Konsten att vara kvinna - Vecko-Revyn-versionen av Scum.

Så har till slut även jag läst en av förra årets mest omtalade böcker, Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Jag trodde jag skulle tycka väldigt illa om boken pga att jag trodde den skulle vara liberalfeministisk men måste erkänna att jag faktiskt tyckte den var okej. Ingen världsomvälvande läsning, men okej. Det fanns en hel del störningsmoment i boken, som oerhört förenklade "analyser" av t ex porr och det faktum att rika kvinnor använder mindre bemedlade kvinnor från fattiga länder för att kunna göra karriär. Detta problematiseras inte alls vilket jag tycker är en stor brist. Moran använder vid ett tillfälle uttrycket "rabiat feminist" på ett sätt som inte känns okej att göra av en feminist mot andra feminister. Basha inte kvinnor, snälla. Sättet hon skriver om kroppsbehåring - att det inte är ett uttryck för kvinnoförakt - är i mina ögon mycket tveksamt. Boken är också skrivet utifrån ett väldigt lättsamt perspektiv och jag skrattade högt flera gånger när jag läste den. Det är förstås inget fel i sig, men jag tycker personligen inte att feminism är något roligt. Feminism är en kamp på största allvar. För mig känns det liksom... fel att prata om feminism som en kul grej, vilket är lite den inställningen jag tycker att Moran har. Jag vill bli arg, förbannad, rosenrasande och få en lust att förändra världen när jag läser en feministisk bok. Att läsa Konsten att vara kvinna är som att läsa Vecko-Revyn-versionen av Scum-manifestet; det är lättsam läsning för stunden men inget som ger någon mersmak. Den är som en tjejtidning som vill bli bästa kompis med en på ytan men egentligen inte bryr sig så mycket och som inte har några större mål. Medan Scum uppmanar till revolution upplyser Konsten att vara kvinna att det räcker att ansa könshåret, du behöver inte raka av dig allt.

Men finns det något som är bra med boken då? Ja, absolut. Kapitlet om abort är helt lysande. Så avdramatiserande och självklart som Moran pratar om abort skulle jag önska att alla kunde göra. Eller, jag önskar att abort var något odramatiskt och självklart, som alla kvinnor hade möjlighet att göra.

Det är så tydligt att Moran velat skriva en lättillgänglig, lättläst bok om feminism, långt från "akademiskt" prat om könsmaktsordning, våld mot kvinnor och könsroller - och det har hon lyckats med. Men det innebär även att hon tappat något - kämparglöd, jävlar anamma, ilska. Och jag vill ha den där ilskan, frustrationen, raseriet. För mig är det det som är feminismens och kvinnokampens nerv.