För några veckor sedan publicerades den här artikeln i DN, om hur sexuella trakasserier (eller övergrepp som jag skulle kalla det) har normaliserats och blivit vardag i skolor och på arbetsplatser. På twitter har hashtagen #tafs lanserats av Lady Dahmer, där tjejer, kvinnor och några få män berättar om olika typer av övergrepp de varit utsatta för, ofta i skolor.
Det är så fruktansvärt sjukt och vidrigt att våld mot kvinnor är så vanligt och så normaliserat. Att man som kvinna ska tåla att killar tafsar en på brösten, tar en mellan benen eller klappar en på rumpan. Att det är normalt att "killar är nyfikna". Vad är det för samhälle vi lever i egentligen?
Jag har själv blivit "tafsad" på, både som barn och vuxen. Jag har ingen aning om hur många gånger det handlar om, jag tappade räkningen för länge sedan. När jag var 12 och gick i sexan hade jag rätt välutvecklade bröst, störst i klassen, vilket många killar tyckte var väldigt spännande. Jag har förträngt mycket av det som hände men jag vet att min kropp blev tafsad på mot min vilja flera gånger i veckan hela sexan. Oftast var det fyra-fem killar på samma gång, som höll fast mig och tog på mina bröst. Eller så smög de upp bakom mig i klassrummet och tog på mig, en och en. Tog de inte på mig kommenterade de min kropp och mina bröst. Jag försökte göra motstånd men det hjälpte inte. Jag klädde mig i bylsiga tröjor för att dölja brösten men det hjälpte inte. De fortsatte kränka min integritet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
Ingen gjorde någonting åt detta. Jag pratade inte med någon om det. Efter sexan slutade övergreppen och jag förträngde vad som hänt. Orkade inte minnas förrän några år senare, på gymnasiet. Då berättade jag vad som hänt för några kompisar. Jag var så arg på de här killarna, för vad de gjort mot mig, över hur mycket de förstört. Jag hatade dem. Jag ville skära snoppen av dem med en slö kniv. Det gjorde jag dock inte, istället gick jag till polisen för att kolla hur lång preskriptionstiden var för den här typen av brott. Jag polisanmälde dem aldrig, orkade inte.
Idag har det gått ungefär 15 år sen det här hände. Jag har blivit utsatt för tafsande några gånger efter det, men aldrig i den omfattningen. Jag har förträngt mycket av vad som hänt för jag orkar inte, vill inte minnas. Det är fortfarande för jobbigt. En sak jag kommer ihåg är den känslan jag hade under det här året; utsattheten, ensamheten, otryggheten. Rädslan. Självhatet. Hur jag hela tiden ville dölja min kropp. Att jag inte fick bestämma över min egen kropp. Allt det där som fortfarande finns kvar hos mig, om än i mindre grad.
Jag hatar fortfarande de här killarna. Jag hatar dem för att de gjorde så att jag hatade min kropp, att jag än idag har svårt för att låta andra komma fysiskt nära, att jag har så svårt för att lita på män. Men mest av allt hatar jag dem för att de kom undan. Det var de som gjorde fel men det är jag som fått lida, som har haft ångest över det här i 15 jävla år. Fan vad jag hatar dem, de vidriga, äckliga svinen.
Jag är så glad över #tafs. Jag hade aldrig kunnat berätta det här om det inte vore för att jag visste att så oerhört många andra kvinnor och tjejer gått igenom liknande saker. Jag är inte ensam i detta. Systerskap och womance alltså, vilka grejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar