lördag 21 februari 2015

Att lämna ett ledset barn.

I måndags var T hos en annan dagmamma eftersom den ordinarie dagmamman var ledig. Han har varit där förut några gånger och då har det gått jättebra. I måndags däremot gick det inte så bra. För första gången fick jag uppleva hur det är att lämna ett ledset, nej förtvivlat, barn. Det var inte roligt. Några timmar efter lämningen fick jag ett mms med en bild på en glad T. Det gjorde det hela lite bättre, fast samtidigt inte. Var han glad för att han faktiskt hade det bra? Eller för att han gett upp och insett att jag övergett honom och därför spelade glad?

Igår när jag lämnade hos ordinarie dagmamman var han också ledsen. Den här gången gick gråten över innan jag gick men innan dess var han jätteledsen och klamrade sig fast vid mig men jag bara dumpade honom hos dagmamman.

Det känns inte bra alls att lämna T när han är ledsen och tydligt visar att han vill vara hos mig. Ändå gör jag det. För att jag "måste" jobba. För att han har det bra hos dagmamman. För att det förväntas av mig att jag ska lämna mitt ledsna barn. "Alla" föräldrar gör det. Jag undrar vad det gör med ett barn, att (tillfälligt) överges av sin mamma eller pappa? Kanske påverkar det ingenting alls i det långa loppet, kanske gör det det.

Jag försöker bemöta ledsenheten genom att låta T vara just ledsen. Säga att jag förstår att han är ledsen. Att jag också vill vara med honom men att jag måste jobba. Att han kommer ha det bra hos dagmamman. Jag vet inte hur jag annars skulle bemöta det förutom att ta med honom hem igen. Vilket jag kanske borde ha gjort. Jag har sällan skuldkänslor i mitt föräldraskap men när det gäller det här - att jag övergav mitt ledsna barn, då får jag verkligen dåligt samvete.

5 kommentarer:

  1. Sigge var lite ledsen i början på förskolan men det gick över jättefort och nu bara srpinger han in utan att ens säga hej då, pedagogerna får bära ut honom i hallen igen så vi kan kramas och vinka i fönstret. Jag kan verkligen inte tror att den där första veckan med ledsenhet skulle ha påverkat honom i någon större utsträckning, eller att han nu "spelar" glad.

    Det pratas ju så himla mycket om att barn inte kan fejka ledsenhet (på temat "ta inte upp ditt barn så fort det gråter"), så varför skulle de kunna fejka gladhet? Självklart kan de väl gå in i någon form av whatever-apati vid riktigt krisiga förhållanden, men knappast vid en normal förskole/dagmamma-lämning.

    Men jag håller med om att det är en pissig känsla att lämna en ledsen unge, det är det verkligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter rimligt, att barn inte kan fejka gladhet. Förmodligen får barn inte heller bestående men av att enstaka gånger lämnas på föris/hos dagmamman när de är ledsna. Det är få saker jag nojar om, men såna här situationer tycker jag är riktigt jobbiga.

      Radera
    2. Ja men det är klart, jag kände samma de där dagarna när Sigge var så ledsen, och det är klart att de rent personliga känslorna tar över lite. Att vi sedan har ett samhälle som ser ut som det gör kan man ju diskutera, men eftersom alternativet är att gå tillbaks till hemmafrutiden så tycker jag ändå att förskolan är en bra grej. Sen är vissa fsk sämre/bättre osv men det går ju att diskutera i all evinnerlighet. Jag går på magkänslan. Det brukar bli bra.

      Radera
    3. Ja, fsk är urbra!!! Vill verkligen inte ha tillbaka ett hemmafrusamhälle. Och villinte ha längre föräldraledighet heller, samtidigt som jag tkr att en ettåring egentligen är för liten för att vara fsk.

      Radera
    4. Summa summarum: svårt att hitta en ideal lösning.

      Radera