Idag är det 1 mars och bara en enda ynka månad tills jag börjar jobba igen. Det känns... bra. Och läskigt och spännande och nervöst. Jobbigt att jag kommer vara borta från Torsten så mycket (jag pendlar dessutom, vilket tar ungefär två timmar varje dag). Jag hoppas att Torsten inte kommer tycka det är jobbigt och att jag förstör vår anknytning.
Just det där med anknytning är något jag inte hade reflekterat över innan jag började läsa bloggar om nära föräldraskap. Jag älskar ju Internet och sociala medier egentligen men just nu är jag så trött på det. Jag är trött på att läsa om alla "fel" jag gör, som att jag ska vara föräldraledig en så kort period, att vi planerar att låta Torsten börja på förskola tidigt, att han har napp, att vi använder babysitter, barnvagn och babygym osv. Jag är trött på att jag börjar tvivla på mig själv som förälder när jag läser om andra mammor som inte kan förstå hur man kan vilja satsa på sin karriär samtidigt som man har småbarn.
Jag gillar idén med nära föräldraskap och försöker ta till mycket av det men samtidigt hör jag inte hemma bland de nära föräldrarna, jag som både vill ha barn, egentid och en karriär. Å andra sidan passar jag inte heller in med de flesta andra mammor jag träffat på t ex öppna förskolan, som tycker det är äckligt att amma när barnet är äldre än ett år, anser att det är viktigt att bebisen sover i egen säng och aldrig skulle klä sina söner i rosa. (Okej, det där sista är egentligen bara en spekulation men jag har hittills aldrig sett någon annan pojke med rosa kläder i den här staden.)
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Att jag är trött kanske. Både fysiskt trött pga sömnbrist och mentalt trött på känslan av att inte passa in och att göra fel. Det här att vara förälder, så himla svårt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar