Träningen 2020 och mål för 2021.

 Det är säkert jättemånga av alla mina fem läsare som undrar hur det egentligen gick med mina träningsmål för 2020. Nu behöver ni inte fundera längre, för här kommer svaren:

- snitta på (minst) tre pass i veckan. Gärna fyra så jag kan köra tre styrketräningspass och ett konditionspass.

Jag har nog faktiskt snittat på tre pass i veckan. Eller 3,5 till och med, iallafall om man räknar bort perioden när jag var gravidillamående och nyopererad. Jag är väldigt, väldigt nöjd över att ha tränat nästan hela graviditeten, trots att motivationen verkligen inte varit på topp.

- utgå från detta program som jag påbörjade i november.

Detta program är alltså Styrkelabbets helkroppspass två gånger i veckan. Jag minns inte hur länge jag följde det, men någon gång under våren och fram tills gravidillamåendet kom följde jag Styrkelabbets under- och överkroppsprogram istället.

- klara att göra armhävningar på fötterna.

Jajamän!

- kunna göra plankan i två minuter.

Haha nej. Insåg snabbt att plankan är världens tråkigaste styrkeövning och övergav detta mål utan någon direkt ånger.

- vinna över min träningskompis Henrik i någon utmaning.

Nej, eftersom jag aldrig kom på någon bra utmaning... 

- kunna pressa en 20-kiloskettelbell med en arm över huvudet.

Jajamän! 21 kilo kettlebell har jag lyckats pressa upp.

- hålla mig skadefri. 

Jadå. Ett mål jag för övrigt tar med mig in i 2021. Mina övriga träningsmål för nästa år är följande:

- hålla igång träningen graviditeten ut. Promenera och träna bäckenbotten när bebisen kommit. 

- komma igång med styrketräning efter förlossningen så fort jag fått klartecken från barnmorskan. Bygga upp styrka och muskler igen och hitta tillbaka till någon slags form. 

- göra alla luckorna i Styrkelabbets julkalender, precis som jag gjorde i år.

Mer specifika mål än så här känns inte lönt att ha i dagsläget. Jag får se hur graviditeten, förlossningen och bebistiden blir, och anpassa träningen efter det. Det känns inte rimligt att lägga ribban särskilt högt. Förhoppningen är att få till en regelbunden träning och att hitta träningsglädjen igen. Plus lite styrka förstås. 

Gnöl och böl.

Dagen innan dopparedagen! Här kommer dock inget "peppigt" (= hatord) julinlägg, vill man ha det får man läsa någon annan blögg. Nej, här blir det gnöl och böl istället (vilket för övrigt är vad jag kallar mina barn; Herr Gnöl och Fröken Böl). Just nu försöker jag komma fram till vilket som är mest störande:

- folk som bryter mot coronarestriktionerna och bekymmerslöst visar upp det på sociala medier, 

- folk som stör sig på folk som bryter mot restriktionerna och skriver om detta på sociala medier, samtidigt som de påpekar hur duktiga de själva minsann är på att följa restriktionerna och har gjort sedan mars, eller 

- folk som gnäller över corona och hur tråååååååkigt allting är och vilken annorlunda jul det blir i år. Det är SÅ TRIST att läsa om. Det är kanske inte superkul just nu, men det är samma för alla. Det kommer bli bättre. Corona kommer också gå över. Get over it. Obs, jag har full förståelse för de som tycker det är jättejobbigt med corona pga bor ensamma. Men resten - sluta gnäll. Eller sluta i vart fall gnälla på sociala medier.

...eller så är kanske det tristaste av allt att läsa sådana här inlägg som gnäller på andra som gnäller?🤔 

Veckosummering vecka 51.

Så går ännu en händelselös pandemivecka från våra liv och kommer aldrig åter. Det mest spännande som hänt den här veckan är väl att jag tagit mig utanför Malmös kommungränser, ända till Lund, typ två mil bort. Exotiskt med en helt annan stad än gamla vanliga Malmö (och med Malmö menar jag Videdal, den enda stadsdel jag rör mig i nuförtiden)! Var NATURLIGTVIS bara utomhus och rastade av barn i ett lerigt St Hans backar.

Mitt gäng, snart +1.

I morgon går jag in i graviditetsvecka 36. Kan då kalla mig höggravid och bör iaktta särskild försiktighet med tanke på corona. Nu är jag ju i och för sig redan försiktig, men jag får väl dra åt svångremmarna ännu lite mer. Jag ska fortsätta att umgås enbart utomhus med icke familjemedlemmar (de få jag nu träffar) och inte åka kollektivt. Dessutom kommer Anders jobba hemifrån tills bebisen kommit ut och H kommer vara hemma från förskolan tills dess också. Jag tänker i allra möjligaste mån undvika affärer. Nu går jag endast till mataffären och försöker då göra det på tider när det är lite folk, men jag ska nog försöka undvika det helt framöver. Snart går jag på ledighet, annars hade jag såklart fortsatt att jobba hemifrån. Julen firar vi bara vi fyra, eventuellt att vi träffar några vänner utomhus på julafton. Det blir ingen resa till Uddevalla i år. Tråkigt, men inte så mycket att göra åt när läget är som det är. Så får vi verkligen hoppas att jag och övriga familjen klarar oss undan corona. 

Vad jag längtar efter.

Blev inspirerad av Underbara Claras inlägg så här är sådant jag längtar efter att göra när coronatramset är slut:

inte behöva vabba/vobba pigga barn som egentligen inte är sjuka. H har varit hemma totalt 13 veckor sedan corona bröt ut (och än är inte året slut så vi hinner säkert med en vecka till). Jag. Är. Så. Trött. På. Det. Låt en mamma få lämna sin snoriga unge på förskolan igen!

hälsa på släkt och vänner och få besök av släkt och vänner. Jag har inte träffat min brorsson än som föddes i augusti och jag har flera kompisar i Stockholm som fått barn som jag inte kunnat hälsa på. Överhuvudtaget att kunna umgås som vanligt inomhus längtar jag efter. Kunna ha stora kalas och gå på fest och inte behöva hålla avstånd.

åka kollektivt, arbeta från kontoret (herregud, lyxen i att få träffa folk VARJE DAG?) och gå i affärer. 

ha en anledning att ta på sig snygga kläder och fixa till sig. Kommer inte ihåg när jag senast hade smink på mig eller använde smycken. Det är visserligen bekvämt att kunna gå i gravidtajts hela dagarna men det blir lite trist i längden. 

inte vara rädd för att bli sjuk och behöva göra en riskbedömning inför vardagsgrejer som att gå och handla.

Den senaste festliga tillställningen jag var på: mitt bröllop. Så exotiskt att vi var så många! Inomhus! Utan att hålla avstånd!

Tankar.

En sak jag funderat på är det här som alla hållbarhets-inluencers förespråkar; att man bör handla så mycket som möjligt begagnat. Något jag håller med om, det mesta man behöver/vill ha finns att köpa på andrahandsmarknaden. Men för att saker och ting ska finnas att köpa begagnat så måste ju faktiskt några köpa nyproducerade grejer. Och vem ska göra det om alla handlar sådant som redan finns? 

Jag håller på att kolla igenom alla Marvel-filmerna i den ordning som de utspelar sig. De är underhållande men inte särskilt logiska, vilket stör mig. Mängden stryk som karaktärerna klarar av att få utan större men är inte direkt verklighetstroget, för att inte tala om teknologin de använder.

En företeelse jag tycker är märklig är influencers och annat löst folk som bryter mot corina-restriktionerna och visar det på sociala medier - och sedan blir sura för att de får skit för det. Såklart folk reagerar när någon beter sig oansvarigt och dessutom obrytt visar upp det för omvärlden? Jag skulle aldrig skriva en sur kommentar på någons instagram (palla) men såklart jag också blir provocerad när någon inte verkar bry sig om de restriktioner som finns, nu när corona härjar som värst.

Jag har i skrivande stund nio arbetsdagar kvar innan julsemester och föräldraledighet. Nio! Jag längtar. Inte för att jag tror den här föräldraledigheten kommer bli så himla kul (tack för det corona) men ändå. Det ska bli så skönt att slippa ställa klockan, slippa producera på jobbet, slippa ha söndagsångest. Och istället få massor av bebisgos. Jag tror jag kommer njuta så otroligt mycket av det den här gången, för jag vet att det med största sannolikhet är min sista bebis. Bitterljuvt och lite vemodigt är det. Jag vill aldrig mer vara gravid och föda fram ett barn efter den här omgången, men den där allra första bebistiden - den hade jag kunnat göra om hur många gånger som helst, tror jag. 

Norra Sentinel.

Då och då tänker jag på ön Norra Sentinel. Ön där en amerikansk missionär dödades för några år sedan, om ni minns? Jag tycker det är oerhört fascinerande att det finns en så isolerad folkgrupp kvar i världen. Så många frågor jag vill ha svar på. Så många tankar som väcks. Tänk att aldrig ha hört en producerad låt, att aldrig ha läst en bok, att bara träffa sin egen lilla stam varje dag, att vara helt obrydd av corona, att aldrig ha smakat socker. Vad tänker de själva om världen? Vad tror de att flygplan är för något? Finns det folk i gruppen som vantrivs, som vill något annat, som vill ta sig därifrån? Förekommer depressioner och ångest? Har de något som liknar den typen av bröllop som vi firar? Vad har de för ritualer när någon föds eller dör? Lever de i familjekonstellationer? Hur uppfostrar de sina barn?

Så många frågor som man väl aldrig kommer få svar på. 

Förberedelser.

Det är mindre än två månader kvar tills bebis anländer och jag har börjat boa. Jag älskar det, att förbereda och pyssla inför vad som komma skall. Göra fint och plocka i ordning. Fundera över hur just den här lilla minimänniskan kommer vara. 

En bedside crib är inköpt och står bäddad och klar i sovrummet. Babykläderna är nedtagna från vinden och ligger sorterade i storleksordning i garderoben. Barnvagn är inköpt (erkänner, jag köpte den redan i somras när jag var typ i vecka 14) och babyskydd ska vi få låna av en kompis. Skötbordet ska tas in från garaget. Babysitter, babygym och bärsele ska plockas ner från vinden. Amningskläderna väntar i min garderob. En BB-väska ska packas men sedan, ja då är vi nog redo för lilla minimänniskans ankomst. Frågan är vad den lilla ska ha på sig på BB och när vi åker därifrån. Kanske blir det detta:

Push present.

Eftersom jag känner min käre make väldigt väl vid det här laget vet jag att jag inte kommer få någon push present den här gången heller. Så därför tänker jag, precis som när jag väntade H, köpa en push present till mig själv. Independent woman etc. Följande saker står på önskelistan:

Kjol med kaprifolmönster från Emma och Malena. Önskade mig en långklänning i det mönstret i push present 2017, nu vill jag ha kjolen i stället.

Vill också ha den här t-shirten med makrillar från Emma och Malena. Älskar det här mönstret, har x antal barnkläder med det på så nu är det väl dags att jag matchar dem. 

Varför inte ha ett makrillarmband till? Även det från Emma och Malena. 

Daisy-armband i guld från Georg Jensen. Så nätt, stilrent och fint.

Daisy-ringen är ju också väldigt fin...

Ett annat fint smycke är detta armband från Skultuna. Gillar att det är så nätt att det kan bäras tillsammans med andra armband (och dessutom har det kungliga kopplingar, precis som Daisy-smyckena, och sånt gillar ju min inre rojalist).

Ett fjärde armband jag gillar (är tydligen väldigt inne på armband just nu?) är detta färgglada från Caroline Svedbom. Kommer liva upp vilken outfit som helst. Den här varianten heter rainbow, men frågan är om inte tutti frutti är ännu finare. 

Förr i tiden...

hade jag en oerhört mycket roligare klädstil än vad jag har idag. Kanske inte alltid snyggare, men mycket festligare. Kass kvalitet på bilderna, men här har ni - Annas stil anno 2008-2010:

Fuskpälsjacka, guldhandskar, silversneakers, Musse Pigg-tisha, silverklänning, guldpolo, Barbapapa-halsband, virkat rosetthalsband, målad jacka. Mycket mer second hand-köp än vad jag har idag och betydligt mer färger, mönster och mer eller mindre genomtänkta kombinationer av plagg. Vissa saker är sig lika dock - gillar fortfarande klänning/kjol, vita skor och stora halsband.

Kul att se hur ens stil har utvecklats genom åren! Jag borde verkligen ta fler outfitsbilder och lägga upp här, om inte annat så för att det kommer vara roligt att titta tillbaka på om några år. 

Att vara en tränande människa och gravid.

När jag var gravid med T tränade jag sporadiskt och när jag var gravid med H tränade jag inget alls förutom att jag promenerade mycket. Den här graviditeten är den första där jag tränat regelbundet. Ja, inte den första tiden, när jag mådde jätteilla och var supertrött (och dessutom nyopererad). Men någon gång i somras började jag känna mig tillräckligt pigg för träning och sedan dess har det (oftast) blivit tre-fyra pass i veckan, något jag är väldigt nöjd med.

Tyvärr får man inte lyfta tungt när man är gravid så jag har fått anpassa träningen efter det. Jag kör numera två konditionspass i veckan och två lättare styrkepass. Jag kör med betydligt lättare vikter än vanligt och gör fler repetitioner i stället. Vissa övningar som kräver buktryck, t ex press över huvudet, har jag bytt ut mot isolationsövningar för armar och axlar. Jag strävar inte efter progression utan kommer snarare sänka vikterna ju längre graviditeten fortskrider. Det är milt sagt ganska frustrerande att träna så här; att inte kunna ta i så mycket jag vill och hålla på med fjuttvikter. Jag börjar så smått vänja mig vid att det är så här det måste vara nu men jag längtar till nästa år när får ta i på riktigt igen. Att få frusta och stånka och svettas och hålla på, åh vad jag saknar det! 

Jag har fått ändra mina träningsmål för året också. Numera är mitt enda mål att kunna hålla i gång med träningen graviditeten ut - ett lagom och rimligt mål som jag verkligen hoppas att jag kan hålla.