torsdag 23 januari 2014

Alla andra mammor...

Man ska inte jämföra sig med andra, jag vet ju det, men gör det likväl ändå. Jag jämför mig med andra mammor, mammor som inte har behov av egentid och som typ jämt vill vara med sina barn och som ska vara föräldralediga minst ett år för att de tycker det är mysigt att vara hemma. Då undrar jag vad det är för fel på mig, varför klarar jag bara av att vara hemma på heltid med Torsten i 6,5 månad, varför vill jag inte vara med honom 24/7, varför saknar inte jag honom när han sover utan tycker det är skönt att få vara ifred? Varför är inte jag som "alla andra" mammor?

Det spelar ingen roll att det finns massor med mammor som är som jag (förutom kanske vad gäller längden på föräldraledigheten, där tycks jag vara rätt ensam), jag jämför mig ändå med de andra och tycker att jag är lite lite sämre. Och så blir jag trött på mig själv för att jag tänker som jag gör, jag vet ju att alla är olika och har olika behov osv.

Obs att dessa tankar har jag endast om mig själv, inte om andra mammor. För det är bara på mig själv jag ställer alldeles för höga krav.

10 kommentarer:

  1. Jag förstår att det finns folk som alltid vill vara med sitt barn, men för mej låter det skittråkigt och du/din inställning/vilja gör att du i mina öron (och många andras tror jag) låter som en mycket roligare person att umgås med! Och om du varit hemma ett år hade det dröjt jättelänge innan Anders fick hänga med T på dagarna ju.

    SvaraRadera
  2. Och jag (som ska vara hemma ett år och gärna skulle vara hemma ännu längre) tänker: att de som längtar tillbaka till jobbet, jävlar vad de måste gilla sin jobb, vad de måste vara på Rätt Plats, varför gillar jag inte mitt jobb så mycket, gör jag rätt sak, vad skulle göra annars?

    Aldrig fan är man nöjd. Med sig själv, i alla fall....

    (Och jag tror inte att jag kommenterat innan, men jag lade till din blogg i min läslista för typ en månad sen och gillar den mkt!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Så känner jag med. Varför ska en alltid lyckas tvivla på sig själv för?!

      Radera
    2. Tack Karin! Och vad intressant du skriver, jag har aldrig tänkt på det på det sättet förut. Jag trivs absolut på mitt jobb och tycker verkligen att det ska bli kul att börja jobba igen men framförallt handlar det om att jag tycker det är jobbigt att ha ansvaret för en liten bebis hela dagarna (och att det är ganska tråkigt att vara hemma så mycket).

      Radera
    3. Nova: ja, varför ska en alltid göra det?

      Radera
  3. Ska försöka det första bara vara hemma lite längre än dig denna gång, knappt nio månader. Så du är inte ensam om att vara hemma relativt "kort" Roberth ska däremot vara hemma ett år och några månader. Jag tror grejen är att inte identifiera sig så mycket som mamma eller pappa utan som förälder. Och många barn har ju två föräldrar och jag tror att om möjligheten finns att dela ledigheten så vinner alla i familjen på det. Om du dessutom jämför dig med andra föräldrar inte bara mammor så är du ju betydligt mer hemma än många. Dessutom uppskattar och njuter jag av tiden med mina barn ännu mer när jag vet att tiden jag får rå om dem extra mycket är begränsad, och när jag börjar jobba igen vet jag att min tidiga dag och lediga helger är guld värda. Var nöjd och stolt över dig själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter väldigt smart att tänka på sig själv som förälder istället för mamma, det ska jag definitivt försöka göra! Coolt för övrigt att Roberth ska vara hemma längre än du, det måste vara väldigt ovanligt.

      Radera
  4. Gud vilken bra idé från Anna L här ovan – att identifiera sig som förälder och inte som mamma. Det tänker jag verkligen ta till mig! Alltså, denna press som sätts på mammor, så himla orimlig och orättvis den är. Och omöjlig att leva upp till. Med det sagt kan jag säga att åtminstone för mig har det där helt gått över. Från det att jag började jobba och lämnade den där instängda bebisbubblan har jag knappt jämfört mig med andra alls faktiskt. För då får man ju plötsligt ett värde BORTSETT från mammavärdet och det är ganska mycket lättare att styra över det. Plus att det är lättare se tillbaka på den där första tiden som väldigt kort och väldigt speciell. Den är inte typisk för hur du är som mamma. Den är typisk för hur du reagerar på att vara ensam med ett väldigt litet, ständigt krävande, barn hela dagarna. Sedan kommer i och för sig nästa "dåliga samvete" – att lämna barnet på förskolan för länge. Melker är drygt två år och går numera ofta från 9 till 17, vilket tydligen ska vara väldigt skamligt. Men han älskar det! Och jag skäms aldrig för såna saker längre. Jag är nämligen den bästa mamman till mitt barn i alla fall och att jag reagerar rätt på hans olika faser och lär honom vilka gränser som är viktiga (och mindre viktiga) eller att killar och tjejer inte definieras av färg på kläder eller att det är helt okej att han vill ha pippitofsar ibland eller att lära honom bokstäver när han ber om det eller en massa andra saker är så himla mycket viktigare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad skönt det låter! Jag hoppas jag kommer dit en dag också. Antar att föräldrarollen är något en växer i, precis som allt annat.

      Alltså det där med tidiga förskolehämtningar - jag irriterar mig redan på att det är status på att hämta tidigt. Eftersom vi båda pendlar långt kommer vi väl också få "skämmas" för långa förskoledagar...

      Radera