att respektera honom som person. Jag vill absolut inte ha ett lydigt, väluppfostrat barn som bara gör som jag säger. Vidare så vill jag definitivt att Torsten ska gå på en skola med Reggio Emilia- eller Montessoripedagogik. Jag tycker inte längre att den typen av pedagogik är flummig utan väldigt vettig. Jag skulle önska att all pedagogik även i vanliga skolor satte individen i centrum och utgick från hens intressen.

Jag trodde också att jag skulle bli en nojig förälder som oroade sig väldigt mycket för typ allt. Jag har nämligen en tendens att oroa mig för saker och ting men i föräldraskapet är jag lugn. Så lugn att jag nästan börjat oroa mig för det; "ska" man inte vara orolig som förstagångsförälder? Hör inte det liksom till? Nej, det måste man faktiskt inte, har jag fått veta. Sedan är det klart att jag oroar mig ibland, jag har ju skrivit tidigare om min rädsla för mobbning.

Något som blivit som jag trott är det här med att vara föräldraledig. Jag tänkte redan innan ledigheten började att det här med att vara hemma på heltid nog inte skulle vara min grej och det är det inte heller. Det temporära hemmafrulivet är tråkigt tycker jag. Det är jättemysigt och fantastiskt på många sätt att få hänga med Torsten om dagarna och lära känna honom men jag behöver intellektuell stimulans (och socialt umgänge) också. Det kommer kännas konstigt och jobbigt att börja arbeta heltid igen den 1 april och inte träffa Torsten så mycket men jag längtar dit. Jag längtar efter egentiden, att få använda hjärnan och vara något annat än bara mamma. Jag vill bara jag igen, i alla fall en del av dygnet. Jag vet att jag sagt det förut men blir det fler barn vill jag jobba och vara hemma 50/50 redan från början. Förut fattade jag inte varför pappor tog ut så lite föräldraledighet (vadå vill de inte vara med sina barn???) men nu förstår jag (för att det faktiskt är ganska långtråkigt).