onsdag 11 december 2013

Torsten tolv veckor.

Jag blir vansinnig! Blogger-appen är helt värdelös, den funkar aldrig. Nu hade jag skrivit ett långt inlägg som bara försvann när jag skulle publicera det. Grrr...

Hur som helst - Torsten blir alltså tolv (!!!) veckor idag. I söndags döptes han, i Uddevalla kyrka. Han skrek väldigt mycket mindre än den andra bebisen som döptes samtidigt, hehe... Det hela gick bra även om jag var stressad och inte kunde slappna av. Det var första gången någonsin som jag arrangerat den typen av event och jag ville ha koll på allt och var nervös för att folk inte skulle ha det bra. Jag fick lite panik också över att alla skulle hålla i Torsten hela tiden, jag har svårt för att sätta gränser när det gäller det. Jag fattar att man vill hålla honom, att gosa med bebisar är ju det mysigaste som finns. Men jag tycker inte om när han ska vandra från famn till famn, för det gör honom orolig. Det värsta är när folk vill hålla honom fast han är ledsen, för då vet jag att han bara vill vara hos mig eller Anders. Ibland känns det som att vissa tror att de har rätt att hålla Torsten, för att de är släkt med honom (obs att detta inte gäller någon som läser den här bloggen!) och nästan rycker honom ur min famn. Jag har väldigt svårt att säga ifrån och så blir jag stressad av hela situationen. Jag måste bli bättre på det där, fast det är jobbigt.  

Dopobert.
I måndags var det första föräldragruppsträffen och i tisdags var vi på babycafé på öppna förskolan. Jag har ett litet gäng morsor som jag brukar hänga med där. Det är trevliga mammor, vi har kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi har bebisar som är ungefär lika gamla, men just den gemenskapen gör ändå att det funkar rätt bra att umgås. Jag tycker fortfarande att det är ganska ensamt att vara föräldraledig men eftersom jag fått världens släng av dålig självkänsla plötsligt vågar jag inte fråga de andra mammorna om vi kan hänga utanför öppnis/föräldragruppen och t ex fika eller gå en promenad. Jag tänker att det är väl ingen som vill umgås med tråkiga mig och de har säkert jättemånga kompisar redan att hänga med... Gud, vad trött jag blir på mig själv. Jag har ju egentligen inget att förlora på att fråga, förutom lite värdighet kanske. Även om alla skulle tacka nej till en mammadejt så blir jag ju inte mer ensam än vad jag var innan. Kan inte någon ge mig en mental spark i baken så jag tar itu med detta?

Lill-Skrutten, inte så himla liten längre. 

13 kommentarer:

  1. Vet du? Jag sitter just nu på ett tåg och tittar ut över ett sakta vaknande Sverige – det är så himla VACKERT och tänk att jag är på väg till dig och Torsten. Äntligen!!! Tänker att vi kan sparka varandra mentalt i baken mest hela dagen? Och älta lite grubbel tills det blir mindre grubbligt? Fattar VERKLIGEN det där med att alla ska bära och hålla – nej, det är ingen rättighet. Det är heller ingen rättighet att få en kram av ett lite större barn. "Men M, får jag ingen kraaam? Jag kaaan väl få en kram?" Eh, nej. Uppenbarligen vill han inte. Han har redan sagt nej och skakat på huvudet. Har fått en son med väldigt mycket integritet och han har aldrig gillat att bäras eller kramas av folk han inte känner – han gillar inte ens när vi kramar honom ibland, om det inte är på hans initiativ. Så har kämpat mycket med där och lärt mig skrocka "Oj, oj, nu vill han visst till mamma en stund" eller "Hoho, han är visst inte på bärhumör just nu, vi kan väl prova lite senare?" eller "Ledsen, han gillar verkligen inte att bli buren ibland – vi kan väl sätta oss här i soffan ihop istället?". Så tråkigt att så många inte tar barns integritet på allvar, tycker jag. JAG gillar inte att krama främlingar, eller avlägsna släktingar, hur som helst (gissa vem han ärvt den där integriteten av?), varför ska då han behöva? Ses SNART!!!!! Kram

    SvaraRadera
  2. Och just det, när det gäller kramar av barn är det så mycket bättre att fråga "Vill du ge mig en kram?" än "Får jag en kram?", för då får barnet chansen att aktivt ta beslutet själv. Plus gissar att det är enklare att säga nej när någon frågar om man vill, än typ ber om en tjänst?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de här tipsen (som jag ju även fick irl)! Det var SÅ HIMLA ROLIGT att ses! Jag uppskattar verkligen att du kom och hälsade på och hoppas att vi ses snart igen. KRAM!

      (haha, kanske överanvänder stora bokstäver och utropstecken lite pga EXALTERAD över att ha fått snacka av mig idag!)

      Radera
    2. Men åh, jag håller med!!! VARFÖR bor vi i olika städer, för bövelen??? Men kanske liiite kortare avstånd till Gbg om ungefär ett halvår. Gud, sitter och läser om förskolor där, för övrigt, efter vårt prat om det igår och känner mig faktiskt lite lugnare. Tänk, det FINNS bra alternativ i götet också. Så otippat, haha. Håller tummarna för att vi kan ses kring nyår! KRAM

      Radera
    3. Ja det undrar jag med! Så dumt liksom. Skönt att det finns hopp om bra förskolor även i Gbg:) kram!

      Radera
  3. *mental spark*!

    Kanske funkar att tänka att om de andra mammorna redan haft massa vänner som de kunde hänga med på dagarna så hade de väl inte varit på öppna förskolan? Så de blir säkert skitglada om de får hänga med dig och T. Plus att du är världens coolaste mamma och har har en massa intressanta saker att prata, både om T och annat! Så go ahead och fråga ut nån på en mammadejt tycker jag! :) Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Jo, jag veeeet - du har helt rätt. Skulle kanske inte kalla mig världens coolaste mamma dock... men på tisdag SKA jag fråga om nån vill hänga med mig!

      Kram!

      Radera
  4. Dopobert...hehe.
    /ET

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste väl att du skulle uppskatta det!:)
      /AG

      Radera
  5. Du gjorde Robert förvirrad med alla "...bert" när ni var här, stackarn hehe:)

    Och spark i baken med att bjuda ut mammor på dejt, du klarar't!
    (Vill de inte, är det kanske för att de tycker att de själva är tråkiga och inte vågar därför, eller för att de är trötta...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stackars Robert-obert!

      Jo, jag ska nog våga nästa vecka...

      Radera
  6. Åh vad jag kände igen mig i detta inlägg! Jag kände mig jättelöjlig och lite elak när jag inte ville lämna ifrån mig mitt barn till folk. Alla vill hålla och vissa tror sig ha rätt till det (lika att folk ville klappa mig på magen, vilket jag tyckte var hemskt jobbigt) Men jag lyckades säga ifrån rätt bra, att mitt barn vill vara hos mig eller pappan och så vill vi ha det. Jag brukade tänka på att det var jag som stått ut 9mån av graviditet och en förlossning och fick ta de svåra jobbiga stunderna av oförklarlig gråt, då kände jag att jag hade rätt till att njuta av de fina gosiga stunderna med =) Det var ju mitt barn och jag hade rätt att gosa med henne så mycket jag ville, sen kunde jag dela med mig ibland, till folk jag tyckte om, men alla har ju (enligt mig) inte rätt i att hålla mitt barn...
    Hannah

    SvaraRadera
    Svar
    1. folk har VERKLIGEN ingen rätt att hålla ens barn - eller klappa en på magen. Av någon anledning släpper folk på spärrarna så fort det handlar om barn och graviditet.

      Bra att du kan stå på dig! Jag ska försöka bli bättre på det.

      Radera