"Rör inte!"

Jag lever men prioriterar inte direkt bloggen just nu. Är fullt upptagen med att umgås med Torsten och överleva i värmen, dock tänkte jag dela med mig av en reflektion jag har kring det här med hur en talar till barn. Sedan jag på allvar började intressera mig för "barnuppfostran" (gillar inte det ordet men använder det i brist på annat) brukar jag lyssna på hur föräldrar pratar med sina barn. Oftast är det rätt deprimerande att höra. Det är så himla många negationer inblandade; gör inte så, gör inte si, tjata inte, du får inte, osv i all oändlighet, alltid framfört med ett surt tonläge. En fattar ju att barnen blir irriterade och gör tvärtemot vad föräldrarna säger (och "trotsar", ännu ett ord jag inte gillar). Det hade jag också gjort för jag gillar inte heller att bli behandlad som en inkompetent person som inte går att lita på.

Idag när jag var inne i en butik var det en mamma där med två barn. Mamman tjatade på barnen om att de inte fick röra någonting varpå det ena barnet frågade varför de inte fick röra sakerna i butiken när mamman fick det. Mamman hade inget bra svar utan bytte ämne. Klokt gjort för hon hade nog inte kunnat ge en bra förklaring på varför olika regler gällde för henne jämfört med barnen. En dålig men korrekt förklaring hade kunnat vara att barn ses som inkompetenta personer i vårt samhälle och därför kan behandlas lite hur som helst. En andra klassens medborgare. En annan art som inte förtjänar att bemötas med respekt.

Det här var inte första och säkerligen inte sista gången jag hört en förälder förutsätta det sämsta om sitt barn. Varför denna misstro till barnen och varför denna ständiga särbehandling av barn jämfört med vuxna?

Följ @trottheten på Twitter för fler klokheter om föräldraskap.