En minnesanteckning oktober 2019.

Min tvåochetthalvtåring - rolig, verbal, busig, mysig, bestämd och alldeles, alldeles ljuvlig. Låt mig för alltid minnas hur det ljuvliga barnet pratade i den här åldern: r blir l eller j och u blir o. "Jag hetej inte gomman, jag hetej Hajiet Gölansson", "motter Saja!". Låt mig också minnas hur hon alltid frågar "varför då?" om allting och hur hon växlar humör på en femöring och lägger märke till detaljer på ett sätt som påminner om... tja, mig själv. Det är överlag ganska mycket hos detta barn som påminner om mig själv. Till exempel att hon vill bestämma saker och ting själv ("jag kan hälv!"), oj vad jag kan relatera. Avskyr när andra ska bestämma vad jag ska göra. Misstänker starkt att min kära dotter känner likadant.

Vill inte vara med på bild.