torsdag 1 juni 2017

Förlossningen.

Förstår att ni är många som suttit som på nålar och väntat på förlossningsberättelsen om när Harriet föddes. Nu behöver ni inte vänta längre för här har ni hela den spännande storyn:

På onsdagskvällen den 17:e maj vid halvtolvsnåret började jag känna en molande värk i magen, typ som mensvärk. Jag minns att jag tänkte att hmm, det blir kanske en bebis imorgon. Jag gick och lade mig och kunde faktiskt sova några timmar. Vid halv tre vaknade jag av att jag hade värkar. Jag gick upp och värmde en vetekudde och höll mot magen och andades igenom smärtan, som var helt hanterbar än så länge. Kl. 02.55 började jag ta tiden på värkarna, enligt värkappen som jag laddat ner. Är lite osäker på vilket intervall värkarna hade eftersom jag inte klockat alla men de kom någorlunda regelbundet.

Vid fyratiden vaknade Anders och kl. 04.31 ringde jag förlossningen. Då hade jag värkar var tredje minut ungefär och de gjorde rätt rejält ont. Vi åkte och lämnade Torsten hos hans farbror och faster och fortsatte sedan till kvinnokliniken i Malmö. Det var massa fartgupp på vägen vilka var helt olidliga att köra över. Fi fäen vad ont det gjorde!

Kl. 05.15 skrevs vi in på förlossningen. När jag kom in på rummet berättade barnmorskan att det inte fanns någon lustgas pga att någon mupp hade glömt beställa slangar. Jag fick lätt panik och fräste typ "skämtar du med mig?" varpå barnmorskan blev sur och sade att det inte var hennes fel. Nej, det fattade jag också... Men hon hade ju kunnat visa förståelse för min reaktion. Tycker jag. Hur som haver fick jag lägga mig på britsen och barnmorskan konstaterade att jag var nio centimeter öppen. Hon stack hål på hinnorna så att fostervattnet rann ut och där någon gång dök det trots allt upp lustgas, tack och lov. Som jag älskar lustgas! Vill gifta mig med den och få små lustgasbebisar.

Jag har ingen koll alls på hur lång tid det tog innan krystvärkarna började. Enligt Anders satte de igång efter en halvtimme cirka, dvs kvart i sex. Jag stod på knäna och hängde över den uppfällda huvudändan på sängen, fick lustgas mellan värkarna och krystade för kung och fosterland. Jag hade en liten dipp och fick panik när smärtan blev överväldigande men det gick över ganska snabbt. Jag fick bra stöd av undersköterskan och av Anders. Det värsta var innan varje krystvärk, konstigt nog. När väl värkarna kom var jag väldigt fokuserad.

Efter ett tag fick jag lägga mig i gynställning för det allra sista skedet. Jag tror att jag låg så i ungefär tio minuter och sedan var hon ute, kl. 06.30. Totalt var vi inne på förlossningen en timme och en kvart innan Harriet föddes.

Jag kände mig helt mörbultad efteråt och hade frossa och låg och skakade. Jag tycker  verkligen inte om tiden precis efter förlossningen, när man tror att det är över men nej - då ska moderkakan ut, man ska sys, det ska klämmas på magen och man är öm och helt slut. Dock så har man ju fått sin lilla ljuvliga bebis vilket väger upp det mesta.




Jag sprack mer den här gången än med Torsten, förmodligen för att Harriet kom ut med ansiktet uppåt (bebisar ska ju helst ha ansiktet nedåt) och för att hon var större (vägde 600 gram mer än Torsten).  Dock gick den här förlossningen betydligt bättre än förra gången. Så skönt att inte må dåligt efteråt, att kunna känna glädje över barnet och inte bara vilja gråta. Jag är väldigt, väldigt lättad över det. Den här gången kunde jag hantera smärtan på ett helt annat sätt; jag blev inte chockad av den så som jag blev första gången. Sedan hjälpte det nog också att det gick så fort nu, det blev mycket mindre tid som det gjorde ont på.

Direkt efter sade jag att jag aldrig gör om detta igen (vilket jag sade förra gången också) men nu känner jag ändå att mjo, kanske kanske ändå... Om tre-fyra år eventuellt. Vi får se. Jag stänger i alla fall inte dörren helt om en trea.

För den som vill läsa om när Torsten kom till världen finns det här och här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar