torsdag 9 januari 2014

Hur jag vill vara som förälder.

En viktig sak för många föräldrar tycks vara att ge sina barn bra självkänsla, säkert för att föräldrarna upplever att de själva har ganska dålig självkänsla och nu vill de ge sina barn bättre förutsättningar. Jag tror att många tror att vägen till att ge barnen god självkänsla är att säga till barnen att man älskar dem och att de duger precis som de är. Jag har själv tänkt att det är så man ska göra, fram tills för några veckor sedan när jag började läsa Petra Krantz Lindgren och Jesper Juul (vilket f ö borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar).

Alltså, jag tror såklart också att man ska säga till sina barn att man älskar dem och att de duger som de är. Men jag tror att det handlar mest om att se sina barn som jämlikar och behandla dem med samma respekt som man skulle visa en vuxen. Innan Torsten föddes var jag säker på att jag skulle bli en sträng förälder som skulle ha tydliga regler och absolut inte tåla något "nonsens". Så här tänker jag inte längre. Jag vill vara respektfull, lyhörd och behandla Torsten som den kompetenta individ jag är övertygad om att han (och alla andra barn) är. Barn är ju lika mycket människor som vuxna.

Nu kanske jag trampar på någons ömma tå här men jag kommer aldrig någonsin använda mig av metoder som t ex femminutersmetoden. Jag anser att metoder som den endast ger uttryck för ett maktmissbruk. Barnet lär sig lyda och att dess behov inte är värda att besvaras. Då spelar det ingen roll hur mycket mamma eller pappa säger till barnet att det duger som det är för förälderns handlingar säger något helt annat, nämligen att du duger inte förrän du lärt dig somna på egen hand. Jag vill inte ha ett lydigt, "väluppfostrat" barn. Jag vill ha barn som vågar säga ifrån och som kan sätta sina egna gränser.

Det är ganska simpelt egentligen. Till exempel så skulle jag aldrig ignorera om Anders var ledsen och låg och grät så varför skulle jag göra det med Torsten (femminutersmetoden går ut på att strunta i barnets signaler och låta det gråta sig till sömns)? Varför ska han "tuktas" bara för att han är ett barn? Jag vill inte se föräldraskapet som en maktkamp där jag ska få Torsten att göra som jag vill. Jag vill att vi ska ha en jämbördig relation där vi respekterar varandra. 

Kanske blev det lite flummigt det här. Var icke oroliga, jag kommer återvända till det här ämnet många gånger framöver. 

6 kommentarer:

  1. Men JA! Tack för att du satte så bra ord på detta. Det du beskriver är mycket det som jag också tänkt kring föräldraskapet, jag vill utgå från Alexis behov och vill han till exempel vara nära mycket (vilket han vill) så vill jag tillgodose det.

    Har inte läst några av författarna men såg i nya Vi Föräldrar att det var en artikel om Petras teorier så ska kasta mig över den ikväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att vi tänker lika! Läste artikeln i Vi föräldrar, tycker den fick med rätt bra vad som är kärnan i det PKL lär ut.

      Radera
  2. Hej Anna! Det är Parisa här, vi gick i skolan tillsammans för längesedan, under mellanstadiet. Brukar läsa din blogg, skönt att läsa om någon som är ärlig med föräldraskap, någon som inte glorifierar det hela, eller vad man ska säga. Jag känner igen mig i så mycket som du har skrivit, men det har strulat varje gång jag tänkt kommentera via mobilen, så jag passar på nu när datorn är uppe :) Jag känner precis som dig när du skriver om att behandla barnet som en människa. Har hört så många som sagt att om man vill att barnet ska lära sig att sova hela natten så är det bara att bita ihop, efter några dagar så blir det lätt. När jag var gravid fick jag hur mycket tips som helst, och lika när William var nyfödd. Jag var så osäker i min roll som mamma efter att ha haft en jobbig graviditet och det tog liksom ganska lång tid innan jag förstod att det här var "på riktigt" så jag övervägde faktiskt metoder som liknade 5-minuters metoden. Men när W började gråta så bröt jag ihop, det här var ju min lilla bebis som ville något, hur skulle det kännas om någon gjorde så mot mig? Nu efter nästa två år så tackar jag nej till alla tips som går emot hur jag vill vara som förälder, och jag skäms inte längre. Det har varit ett två år långt berg o dalbana, han sov i sin säng från början, sen ville han inte göra det, sen sov han i sin säng på dagarna men inte på nätterna, nu vill han vara med mig hela tiden och det får han vara i princip när han vill. Vill han hjälpa till så får han en uppgift som inte är allt för komplicerat, och att se den stoltheten när han säger att han gör som mamma, det är ovärderligt :) Jag frågar hela tiden vad han vill göra, varför han gråter, och även om man inte alltid får svar så vill jag att han ska veta att jag bryr mig . Nu gled jag från ämnet lite, men jag vill också att jag ska ha ett barn som säger ifrån, sen bestämmer man såklart när det inte är lämpligt att han får göra som han vill, men hans åsikt ska räknas! När jag ser föräldrar som hela tiden kör över barnen så blir jag verkligen ledsen, barn är lika mycket värda som oss "vuxna"! Kämpa på med din lilla! Han verkar ha perfekta förutsättningar!
    Ha det så bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hej Parisa! Vad roligt att du hittat till min blogg! Jag känner igen det där att vara osäker i mammarollen, det är svårt tycker jag att alltid våga lita på sin egen känsla om vad som är rätt. Skönt att höra att det blir lättare i alla fall!

      Radera
  3. Åh, vad intressant och fint skrivet – det här måste vi verkligen prata om nästa gång vi ses! Kanske ska vi boka in en mammakonferens under våren?
    Jag håller verkligen med. Skrikmetoder lär inte barn att somna, de lär barn att ingen kommer när de skriker. Kolla in den här filmen: https://www.youtube.com/watch?v=apzXGEbZht0
    Jag tror också mycket på det som Parisa skriver här ovanför att om barn vill ha närhet så BEHÖVER de närhet. M är två år och tre månader och under ungefär en månad ville han inte sova om han inte fick göra det i vår säng. Han saknade, tror jag, vår närhet när han var på förskolan hela dagarna, lärde sig otroligt mycket nytt som han funderade över och behövde helt enkelt tanka föräldratid när han kunde: på natten. Vi lät honom sova så och nu sover han oftast i egen säng igen, ibland hela natten – ibland kommer han in till oss. Men han oftast inte ledsen eller orolig, han bara öppnar dörren och kryper upp till oss. Han vet nämligen att vi finns där OM han skulle bli ledsen. Och när han vill berätta om något han drömt (som häromnatten: "Mamma ramlade, slog i huvet. Melker klappa mamma. Nu är mamma glad igen".) lyssnar vi på det han vill säga och SEDAN sover vi. Tänk om vi istället hade tystat honom och krävt sömn med en gång, hur mycket det hade hämmat hans vilja att berätta. Just att HÄMMA barn pratar vi ofta om hemma. Både jag och K känner att det är något av det viktigaste att undvika som förälder.

    Sedan, under trotsperioder och testa gränser-perioder, som vi går igenom nu, måste man ju förstås sätta gränser. Det är så tydligt att han inte vill något hellre än att vi ska tala om exakt vad han får göra och vad han inte får göra, för att sedan ta ställning till om han ska lyssna till oss eller inte. Men det många missar är att tala om VARFÖR barnen inte får göra något. Det är ju så himla enkelt. "Nej, du får inte slåss för då får mamma ont", "nej, du får inte hoppa från soffkanten för då kan du ramla och slå dig". Oftast accepterar han det, men ganska ofta inte. Då har vi pratat om vad han kan göra om han blir arg – istället för att slåss. Att han kan slå i mattan, stampa i golvet eller – kanske inte superbra – skrika så högt han kan. På vår förskola säger de att det är viktigt att barnen får utlopp för alla känslor de går igenom varje dag och då är det bättre att slå på en docka eller i en vägg än att slå på en kompis.
    Jag brottas verkligen med detta, för jag är inte en naturligt bestämd förälder som gillar att sätta gränser för saks skull. Men när jag säger till honom, och till mig, varför gränserna finns där så blir det mycket enklare och trevligare. OCH mer respektfullt. För han är en person som alla andra och om han vill säga emot och göra tvärtom så förtjänar han i alla fall att veta vad det faktiskt är han trotsar mot. Regler som bara finns för saks skull är ju till för att brytas, även i min vuxenvärld, så varför skulle han känna annorlunda?
    Oj, kom nog lite off topic nu, men ditt inägg inspirerade till en massa tankar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mammakonferens - JA!

      Åh, vad klokt det låter att ge alternativ för att få utlopp för sina känslor (även om det är jobbigt med skrik...). Och jag förstår att det behövs sättas gränser, och att barn behöver gränser och föräldrar som bestämmer åt dem. Ska bli spännande att se hur väl jag håller mig till min föräldrafilosofi när T blir äldre.

      Radera