Lugnet.

När jag var föräldraledig med T tyckte jag att det var rätt jobbigt (man kan läsa om det t ex här och här). Jag var väldigt ensam och det tog tid för mig att vänja mig vid den enorma omställning det är att få en liten bebis. Dessutom tyckte jag att förlossningen var fruktansvärd och jag mådde dåligt över den ganska länge efter att T fötts.

Innan Harriet föddes var jag orolig över att det skulle bli så den här gången med. Men jag hade inte behövt oroa mig för det är så mycket bättre nu. Förlossningen gick mycket bättre, jag är betydligt säkrare i min roll som mamma och jag visste vad jag hade att förvänta mig av den första bebistiden (dvs att bebisen är som ett plåster på en) och att den perioden varar en ytterst kort tid (och sedan saknar man den). Sedan underlättar det också att amningen går otroligt mycket smidigare nu och att Harriet överlag är en väldigt lätthanterlig liten dam.

Jag känner ett helt annat lugn inombords den här gången. Även Anders är mycket lugnare. Jag minns att vi tjafsade mycket när T var nyfödd, om fåniga saker som vem som duschade längst eller gick på toa oftast eller fick sova mest. Sådant tjafsar vi inte alls om nu. Vi tjafsar, eller grälar, överhuvudtaget inte alls mycket. Vi liksom bara... Är. Gillar läget. Det mesta i mitt liv just nu är precis så som jag vill att det ska vara. Det är en fantastiskt skönt och ovanligt för att vara jag. Jag njuter av det, av att livet för tillfället är lätt. Tänk att jag har två helt underbara barn och en inte så pjåkig karl att dela dessa barn med? Och utöver det ett jobb jag gillar och ett radhus jag verkligen trivs att bo i. Just nu har Anders dessutom semester vilket gör livet ännu mer göttigt.

Mitt gäng<3