söndag 16 mars 2014

Om samsovning.

Det här att samsova med sitt barn är ett ämne som ständigt diskuteras, t ex i senaste numret av Vi föräldrar (tidningen med den oerhört klatschiga taglinen "för oss som inte nöjer oss med google-svar"). Det har ju visat sig att samsovning med bebis under tre månader ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Förespråkare för samsovning menar dock att det inte är någon risk så länge man samsover säkert. Ofta när detta debatteras framställs det som att man som förälder har ett val, som att det skulle vara föräldrarna som bestämmer om samsovande ska tillämpas (haha, kul skämt!). Ett tips som brukas ges är att lyfta över barnet till sin egen säng när det somnat efter t ex matning. Jo tjena, för bebisar vaknar ju aldrig när man försöker flytta på dem...

Vi har samsovit med Torsten sedan dagen han föddes. Innan hade jag tänkt att han absolut inte skulle sova med oss för jag var rädd att rulla över honom (men det gör man inte) och vi fixade i ordning en vagga där han skulle sova. Torsten hade dock helt andra planer och accepterade inget annat än att sova hos oss (först på bröstet, sedan på armen och numera mellan oss). Det var bara att gilla läget även om jag oroade mig rätt mycket för plötslig spädbarnsdöd men vi hade liksom inget val. Det fungerade absolut inte att lyfta över honom när han somnat, han vaknade i samma sekund som vi lade ner honom och protesterade högt. Vi gjorde några halvhjärtade försök att få honom att sova i egen säng och köpte en spjälsäng för vi tänkte att han kanske skulle gilla den bättre än vaggan. Det fungerade en natt, då sov han största delen av natten i spjälsängen, men sedan ville han tillbaka till vår säng och vi slutade rätt snabbt att försöka få honom att sova i spjälsängen. Nu står den och samlar damm i ett hörn.

För mig är det helt otänkbart att använda någon metod för att få Torsten att sova i sin egen säng. Jag ser inte riktigt heller varför det skulle vara så viktigt (bortsett då från risken för PSD, alltså)? Jag läste på någon blogg, kommer inte ihåg vilken, att det är väldigt typiskt vårt individbaserade samhälle där alla ska vara självständiga och oberoende att det ses som så viktigt att bebisar sover själva. I många andra kulturer är det ju norm att samsova, långt upp i åldrarna.

Jag stör mig något ofantligt på den här fixeringen som en del (många) har vid att små bebisar ska sova ensamma (det tänk jag själv hade innan Torsten föddes). Det ses som duktigt och bra att sova i egen säng och är något som vissa föräldrar gärna skryter om. Oerhört konstig sak att skryta om - antingen har du ett barn med litet behov av närhet eller så visar det mindre tydligt att det vill ha närhet, för att barnet är sådant eller för att du fått hen till det. Oavsett så ser jag inte riktigt vad det finns att stoltsera med.

Torsten kommer få sova med oss så länge han vill och vi har redan pratat om att skaffa en större säng om det blir fler barn. Fastän jag från början var en ofrivillig samsovare känns det nu helt otänkbart att göra annorlunda. Jag tycker om att ha Torsten nära och dessutom är det himla praktiskt när jag nattammar eller när han vaknar till och behöver tröstas. Samsovning is the shit, i alla fall för oss.

3 kommentarer:

  1. Vi har också sovit tillsammans varje natt, jag var inställd på det från början..men något som slog mig var att mitt behov av min dotters närhet var minst lika stort som hennes behov av min. Tror jag skulle sova mycket dåligt, förmodligen inte alls om jag inte hade henne nära.

    Tittar in här ibland, men har inte fått häcken ur att kommentera tidigare.
    Har förstått att vi bor i samma stad iaf:) Eller, jag bor strax utanför.
    Vi kanske kan ses någon dag om du har lust? Kanske gå till ÖF eller nått ihop?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mejla mig på anna.m.goransson@gmail.com så styr vi upp nåt.

      Radera
  2. Hej! Visste att du bodde i Skåne men inte att det var i (eller utanför) Hässleholm. Vill gärna ses! Ska till ÖF den 25:e mars, annars funkar onsdags- eller torsdagseftermiddagar bäst.

    SvaraRadera