Dags att prata allvar.

Oktober är inte bara bröstcancermånad utan även 'domestic violence awareness'-månad. Domestic violence kan översättas till mäns våld mot kvinnor - för jo, domestic violence eller våld i nära relationer som det ofta kallas, handlar i den absoluta majoriteten av fallen om mäns våld mot kvinnor. Cirka 17 kvinnor dör varje år i Sverige till följd av mäns våld. Fler kvinnor i världen dör pga mäns våld än av cancer, trafikolyckor, malaria och krig sammanslaget. 2013 anmäldes 2 136 fall av grov kvinnofridskränkning i Sverige. Osv osv osv.

Mäns psykiska, fysiska och sexuella våld mot kvinnor är ett gigantiskt demokratiproblem som det pratas alldeles för lite om. Jag blir så arg över att F!, det enda parti som aktivt driver jämställdhetsfrågor och för upp dem på den politiska agendan, inte kom in i riksdagen. Hur kan folk inte tycka att mäns våld mot kvinnor är viktiga frågor? Varför diskuteras föräldraförsäkring, lika lön och fler kvinnor i styrelser men inte det sexuella våldet alla kvinnor måste förhålla sig till? Eller ja, klart jag vet svaret på det. För att våldet pekar ut män som förövare. Män vill inte pekas ut som förövare och kvinnor vill inte peka ut män och därmed stöta sig med dem. Jag undviker också i viss mån att diskutera den här typen av problematik för att jag är feg och inte vill vara den jobbiga. Hon den där feministen som alltid ska gapa om våldtäkter och annat otrevligt på kafferasterna.

Men seriöst, det håller inte. Vi kan inte vara så här fega. Bara i lilla Sverige dör alltså 17 kvinnor årligen för att män dödar dem. Hur många är det inte då i hela världen som blir offer för mäns våld? Hundratusentals, miljoner kanske. Det är dags att prata allvar.

Den heliga kon.

Apropå Katarina Wennstams fantastiska krönika i SvD häromdagen (och det faktum att den här diskussionen ständigt kommer upp) så känner jag att jag måste skriva av mig om den mest heliga av kor: föräldraförsäkringen och debatten om hur den ska delas mellan föräldrarna.

Precis som Wennstam skriver är föräldraförsäkringen den enda statliga försäkringen där staten, enligt mångas uppfattning, absolut inte får lägga sig i. Trots att det är staten som betalar ut den, trots att det är skattebetalarnas pengar som bekostar den. Ingen ifrågasätter att staten sätter upp villkor för a-kassan, socialbidraget eller sjukpenningen - men föräldrapenningen, den får icke röras. Där ska föräldrarna ha absolut bestämmanderätt. Varför?

Folk får väl stanna hemma hur länge de vill med sina barn men varför ska skattepengarna gå till att upprätthålla ett ojämställt system? Vill föräldrar vara hemma länge kan de bekosta det själva. Föräldrapenningen är redan oerhört generös. Jag vill att jag och alla andra tuttbärare ska ha samma möjligheter och förutsättningar som snoppbärare i arbetslivet. Jag tror inte det är möjligt utan en individualiserad föräldraförsäkring som delas 50/50 mellan föräldrarna. Klart att en arbetsgivare hellre anställer en man som kanske tar ut max tre månaders föräldraledighet (naturligtvis på sommaren) än en kvinna som är hemma ett år och dessutom tar 80% av allt vabande.

Argumentet att många inte skulle ha råd att dela 50/50 tycker jag inte är hållbart. Att kvinnor tar större delen av föräldraledigheten är en stor orsak till att kvinnor har lägre löner. Det blir en ond cirkel - kvinnors lägre löner leder till att kvinnor tar ut föräldraledighet i högre grad än män vilket gör att lönerna fortsätter vara låga osv. Jag tror att kvinnors löner skulle höjas om föräldraledigheten delades 50/50. Dessutom är det ju så att även i familjer där kvinnan tjänar lika mycket som eller mer än mannen tar hon ut mer eller lika mycket som mannen. Jämställdhetsbonusen har inte heller ökat mäns uttag av föräldradagarna. Så ekonomin är knappast den största orsaken till det ojämställda uttaget.

Om vi vill få jämställdhet inom de närmsta, tja, femtio åren tror jag att vi måste ha en individualiserad föräldraförsäkring. Ojämställdhet är inte en fråga på individuell nivå utan ett strukturellt problem som måste lösas genom lagstiftning.

Vi slipper i alla fall Alliansen.

Tobias Billström, inte den skarpaste kniven i lådan om en säger så.

Seriöst - jämföra Fi med SD?!? Orkar ej idiotin i detta. Det fanns inte mycket att glädjas åt i detta val (SD tredje största parti?!? Fi kom inte in i riksdagen?!?) men vi blev i alla fall av med Alliansen. Yay

Därför röstar jag på F!

Jag har röstat på Fi i riksdags- och landstingsvalet (och mp i kommunvalet eftersom Fi inte ställer upp i det i Hässleholm), precis som jag gjorde 2010. Varför röstar jag då rosa? Av följande anledningar:

- individualiserad föräldraförsäkring. Fi och vänsterpartiet är de enda (?) partierna som driver den här, för mig, helt självklara frågan. Jag tycker att män ska ta halva ansvaret (men såklart ska det gå att göra undantag för t ex ensamstående) för att bl a minska diskriminering mot kvinnor på arbetsmarknaden.

- Fi har en tydlig feministisk och antirasistisk ideologi och är också ensamma om att faktiskt ta upp dessa frågor på den politiska agendan.

- Fi är, tillsammans med vänsterpartiet och KD, emot surrogatmödraskap. Surrogatmödraskap är enligt mig ett utnyttjande av kvinnor och det är en skam att inte fler partier tagit ställning mot denna företeelse.

- Fi vill avveckla försvaret, något jag ställer mig bakom. Vi behöver inget försvar i Sverige och alla de skattepengar som läggs där kan gå till något bättre, t ex äldreomsorg. Att Sverige har ett försvar känns mest som en ursäkt för män att få leka macho.

- Fi vill ha en (grund)skola utan betyg och läxor. Jag tror att läxor i och för sig kan vara till nytta i viss mån men betyg däremot tycker jag är av ondo. Det leder bara till stress och prestationsångest (och merarbete för lärarna som kan lägga tiden det tar att sätta betyg på undervisning istället).

- sex timmars arbetsdag. Det här att en ska jobba en tredjedel av dygnet, jag köper inte det. Vad är poängen med att datorisera och effektivisera arbetet om vi ändå ska jobba lika mycket? Jag gillar mitt jobb men jag gillar också att umgås med familj och vänner, att träna, vara aktiv i någon organisation och att pyssla. Jag tror att folk skulle vara sjukskrivna i lägre grad om vi hade kortare arbetsdagar och det skapar fler jobb så arbetslösheten skulle minska.

Vad röstar ni på och varför? Argumentera gärna emot mina åsikter om ni vill:)

Barnomsorg, check!

LÄTTNADEN över att kommunen ringde igår och berättade att Torsten fått plats hos en dagmamma från och med november! Nu vet vi att från och med november jobbar både jag och Anders 75 % och jag kommer vara färdig med min anställning i juli nästa år. Då, äntligen, kan vi flytta från den här staden där vi verkligen inte trivs och förhoppningsvis bo i en trevligare stad där vi faktiskt känner folk (och inte behöver pendla aslångt för att komma till våra arbeten). LÄTTNADEN alltså. Att jag har fetångest över hur det ska gå för Torsten att vara hos dagmamman, det ignorerar vi just nu (dock: känns mycket bra att det blev dagmamma och inte förskola).

Det ska bli så skönt att inte jobba heltid och det ska bli fantastiskt att jag och Anders får samma förutsättningar. HIttills har det ju varit så att en av oss har varit föräldraledig på heltid och den andre har jobbat heltid (förutom i våras när Anders jobbade 80 %). Det innebär att den som är hemma får sköta i princip allt hushållsarbete och allt med Torsten på dagtid och den som jobbar får ta huvudansvaret för Torsten kvällar och helger, Det skapar en viss obalans. Det är inte så roligt att vara den som är hemma hela tiden och det är inte heller roligt att vara den som knappt hinner träffa sitt barn, eller sina vänner för den delen (eftersom all fritid läggs på Torsten). Så jag ser verkligen fram emot att vi båda får lika mycket av allt. Älskar Sveriges föräldraförsäkring (förutom att inte föräldrarna enligt lag måste ta ut hälften var av den) som gör att det är möjligt att arbeta deltid och få föräldrapenning på deltid. Älskar också att barnomsorg är oerhört överkomligt i pris så att det faktiskt går att jobba och ha barn samtidigt. Svenska välfärdssystemet alltså, I love it.

Jag bor i en stad där var femte person röstar på SD.

Jag borde vara överlycklig idag över att Feministiskt initiativ fick ett mandat i EU-parlamentet. Äntligen, efter nio års kämpande, fick partiet sitt välförtjänta genombrott. Nu vågar man väl ändå tro att det håller hela vägen in i riksdagen? Hoppas, hoppas!

Jag är såklart jätteglad över F!:s framgång men glädjen överskuggas av att även Sverigedemokraterna kom in i parlamentet. För att inte tala om andra ännu imer rasistiska partier runt om i Europa. Vad är det som händer? Jag blir rädd. Det är så fruktansvärt obehagligt att människor med helt vidrig människosyn ska få makt inom EU.

Och i Hässleholm, staden där jag bor, röstade 20% på SD. Var femte person av de cirka 44% som röstade har alltså en människosyn som grundar sig på att alla inte är lika mycket värda. Jag skäms över att bo här. Tack och lov att vi ska flytta härifrån om drygt ett år. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i en stad där var femte person röstar på ett rasistiskt parti och därmed bidrar till högerextremvågen som drar igenom Europa just nu. Lärde sig folk ingenting av andra världskriget?

En av många anledningar till varför jag inte kommer rösta på moderaterna i valet 2014.

"De metoder som feministerna vill använda för att uppnå jämställdhet är de traditionellt socialistiska, de är staten och politiken som ska fixa det, själva utmålar de sig som offer (för manssamhället) och som oförmögna att själva förbättra sin situation."

- ur Fria Moderata Studentförbundets Begreppshandbok I, s. 13. Vill ni läsa mer i handboken om förbundets deprimerande och i mitt tycke felaktiga syn på feminism, klicka här.

Jo, jag vet att studentförbundet inte är samma som moderpartiet. Alltså gick jag in på moderaternas hemsida för att se vad de anser om feminism och så här blev resultatet:

I rest my case, så att säga.

om harm reduction och Västberga-modellen

Idag rör sig Womance ftw:s enkvinnoredaktion utanför sin comfort zone, dvs feminismen, för att diskutera "vård" av missbrukare. Jag tänker förstås på Västberga, boendet där missbrukare får fortsätta ta droger istället för att få vård och hjälp att bli av med sitt beroende. Den här typen av boende kostar ungefär hälften så mycket som ett rehabiliteringsställe. Det är i mitt tycke uppenbart att politiker skickar hit folk fall för att spara pengar, istället för att skicka dem någonstans där de faktiskt kan bli bättre.

Västberga-boendet som ett typiskt exempel på harm reduction (skadereduktion), dvs att istället för att åtgärda ett problem så gör man problemet lite lättare att uthärda, gör det lite mindre "smutsigt". T ex som sprututbytesverksamhet eller när man delar ut kondomer till sexköpare. Jag har väldigt svårt för harm reduction, jag tycker det är att sätta ett band-aid on a bullet wound. Jag förstår att det finns och jag vet att tanken bakom är god men det är ett alldeles för kortsiktigt tänkande. Fokus bör läggas på att bli av problemet för gott istället, inte att lappa-och-laga lite halvhjärtat. Harm reduction blir också ett slags legitimerande av problemet; genom att underlätta för missbrukare att knarka säger man att det är okej att ta droger och okej att förstöra sitt liv. Jag tycker inte riktigt det är statens uppgift att underlätta en olaglig verksamhet.

Harm reduction är förstås en ekonomisk fråga. Det är lättare att göra något litet som gör det tillfälligt bra än att satsa mycket pengar och tid på att nå en långsiktig lösning. Det är lättare och billigare att slänga in ett gäng missbrukare i ett hus och låta dem knarka ihjäl sig än att låta dem få riktig behandling. Det är lättare och billigare att så sexköpare att använda kondom än att få män att låta bli att köpa sig tillgång till kvinnors kroppar. Det är lättare och billigare att ge upp, att vända ryggen till, än att verkligen satsa.

Självklart tycker jag att det är bra att samhällets utslagna får någonstans att bo. Men då får det vara nolltolerans mot droger på ett sådant boende.