söndag 17 augusti 2014

Syskon?

Nej, jag är inte preggo. Jag har däremot funderat en hel del på det här med (eventuella) syskon till Torsten, sedan jag läste det här inlägget hos Mikaela och eftersom Helena nyligen blev tvåbarnsmamma.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha tre barn. Det vill jag fortfarande - tror jag. Ibland tänker jag att jag vill ha massa ungar à la Sjunde himlen, ibland tänker jag att nej jag pallar inte att göra det här en gång till. Jag pallar inte att vara gravid, att föda, att amma, att ha ständig sömnbrist, att vara föräldraledig och att gå igenom de där första jobbiga tre-fyra månaderna när allt bara är kaos. Jag orkar inte mata ett till barn, byta oändliga mängder blöjor, plocka upp oändliga mängder prylar från golvet för att "någon" har slängt dem där, jag pallar inte springa efter en snabbt krypande bebis med noll självbevarelsedrift. Jag pallar inte att ha ännu mindre tid för mig själv, ännu mindre tid att pyssla/virka/läsa/umgås med vänner/bara ligga i soffan och slappa.

Å andra sidan - ska jag aldrig mer få ha en yttepytteliten bebis att gosa med? Aldrig mer få känna den där ljuvliga bebisdoften från just mitt barn? Aldrig igen få ynnesten att vara någons mamma? Aldrig igen få se en yttepyttebebis växa och så småningom sluta vara en yttepyttebebis och bli ett barn med en tydlig personlighet? Aldrig igen få vara med om att komma hem från jobbet till en liten skrutt som skyndar sig att krypa upp i min famn för att ge mig en blöt puss?

Såklart det bra väger upp det jobbiga, 100 gånger om. Jag som har själv har tre syskon vill absolut att Torsten ska få uppleva glädjen av att ha systrar eller bröder. Jag har egentligen inget emot att vara gravid igen och jag kan till och med tänka mig att föda igen, för att jag så gärna vill ha en positiv upplevelse av en förlossning.

Så jo - i slutändan vill jag verkligen ha fler barn. Inte än på ett tag dock. Jag känner att jag fortfarande, efter nästan elva månader, inte riktigt har landat i föräldraskapet. Eller gör en någonsin det? Kanske söker jag något som jag aldrig kommer hitta. Jag vet inte. Jag vet bara att en del av mig är rädd att det ska bli som det blev med Torsten hans första tid i livet. Att jag återigen blir ledsen och inte helt kan glädja mig åt mitt barn. Att jag ska ha någon slags semi-depression de första tre-fyra månaderna och känna mig så himla ensam och omtumlad. Det är jag inte redo att gå igenom igen, inte än i alla fall. Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt (eller mer i alla fall) och jag måste nog göra det innan det blir fler barn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar