torsdag 11 juli 2013

Jag, en småbarnsmorsa?

Det här med att bli mamma är ju fantastiskt, underbart etc på alla sätt och vis - men också oerhört skrämmande. Nu tänker jag inte på det enorma ansvar jag kommer ha för en annan människa som är totalt beroende av mig utan att jag kommer få en ny identitet som MAMMA. En småbarnsmorsa. För Skrutthen kommer jag alltid vara mamma först och främst. Inte en riktig person med egna tankar, rädslor och drömmar, utan en MAMMA. En person som inte hade ett liv innan Skrutthen fanns och som under Skrutthens uppväxt existerar enbart för att ta hand om Skrutthen. I alla fall om Skrutthen tänker så som jag gjorde om mina föräldrar, innan jag blev gammal nog att förstå att de faktiskt också är individer, inte bara föräldrar.

Det som skrämmer mig mer med moderskapet är att jag kanske kommer förändras i mig själv. Tänk om jag börjar klippa håret kort "för att det är så praktiskt", slutar bry mig om feminism och vad kändisarna gör och den senaste intrigen i Pretty little liars, bara umgås med andra barnfamiljer och börjar hänga på Familjeliv? Och vill åka på semester tillsammans med barnets mor- eller farföräldrar "för att det är så praktiskt"? Obs att det såklart inte är något fel att göra sånt här men det är ju inte JAG.

Men. Bara för att man får barn genomgår man ju inte samtidigt en lobotomi. Det finns ju faktiskt massa coola morsor out there som ger mig hopp om framtiden. Som är självständiga kvinniskor med ett eget, aktivt liv. Kanske kan även jag fortsätta vara en individ, trots moderskapet?

2 kommentarer:

  1. Först: TACK för epitetet "cool morsa"! Och sedan: nej, jag tycker inte att min personlighets har ändrats direkt – men det som ändrades nästan genast, och redan när jag var gravid faktiskt, var mitt fokus. Plötsligt var jag inte viktigast i mitt (tidigare helt egocentrerade) liv och det tyckte jag var ganska skönt. Om jag inte sminkade mig en dag (har i princip slutat med ögonsmink till vardags förresten – och det är väl lite i stil med att klippa håret kort? Jag PALLAR liksom inte) så var det ändå ingen som märkte det och i början var det så mycket roligare att pyssla med Ms kläder än med mina egna. Jag började tycka att det var kul igen när han var typ 1,5 år, dvs i våras. Men det där är nog VÄLDIGT olika och det viktigaste är nog att inte lägga någon press på sig själv, eller andra, att man måste "hitta tillbaka" till sig själv med en gång. (Eller ännu värre: de som tycker att man inte BÖR göra det alls!) I början kan det ju vara rätt rörigt och pressande ändå att bli en såndär morsa... Men väldigt fint och häftigt också! Och att "hitta tillbaka" är kanske svårare i början att än att lära känna sin nya roll. Stor kram

    SvaraRadera
  2. Det där med ändrat fokus har jag börjat känna av och håller med dig om att det är skönt med ett annat perspektiv. Och jag tänker att om jag förändras, och inte blir mitt vanliga jag igen, så är det förhoppningsvis för att jag faktiskt vill det. De småbarnsmammor jag känner - som är väldigt mycket småbarnsmammor - verkar ju trivas med det och det kommer jag säkert också göra i så fall. Jag ska komma ihåg att jag skrev det här inlägget och återkomma när jag varit mamma ett tag och se om jag förändrats eller inte.

    kram!

    SvaraRadera