Lyxfredagar.

Från och med förra fredagen och fram tills jag börjar jobba om två månader är Anders föräldraledig på fredagar. Det är så lyxigt, att ha tre dagar varje vecka som vi får umgås alla tre tillsammans. Skönt att kunna städa, storhandla och göra annat trist men också hinna göra utflykter och träffa folk utan att det blir stressigt. Fast det än så länge bara är andra veckan vi kör på detta känner jag att det är ett av de bästa besluten vi tagit.

Mina bästa bebistips #3

Om Torsten någon gång får ett syskon så ska jag ha en riktigt skön fåtölj att amma (eller flaskmata) i. Med fotpall att lägga upp fossingarna på och högt ryggstöd att luta huvudet mot så att en kan ta en liten tupplur. Hade vi haft ekonomin till det hade jag köpt en sådan bums men nu får jag nöja mig med en halvbekväm soffa istället. Men om någon gravid/nybliven mamma läser detta är mitt tips att investera i en skön fåtölj! Du kommer tillbringa mååånga timmar framöver med att mata ditt barn och din rygg förtjänar att sitta bra. Dessutom, tänker jag, kan ju fåtöljen bli en mysig (och bekväm) plats för framtida sagostunder.

Den här fina fåtöljen från Ikea vill jag ha!

Vem behöver gymkort när en kan bära bebis istället?

Tydligen går det bara att gilla ett transportmedel i taget för nu när T tycker om att sitta i bärselen är plötsligt vagnen inte alls populär längre. Idag fick jag bära honom i famnen hela vägen hem från babysången, en promenad som i vanliga fall tar cirka en halvtimme men nu tog drygt en timme. Då var det visserligen snöstorm också (plus att jag kan ha gått en omväg för att köpa ballerinakex och kanelgifflar men jag får faktiskt besök imorgon, ok?). Att bära sju kilo tungt barn på ena armen och dra barnvagn genom snö med andra samtidigt som det blåser snö i ansiktet på en - inget jag rekommenderar.

Note to self: aldrig lämna hemmet igen utan babybjörnen.

Utsikten från mitt (smutsiga) köksfönster. Vet inte om det syns så bra på bilden men snön fullkomligt vräker ner här nu. Våren, where art thou?

Torsten 19 veckor.

Underbara unge, du är nu nitton veckor gammal. Du har börjat få smakportioner men är hittills ganska ointresserad och spottar för det mesta ut maten igen. Potatis och ris svalde du men äpple och bröd var ingen hit. Du har också invigt din barnstol och den trivs du i. Såklart det är roligare att få sitta med mamma och pappa vid bordet än på golvet i en trist babysitter! Du ser till att vi får motion genom sporten böja-sig-ner-och-plocka-upp-grejer-från-golvet.

En fantastisk sak som hänt är att du börjat gilla att sitta i bärselen efter att ha totalvägrat den de senaste två månaderna. Jättesmidigt tycker jag som plötsligt kan börja fixa här hemma OCH samtidigt få ha dig nära. Älskar att vi kan ha ögonkontakt när du sitter i den och att jag kan pussa på dig. Dessutom är det väldigt skönt att kunna bära dig i den utomhus så jag slipper dra vagnen i snön.

Du tycker om att känna på olika material med händerna (och munnen). Din nya filt från Polarn & pyret med en sammetsliknande sida är en favorit att pilla på just nu. Annat du gillar är när man håller en tvättlapp ovanför dig och för den fram och tillbaka. Det är något med den rörelsen som du tycker är fascinerande.

Du skrattar högt när jag för mitt hår över din mage och ditt ansikte. Du grabbar gärna tag i det också, aj aj aj... Starka nypor har du verkligen. En annan lek som också får dig att skratta är Prästens lilla kråka. Du sitter på mina ben och jag sjunger och "slänger" dig åt sidorna och ner i diket, det vill säga mellan mina ben.

En ny favoritleksak är björnen Styrbjörn, en present från din mormorsmor och mormorsfar. Överhuvudtaget håller du nu på att upptäcka dina leksaker mer och mer. Och jag har äntligen kunnat läsa en bok för dig! Som jag längtat efter att få läsa barnböcker. Det är dock oklart om det var boken i sig eller att du upptäckte ett nytt material (papper) att undersöka som gjorde att du behöll intresset i alla fall en kort stund.

Du är så nära, så nära nu att ta tag i dina fötter. Du är liksom där med handen vid tårna men kan inte riktigt grabba än men snart tror jag det sitter. Och apropå sitter så övar vi litegrann på att just sitta. Du kan absolut inte sitta själv än men eftersom du är så stark sitter du riktigt bra med bara lite hjälp.

Det är så himla roligt och mysigt att få hänga med dig Torsten. Känslan när jag får dig att skratta eller när du lägger dina armar runt min hals och din kind mot min kind - det är det bästa jag vet.

Torsten & Styrbjörn.

Torstens hörnor.

Både Alexandra, Ebba och Erika har nyligen bloggat om inredning av barnrum och jag blir så avundsjuk - jag vill också fixa i ordning ett rum till Torsten. Men vi bor i en tvåa och kommer inte flytta till något större än på ett tag, så istället för ett eget rum har Torsten fått två hörnor, en i sovrummet och en i vardagsrummet. Just nu ser hörnorna ut så här:

Vardagsrumshörnan. Här är tanken att det ska stå en hylla med Torstens leksaker i och ett litet barnbord med två stolar. Eventuellt också en mysfåtölj där vi kan sitta och läsa för Torsten. Och så ska det upp en tavla på väggen och en ny lampa i fönstret. Kanske gardiner istället för vimplarna, i alla fall om Anders får bestämma. Jag gillar vimplarna (som för övrigt gjordes av min syster till Torstens dop) även om det känns extremt icke-originellt (i princip alla barnrum har ju vimplar nuförtiden).

I fönstret står Torstens dopljus, två sparbössor (doppresenter), en lampa från Ikea och ett inramat foto på kusinen Alma. Gunghästen och gungstolen är secondhand, hyllan är String (i hyllan hänger en napphållare med napp, de ska såklart inte vara där egentligen) och bilen, som också är en doppresent, kommer från Jollyroom.

Sovrumshörnan. Här står Ikea-spjälsängen som Torsten aldrig sover i med vimplar som jag virkat (blev inspirerad av Mikaela att hänga dem på sängen) Stolen är en doppresent och ugglan är från Ilva. Docksängen är ett secondhandfynd. Mobilen över sängen är från en fairtrade-butik i Hässleholm.

Några halvkassa bilder på tavlorna (alla ramar är från Ikea):

 Alfabets- och räknetavlor från prints.se.

Småtavlorna är kort från Tiger/Tgr.

Och den här är från Ikea.

Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att googla barnrumsinredning och kolla fina bilder på Pinterest och instagram. Det finns så mycket fint och så mycket dyrt som inte alls passar föräldrapenningsinkomsten. Jag skulle vilja köpa typ allt från t ex Ferm living, Sebra, Franck & Fischer, Silly U och Ikeas kommande Bråkig kollektion men försöker hitta så mycket som möjligt på loppisar istället.

Mamma på vift

Vet ni vad jag gjorde igår? Jo, jag tog på mig en icke amningsvänlig klänning (med vanlig bh under och för första gången på fyra månader hängde inte mina brön nere vid midjan), mötte upp Anders vid stationen och överlämnade barnet, satte mig på tåget till Lund och NJÖT av ensamheten (behövde inte oroa mig för en eventuellt skrikande bebis!) och mötte upp mina fabulösa vänner E och S för att äta middag på café (och dricka ett glas vin!). Förstår ni, jag träffade kompisar! Utan barn! Jag kunde prata ostört och äta i lugn och ro utan sprattlig bebis i knät. Något som för drygt fyra månader sedan var helt självklart men numera är lyx. Efter några timmar gick de fabulösa vännerna på bio och jag tog tåget hem till min lilla familj och det var lika fantastiskt det, att få komma hem till saknad bebis (och man).

Jag och icke amningsvänlig klänning från HM.

Jag var borta nästan 4,5 timme, det längsta jag varit ifrån Torsten sedan han föddes. Jag klarade av att hålla mig från att ringa och kolla läget tills jag väntade på tåget hem fast jag ville ringa redan på tåget från Hässleholm. Och visst kände jag mig nästan halv utan Torsten... Det är bra för mig att göra saker på egen hand och det är bra för Torsten och hans pappa att få en chans att bonda med varandra. En win-win-situation helt enkelt. Det här ska jag göra fler gånger!

Alla andra mammor...

Man ska inte jämföra sig med andra, jag vet ju det, men gör det likväl ändå. Jag jämför mig med andra mammor, mammor som inte har behov av egentid och som typ jämt vill vara med sina barn och som ska vara föräldralediga minst ett år för att de tycker det är mysigt att vara hemma. Då undrar jag vad det är för fel på mig, varför klarar jag bara av att vara hemma på heltid med Torsten i 6,5 månad, varför vill jag inte vara med honom 24/7, varför saknar inte jag honom när han sover utan tycker det är skönt att få vara ifred? Varför är inte jag som "alla andra" mammor?

Det spelar ingen roll att det finns massor med mammor som är som jag (förutom kanske vad gäller längden på föräldraledigheten, där tycks jag vara rätt ensam), jag jämför mig ändå med de andra och tycker att jag är lite lite sämre. Och så blir jag trött på mig själv för att jag tänker som jag gör, jag vet ju att alla är olika och har olika behov osv.

Obs att dessa tankar har jag endast om mig själv, inte om andra mammor. För det är bara på mig själv jag ställer alldeles för höga krav.

Måste det vara jobbigt att vara förälder?

Jag läser många mammabloggar och en del av dessa är inriktade på att skriva om hur jobbigt och tufft det är att vara småbarnsförälder. Dessa bloggar ger enligt mig en ganska negativ bild av föräldraskapet och framförallt av hur barn är. Den här negativa bilden tycker jag även i viss mån förmedlas av föräldratidningar med artiklar som "så överlever du trotsåldern" exempelvis. Jag får känslan av att man som förälder till stor del utkämpar ett krig mot sitt barn och att kriget handlar om att föräldern ska vinna över barnet genom att få det att lyda.

Det här "kriget", eller maktkampen som kanske är en mer korrekt beskrivning, framstår som något oundvikligt. Att det hör till att bråka med, tjafsa och tjata på sitt barn. Det går inte att komma undan eftersom barn är trotsiga, bråkiga och själviska. Men måste det verkligen vara så? I vissa språk finns inte termen "trotsålder". Det tyder ju på att det är ett kulturellt fenomen och inte en fas som alla barn går igenom. Jag vill gärna tro att det är möjligt att vara förälder utan att tycka att det är en kamp stora delar av tiden. Att det går att bygga en relation till sitt barn som präglas av respekt, samarbete och jämlikhet. Att det går att föra en dialog och diskutera med barnet istället för att skälla och "uppfostra".

Varför ska jag få min vilja igenom bara för att jag är förälder? Varför ska inte barnets önskemål och åsikter få spela roll? Jag menar inte att barnet alltid ska få som det vill - precis som jag inte tycker att förälderns vilja alltid ska styra. Man får kompromissa och försöka hitta en lösning.

Jag tänker att man till viss del får det barn man "förtjänar" - behandlar du inte ditt barn med respekt kommer inte heller ditt barn behandla dig med respekt (och vice versa).

(Påminn mig gärna om detta inlägg om några år när jag skriver här och beklagar mig för femtielfte gången över Torstens trotsutbrott...)

Torsten fyra månader.

Typisk förvånad Torsten-min...

Fyra månader gammal blir du idag, Skrutten. Du kan rulla från rygg till mage nu och skrattar när man kittlar dig under hakan. Du gillar att "prutta" med munnen och blåsa bubblor. Du är nyfiken och vill hela tiden veta vad som händer runt dig. Det går knappt att amma dig och kolla på tv samtidigt eller att amma på t ex ett café för då vill du hellre titta på tv:n eller på andra människor än äta.

Allt ska undersökas med händer och mun och sugas på. Favoritleksaken är fortfarande den lilla orangea elefanten med en snabel som är perfekt att stoppa i munnen.

Du tycker inte om att känna dig fastspänd så att bära dig i bärsele fungerar inte, inte heller att vira in dig i en filt. Däremot kan du ligga länge på en filt på golvet och sprattla, snacka och leka. Babygymmet är också populärt, särskilt nu när du lärt dig ta tag och dra i grejerna som hänger där. Du är väldigt orädd av dig och gillar att flyga och lyftas högt och svingas runt i luften.

Vi har börjat gå på babysång vilket du verkar uppskatta. Du tycker om när man sjunger och gör rörelser till, antingen på din kropp eller i luften.

Ibland ligger du alldeles stilla och tittar på mig med stora, stora ögon. Då undrar jag vad du funderar på.

Du har fått en ny vana på morgonen. Istället för att vakna och vara ledsen och vilja ha mat med en gång ligger du en stund och pratar för dig själv och pillar med din filt. Himla bra tycker jag som då kan gå upp och fixa frukost i lugn och ro.

Du skapar nya ljud hela tiden och ofta låter det som att du säger nej, hej eller hallå.

Om att förminska och förlöjliga kampen för kvinnors fundamentala rättigheter.

SVT sänder ett nytt program som ifrågasätter feminismen och första avsnittet av tre visades igår. Fittstim - Min kamp heter det och går ungefär ut på att Belinda Olsson tycker att feminismen idag bara behandlar perifera frågor, är världsfrånvänd och inte till för "vanliga kvinnor". För att exemplifiera detta besöker hon bland annat en mamma som inte vill berätta vilket kön hennes barn har (det är mycket oklart varför just denna mamma anses vara en genomsnittlig representant för feminismen, särskilt som kvinnan inte en enda gång under intervjun nämner ordet feminsm) samt en förskola där personalen använder ordet "hen" (för Belinda Olsson kan inte alls förstå att det skulle finnas någon poäng med det ordet och så gör det ju alla stackars barn förvirrade). Och så intervjuar hon några kvinnor på stan och frågar om de kallar sig feminister men det gör de inte. Ja men då så, då fattar vi ju att feminismen är något konstigt och extremt som bara vissa elitistiska kvinnor kan känna igen sig i!

Den enda personen som kallar sig feminist som får komma till tals är Gudrun Schyman och hon hinner ungefär säga att feminismen idag ägnar sig åt viktiga saker och sedan klipps hon bort. Dessutom, tycker Belinda Olsson, har vi ju det så bra i Sverige så vad har svenska kvinnor egentligen att klaga på? Tja, jag är ju en elitistfeminist som inte vet hur "vanliga kvinnor" tänker men jag tror att till exempel kvinnor som utsatts för våldtäkt inte skulle hålla med om att vi har det så himla finemang här.

Visst, man behöver inte tycka att hen är ett bra ord, men att säga att det är en perifer fråga? Jag tror inte att exempelvis personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor håller med. Och alla de kvinnor som arbetar i kvinno/tjejjourer, ägnar de sig också åt världsfrånvända frågor? Eller alla de feminister som ger upp ett ramaskri och skapar debatt varje gång en våldtäktsman går fri, borde de göra vettigare saker? Fast Belinda Olsson kanske inte tycker att de är typiska feminister, vad vet jag.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om det här men jag pallar inte. Läs vad Maria Sveland sagt istället, eller Moa Svan.

OBS, jag anser absolut att feminismen kan - och bör - ifrågasättas men det blir så konstigt när man tar kritiken på en sådan här individnivå. Att en person utifrån sitt eget perspektiv och godtycke pratar med random andra personer om en stor folkrörelse men bara väljer små, små bitar ur den.