I en hel vecka har hon funnits på utsidan nu, lilla J. De första dagarna i livet var hon lite skrikig och orolig av sig, men numera sover hon mest. Sover och äter och vill ha mycket närhet. Tycker inte om blöjbyten och klädpåtagning, i övrigt verkar hon nöjd med livet.
Storasyskonen då, hur har de reagerat? Inte särskilt mycket. De är stolta och glada och vill gärna mysa och gosa med bebisen.
Och hur jag klarat av övergången från två till tre barn? Förutom att det gör ont som 17 att amma och ryggen värker så går det bra. Jag tycker det var en större omställning att gå från ett till två barn än från två till tre (och den allra största omställningen var att få första barnet). Jag får erkänna dock att jag trodde jag skulle vara en 'coolare' mamma vid det här laget. Men det finns ju så mycket att oroa sig för med en nyföding, trots att jag gjort detta två gånger innan. Sover hon för mycket? Äter hon tillräckligt? Hur varmt ska jag klä henne när vi går ut i minusgrader? Hur länge kan man vara ute i minusgrader med en nyföding? Är hon lite gulaktig i huden? Är hon bara trött eller verkar hon lite slö? Etc osv.
En sak som är väldigt trist i dessa pandemitider är att man inte får visa upp bebisen för folk. Normalt sett får man väl aldrig så många besök som när man har en liten nyfödd hemma. Så blir det ju inte nu. Och eftersom det är kallt och snöigt ute är det inte riktigt läge att ses utomhus heller. Eller, det kan man ju göra en liten stund, men jag känner mig oerhört osugen på att amma i det här vädret. Men det är bara att inse att den här föräldraledigheten kommer bli annorlunda än de tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar