Idag när jag var inne i en butik var det en mamma där med två barn. Mamman tjatade på barnen om att de inte fick röra någonting varpå det ena barnet frågade varför de inte fick röra sakerna i butiken när mamman fick det. Mamman hade inget bra svar utan bytte ämne. Klokt gjort för hon hade nog inte kunnat ge en bra förklaring på varför olika regler gällde för henne jämfört med barnen. En dålig men korrekt förklaring hade kunnat vara att barn ses som inkompetenta personer i vårt samhälle och därför kan behandlas lite hur som helst. En andra klassens medborgare. En annan art som inte förtjänar att bemötas med respekt.
Det här var inte första och säkerligen inte sista gången jag hört en förälder förutsätta det sämsta om sitt barn. Varför denna misstro till barnen och varför denna ständiga särbehandling av barn jämfört med vuxna?
Följ @trottheten på Twitter för fler klokheter om föräldraskap. |
Gillar skarpt dina reflektioner kring det här ämnet. Just nu känns det som det är mycket "nej, nej" här hemma. Jag försöker verkligen tänka efter innan jag säger något, som att gör det t ex något om hon drar fram alla papperskassar på golvet, eller kikar lite i soporna? Är svaret nej så försöker jag att inte säga något alls, utan låta henne utforska. Men så finns det ju saker som det är mindre bra om hon är på - att slicka på alla skor i hallen kan ju knappast ses som helt hälsosamt t ex :-)
SvaraRaderaJag vill inte fastna i nej-mönstret utan kunna ge henne en förklaring till varför jag tycker att hon inte ska röra vissa saker eller klättra överallt. Inte helt lätt med ett så litet barn. Hur tänker du kring detta? Hur gör du med Torsten?
Jag tänkte skriva ett svar men insåg att det skulle bli jättelångt så det får bli ett eget inlägg istället✏
Radera