Franska barn kastar inte mat.

Franska barn kastar inte mat heter en relativt nyutkommen bok om franskt föräldraskap, skriven av en amerikanska bosatt i Paris. Jag var ganska skeptisk till boken redan innan jag började läsa den eftersom bokens fokus, av baksidestexten att döma, tycktes vara hur en kan få lydiga, väluppfostrade barn som syns men inte hörs. Inte riktigt den sortens föräldraskap jag själv vill ha.

Det visade sig att boken var ganska exakt som baksidestexten, dvs en bok om föräldraskap som visar hur en kan göra för att få barn att "uppföra" sig väl, göra som föräldrarna säger utan att ifrågasätta och synas utan att höras. Hela bokens syfte är att visa på hur en kan få barn utan att det behöver påverka ens liv särskilt mycket. Mottot för franska föräldrar, och den amerikanska författaren, tycks vara att ens liv ska fortgå ungefär som vanligt utan att störas av det faktum att barn tillkommit.

Boken är en enda lång, helt okritisk hyllning till det franska barnuppfostringsidealet (förutom den halva sida som pliktskyldigt ägnas åt det faktum att tre fjärdedelar av franska föräldrar slår sina barn): skrikmetoder är bra, eller i vart fall okej. Att bara äta fyra mål om dagen på bestämda tider är bra. Att lära dina döttrar hur viktigt det är att vara smal är bra. Att det alltid är föräldrarna som bestämmer är bra. Att inte ge ditt barn så mycket uppmärksamhet eller uppskattning är bra. Att säga hej och tack utan att faktiskt mena det är bra.

Även när det gäller jämställdhet hyllas fransmännen; fastän fransoserna är mindre jämställda än amerikanerna bör ändå amerikanska kvinnor ta efter fransyskornas syn på jämställdhet. Den är ungefär så här: det är ingen idé att förvänta sig jämställdhet, alltså försöker de inte ens utan accepterar att det är som det är.

Jag upplever boken som väldigt motsägelsefull. Å ena sidan menar författaren att fransmän ser barn som rationella, kapabla människor (nej, jag fattar inte heller hur hon kommer fram till det). Å andra sidan är det föräldrarna som ska ha makten och alltid vet bäst och barnen ska lyda. Varför behöver franska föräldrar vara så stränga och auktoritära när barnen är förnuftiga varelser? Varför har barnen inget att säga till om? Det går inte riktigt ihop.

Det enda jag tyckte var någorlunda vettigt var det stycke som handlade om hur fransmän ser på barn och socker. De tycks ha en ganska avslappnad attityd (jämfört med svenska föräldrar...) och förespråkar att barn visst kan äta godis och kakor och sådant med med måtta. Det tycker jag är mycket mer rimligt än ett nästintill totalförbud, som många föräldrar tycks ha. Men mer om det en annan gång - det oerhört känsliga ämnet barn och socker kräver ett helt eget inlägg.

Den här boken var verkligen inget för mig och troligen inte heller för er som läser min blogg och gillar det jag skriver om föräldraskap. Jag kan varmt rekommendera er att läsa Med känsla för barns självkänsla istället.

Om du vill läsa vad andra tycker om boken, kolla Erikas blogg, SVT debatt, The Breakfast Book Club, Devilwoman och Sydfransk by.