lördag 28 september 2013

Baby blues eller Det deppigaste inlägget som någonsin skrivits i denna blogg

Jag visste ju att det skulle bli en stor omställning att få barn och att det skulle kunna kännas jobbigt. Att det inte bara innebär glädje och lycka att bli förälder utan även trötthet och frustration över sömnlösa nätter, långa amningssessioner och tröstlösa skrikattacker. Men jag var inte beredd på det här depressiva tillståndet jag tycks ha hamnat i. Det där som kallas "baby blues" och som tydligen är vanligt bland nyblivna föräldrar. Jag borde ha varit beredd på detta, jag som är alltför välbekant med ångest, nedstämdhet och depressioner sedan tidigare (eller som en psykolog uttryckte det; att jag har en "psykisk sårbarhet"). Men jag har mått bra under hela graviditeten och inte känt av några gravidhormoner överhuvudtaget så jag trodde inte att jag skulle märka av hormoner efter Torsten fötts heller. Men det gör jag, big time. Är nedstämd hela tiden, gråter ofta, har en obestämbar ångest samt en stress i hela kroppen. Värst är det på kvällar och nätter på grund av att jag tycker det är jobbigt att Torsten skriker mycket då och att det tar så lång tid innan han somnar och att det är sällan han vill sova i sin egen säng. Det stressar mig också att han vaknar på nätterna och jag måste amma honom och det tar sådan himla lång tid. Han ammar lätt i 1-1,5 timme och det tar på krafterna och sedan ska han bytas på och komma till ro och kanske ammas igen innan han somnar. Jag har ångest över att jag ska ta hand om honom på egen hand när Anders börjar jobba igen nästa måndag, trots att min syster kommer hit då så jag kommer inte ens vara ensam i början. Jag har ångest över att jag kanske inte tar hand om honom tillräckligt bra och över att han eventuellt märker att jag mår dåligt och tar skada av det. Jag har ångest över att detta inte ska gå över utan utveckla sig till en förlossningsdepression. Jag har ångest över att jag säkert aldrig kommer bli frisk från en eventuell förlossningsdepression utan kommer vara ledsen resten av livet. Jag orkar inte vara deprimerad. Inte när jag ska ta hand om en bebis samtidigt. För att göra det hela ännu bättre bor jag i en stad (Hässleholm) där jag inte känner någon. Ingen alls. Så jag kommer säkert vara jätteensam under hela föräldraledigheten vilket ju inte kommer minska ångesten direkt. Jag är så lättad över att jag "bara" ska vara hemma sex månader (vilket just nu känns som en evighet, men en överkomlig evighet) för jag tror inte jag skulle stå ut en dag till.

Och sedan får jag dåligt samvete för att jag känner så här; hur kan jag inte vara glad när jag blivit mamma till världens finaste lilla Torsten? Och när det finns folk som kämpar och kämpar för att få barn men aldrig lyckat? Så kommer jag här och är allmänt otacksam. Logiskt sett vet jag ju att jag inte kan styra över att jag mår som jag gör, men det är ju en sak att veta något och en annan att faktiskt känna det. Men jag ÄR ju egentligen jätteglad och tacksam över mitt barn, det är bara det att det är massa andra känslor i mig som just nu tar mer plats.

Fucking ångest, denna ständiga följeslagare i mitt liv.

5 kommentarer:

  1. Men Anna, finns det ingen du kan gå och prata med om detta? Du kan ju inte vara ensam om att reagera som du gör på denna omställning? Och finns det inga föräldragrupper där nyblivna föräldrar kan träffas och lära känna varandra?

    SvaraRadera
  2. Kram! Och efter att ha läst igenom texten om baby blues och förlossningsdepression verkar idén att prata med någon vårdande människa som en mycket bra idé...vänta inte, utnyttja vården:)

    SvaraRadera
  3. Anna, vad jobbigt att det känns så här. Av alla den biljoner mammabloggar jag läst verkar det dock inte vara ovanligt, snarare tvärtom, att man känner så här i början. Jag förstår att du är rädd att det ska utvecklas till en riktig depression, men det faktum att du kan tala om det osv är ju egentligen ett bra tecken, eller hur? Det viktiga är väl att du accepterar dina känslor utan att ha dåligt samvete, eller hur det nu är KBT-terapeuter brukar formulera sig... Jag är i nuläget inte inbokad på något jobb, och kommer mer än gärna och hälsar på om du vill ha besök och sällskap!
    Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Jag tycker heller inte att du ska ha dåligt samvete för att du mår dåligt och jag är övertygad om att Torsten inte märker någonting. Han har ju två fina föräldrar som ger honom det han behöver, mat, kärlek och uppmärksamhet. Tillåt dig att må lite dåligt, det kommer att gå över och det finns hjälp att få. Glöm inte att hormoner är en bitch!

    SvaraRadera
  5. Jo, jag har tid hos en psykolog imorgon och det ska bli väldigt skönt att prata med henne. Det känns dock lite lättare idag så kanske har det vänt nu, hoppas hoppas. Karin, du får jättegärna komma på besök! Torsten (och jag, såklart) vill ju träffa tant Karin.

    SvaraRadera