tisdag 6 mars 2018

"Det är inte ok att bli arg på sitt barn"

Det finns de som på allvar anser att man inte bör bli arg på sitt barn. Beter sig barnet på ett icke önskvärt sätt är det föräldrarnas fel och därför ska man inte bli arg på barnet. Dessutom kan ju barnet bli ledset om man blir arg på det.

Jag tycker det här sättet att tänka är helt befängt. Det är väl klart som korvspad att man blir arg på sitt barn och att det är helt ok?!?!? Hur ska barn annars förstå att a) det är helt ok att känna ilska och b) det har betett sig på ett sätt som inte är bra (nej, jag tror inte alltid det är tillräckligt att tala pedagogiskt)? Ilska är inte något farligt. Att ett barn blir ledset är inte heller något farligt. Det går att trösta barnet och bekräfta dess känslor OCH visa att man är/var arg på barnet - samtidigt.

Det är så intressant det här hur just ilska är en sådan känsla som "kan" (och bör) väljas bort, enligt vissa. Ingen tänker ju så om glädje, eller sorg exempelvis. Är vi så otroligt konflikträdda eller vad handlar det om? Och varför är det just barn som ska skornas från ilskan? Ingen begär ju att man aldrig ska vara arg på sin partner/kompis/bror/mamma.

(Vill bara poängtera att man ju såklart kan känna ibland att man blivit FÖR arg på barnet och skällt på det för mycket (man = jag). I sådana situationer brukar jag prata om det som hänt och säga förlåt.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar