Ibland (ganska ofta) känner jag mig lite som ett ufo bland andra mammor. Som att jag inte riktigt passar in. Som att mycket av det jag tycker och gör passar bättre in på en typisk pappa än en typisk mamma (jag är medveten om att jag generaliserar grovt nu, naturligtvis är inte alla mammor eller pappor likadana). På vilket sätt skiljer jag mig då från andra mammor? Jag var "bara" föräldraledig i 6,5 månader och sedan började jag jobba heltid. Jag är öppen med att jag inte trivdes med att vara föräldraledig. Jag ska ofrivilligt gå ner till 75% i november. Jag har inte dåligt samvete för att jag jobbar och trivs med att jobba. Beroende på vilka föräldrar jag umgås med kan jag också känna mig som en udda fågel för att jag samsover med mitt barn, vill att föräldraförsäkringen ska delas 50/50, tycker att det här med genus är viktigt, vill tillämpa ett "mjukt" föräldraskap osv osv.
Det känns lite som när jag var tolv och insåg att jag inte betedde mig typiskt "tjejigt". Jag var lite för högljudd, tog lite för mycket plats och var lite för stökig. Jag var inte så lugn, tyst och snäll som jag "borde" ha varit för att passa in. När jag var tolv tyckte att det var väldigt jobbigt att vara annorlunda (jag vet inte om jag var så himla annorlunda egentligen men det var i alla fall min upplevelse att det var så. Precis som jag nu upplever det som att jag inte helt passar in i en viss mammamall). Idag tycker jag inte att det är särskilt jobbigt, mest bara... Obekvämt. Det skaver liksom. Det är väl en ganska grundläggande mänsklig grej, viljan att passa in, att känna grupptillhörighet. Att vara som "alla andra". Vilket i och för sig låter väldigt trist när jag tänker på det. Och det är ju så inte jag, egentligen. Att vilja anpassa mig till någon förutsägbar mall, alltså.
/Wannbe-hippie-morsan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar