torsdag 31 juli 2014

Hur gör jag då?

Mikaela skrev den här kommentaren till mitt "Rör inte!"-inlägg:

Så hur gör jag för att inte vara en nej-sägande, tradig förälder? Min första instinkt är att svara jag vet inte. Jag har ingen uttänkt strategi eller metod (det har jag inte överhuvudtaget i mitt föräldraskap, förutom att det ska präglas av respekt, empati och kärlek (hej hippiemorsa!)). Jag vill vara en "tillåtande" förälder som låter mitt barn utforska världen och bara säger nej och rycker in när det verkligen behövs men det är svårt. Tillfällen när Torsten faktiskt utsätter sig för en potentiell eller reell fara, till exempel om han vill sticka in fingrarna i eluttaget eller äta jord, stoppar jag honom såklart. Jag hindrar honom också från att förstöra saker jag inte vill ska gå sönder men där han kanske inte direkt riskerar att skadas. Hemma har vi i den mån det går plockat undan/gömt saker vi inte vill att han ska nå och satt spärrar på en del lådor och dörrar. Det gör ju att nej-sägandet minskar lite.

Jag har ganska hög toleransnivå för vad Torsten får göra. Det är helt okej att han leker med min telefon och slänger den i golvet. Jag är inte så rädd om den och dessutom brukar jag tänka att eftersom jag jämt sitter med den i handen är det väl inte mer än rätt att han också får pilla med den. Han får gå barfota utomhus (oftast) fast jag är rädd att han ska trampa på getingar eller glas. Han får inte stoppa grus i munnen för jag är rädd att han ska sätta i halsen. Han får klättra omkring ganska mycket och undersöka som han vill (under uppsikt naturligtvis).

Jag försöker som sagt vara tillåtande. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte. Jag har hela tiden i bakhuvudet att mitt barn är en kompetent individ som jag måste våga lita på och låta upptäcka världen men ibland blir det bara nej, nej, nej, eller att jag helt enkelt lyfter bort honom från det han vill göra. För jag orkar inte alltid vara den där bejakande föräldern som uppmuntrar mitt barns nyfikenhet och upptäckarlusta. Vem orkar det? Ingen, tror jag. Jag försöker ge en förklaring till mitt agerande, att det T vill göra är farligt eller att jag helt enkelt inte orkar hålla efter honom, men det är inte alltid jag orkar det heller. Att ha en o-er-hört nyfiken, aktiv och snabb tiomånaders som inte förstår vad fara innebär är... intensivt. Roligt, men intensivt.

 Hur tänker ni andra föräldrar som läser detta?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar