Om amning #6 - ett avslut.

Jag ammar inte längre. Sedan ungefär två veckor tillbaka är min kropp min igen, bara min. Det är lite bitterljuvt det där. Skönt att slippa smärtan, tråkigt att inte längre ha den sortens närhet.

Det blev ett ganska naturligt amningsavslut. Det började med att jag var på möhippa i början av juni och kom hem sent och då Torsten hade redan somnat, utan amning. Efter det blev det några kvällar som jag kom hem sent pga tågförseningar (tack, Skånetrafiken!) och även då somnade Torsten utan att amma. Sedan var Torsten och Anders bortresta några nätter och efter det har han inte indikerat att han skulle vilja amma. Jag har inte heller erbjudit honom bröstet.

Det känns väldigt skönt att det blev ett sådant odramatiskt slut på amningen. Torsten har ju ammat väldigt lite sedan han var sex månader och visat mindre och mindre intresse allt eftersom tiden gått. Jag har heller inte uppmuntrat att han ska amma mer än absolut nödvändigt eftersom det gjort så ont.

Redan nu kan jag säga att om det blir fler barn är jag osäker på om jag vill helamma igen. Jag tänker i vart fall inte helamma om det gör lika ont som det gjort den här perioden. Dessutom tror jag inte att jag vill vara föräldraledig på heltid någonsin igen (inte ensam i alla fall) och då blir det svårt rent praktiskt att amma fullt ut. En sak har jag lovat mig själv och det är att inte åka hem från BB förrän amningen fungerar. Med Torsten ville jag hem så fort som möjligt pga hatade att vara på BB och sen fick jag aldrig någon hjälp med amningen (trots att jag tog upp det gång efter gång på BVC). Det är ett tips till blivande mammor som läser detta och som tänkt amma: se till att amningen funkar innan du lämnar sjukhuset eller se till att du får en tid hos närmaste amningsmottagning. Det kan bespara dig mycket onödigt lidande längre fram.