Dags att prata allvar.

Oktober är inte bara bröstcancermånad utan även 'domestic violence awareness'-månad. Domestic violence kan översättas till mäns våld mot kvinnor - för jo, domestic violence eller våld i nära relationer som det ofta kallas, handlar i den absoluta majoriteten av fallen om mäns våld mot kvinnor. Cirka 17 kvinnor dör varje år i Sverige till följd av mäns våld. Fler kvinnor i världen dör pga mäns våld än av cancer, trafikolyckor, malaria och krig sammanslaget. 2013 anmäldes 2 136 fall av grov kvinnofridskränkning i Sverige. Osv osv osv.

Mäns psykiska, fysiska och sexuella våld mot kvinnor är ett gigantiskt demokratiproblem som det pratas alldeles för lite om. Jag blir så arg över att F!, det enda parti som aktivt driver jämställdhetsfrågor och för upp dem på den politiska agendan, inte kom in i riksdagen. Hur kan folk inte tycka att mäns våld mot kvinnor är viktiga frågor? Varför diskuteras föräldraförsäkring, lika lön och fler kvinnor i styrelser men inte det sexuella våldet alla kvinnor måste förhålla sig till? Eller ja, klart jag vet svaret på det. För att våldet pekar ut män som förövare. Män vill inte pekas ut som förövare och kvinnor vill inte peka ut män och därmed stöta sig med dem. Jag undviker också i viss mån att diskutera den här typen av problematik för att jag är feg och inte vill vara den jobbiga. Hon den där feministen som alltid ska gapa om våldtäkter och annat otrevligt på kafferasterna.

Men seriöst, det håller inte. Vi kan inte vara så här fega. Bara i lilla Sverige dör alltså 17 kvinnor årligen för att män dödar dem. Hur många är det inte då i hela världen som blir offer för mäns våld? Hundratusentals, miljoner kanske. Det är dags att prata allvar.

En feministisk aktion på ett tåg.

I lördags åkte jag tåg till Lund och tog tillfället i akt under resan att ge Torsten mat medelst amning. Biljettkontrollanten erbjöd mig att få sitta i det där lilla utrymmet där tågpersonalen sitter när de inte kollar folks biljetter, om jag ville amma i fred.

Jag tackade nej även fast en del av mig ville säga ja. Jag inte är särskilt bekväm med att flasha bröna för främlingar. Dessutom är Torsten oerhört lättdistraherad numera och tappar koncentrationen så fort någon pratar i närheten av honom och av den anledningen hade det varit bra,att sitta avskilt.

Ändå valde jag att sitta kvar, som ett feministiskt statement. Det är så sällan man  ser kvinnor som ammar offentligt och jag gissar att det beror på alla de män(niskor) som har inställningen att det är äckligt att behöva se kvinnor som ammar. Amma gärna men.gör det hemma, typ. Och vem vill vara äcklig? Hellre då "gömma" sig och amma i skymundan. Jag är så trött på den här attityden. Jag är trött på att kvinnors tillgång till det offentliga rummet begränsas på ännu ett sätt och jag är trött på att det anses äckligt och konstigt när kvinnokroppen används till något icke-sexuellt.

Alltså ammar jag offentligt. För att synliggöra och normalisera. Kanske, kanske, gör jag det lite lättare för någon annan kvinna att själv våga amma ute bland folk.

Medlemskapet i mammaklubben.

En sak jag verkligen gillar med att vara mamma är att jag automatiskt får något gemensamt med en stor mängd andra kvinnor. Plötsligt finns det en gemensam nämnare som gör att det inte alls är konstigt att börja prata med främlingar eller återuppta bekantskapen med människor jag inte haft kontakt med på länge. Som när jag köpte klänning till Torstens dop på Monki och tjejen i kassan frågade mig om Torsten och berättade om sina barn och jag sade att jag skulle ha på mig klänningen på hans dop och hon tyckte det var så fint. Eller när äldre damer kommer fram till mig på stan och pratar om hur söt Torsten är. Eller när jag får förnyad kontakt med klasskompisar från gymnasiet för att vi alla har små barn, trots att vi inte har umgåtts regelbundet sedan vi tog studenten för tio år sedan. Eller alla mina internetmammakompisar som jag hänger med på bloggar och instagram, för att vi alla fått barn ungefär samtidigt. Eller att jag tar kontakt med en kompis kompis på facebook för att vi har varsin bebis och så börjar vi ses regelbundet med våra barn.

Medlemskapet i mammaklubben kan också göra att en vänskap fördjupas, för att det finns något som båda gått igenom och kan relatera till och prata om i evigheters evigheter, för barnsnacket tar liksom aldrig slut. Till exempel kom Helena i torsdags på ett mycket uppskattat besök hela vägen från Stockholm för att avhandla förlossningar, graviditeter, den första jobbiga bebistiden, amning, genus, mammabloggar, uppfostran och annat som är så himla viktigt just nu.

Åh, vad jag gillar att få vara med i mammaklubben. Det är den bästa klubben jag någonsin varit med i.

Torsten och Helena tävlade om vem som kunde charma den andra mest. Vet inte riktigt vem som vann. 

PS. Det låter kanske som att jag bara vill umgås med andra mammor men så är det förstås inte. Det är bara det att jag gillar att det är så lätt att få kontakt med en stor grupp människor som en har något gemensamt med. 

Jag är så ofattbart priviligerad

...som har turen att leva i den del av världen som tillhandahåller säker mödrahälsovård. Som inte behöver vara rädd att riskera livet på vare sig mig eller barnet under en graviditet och förlossning. Som, om något skulle gå fel, inte behöver oroa mig för att bli utstött ur samhället och till exempel vara ogiftbar på grund av skador efter en förlossning.

Ända sedan jag födde Torsten och hade den där überjobbiga upplevelsen av förlossningen har jag tänkt på vilken enorm tur jag ändå hade. Tänk om jag levt på 50-talet i Sverige, eller tidigare än så, med dålig eller ingen smärtlindring och utan att pappan fick vara närvarande i förlossningsrummet (jag hade aldrig tagit mig igenom förlossningen utan Anders stöd). Eller om jag levt idag i en helt annan del av världen, som Sierra Leone eller Afghanistan, de länder som är absolut sämst när det gäller mödrahälsovård. Där risken att dö - både för mamman och barnet - under en graviditet eller förlossning faktiskt är en realitet till skillnad från i Sverige där risken är nästintill obefintlig. Där risken för skador, som fistula, är mycket stor och kan leda till livslånga fysiska komplikationer och uteslutning från samhället.

Bara hälften av alla förlossningar i världen sker med hjälp av kompetent vårdpersonal. Cirka 1 000 kvinnor dör varje dag i samband med graviditet eller förlossning. Sex miljoner bebisar dör varje år vid födseln. Ungefär 30 000 - 50 000 kvinnor drabbas av fistula varje år. När jag tänker på detta får jag ren och skär ångest. Fatta att behöva föda utan smärtlindring, utan hjälp av barnmorska, utan tillgång till medicin och vård om något går fel? Att veta att risken är stor att ens bebis inte överlever? Och detta helt i onödan. Om alla kvinnor fick den mödrahälsovård svenska kvinnor får skulle det inte se ut så här.

Jag tänker dra mitt strå till stacken och göra det lite, lite bättre för alla dessa kvinnor och barn. Jag ska ge ett bidrag till The Fistula foundation och skänka pengar till en by-barnmorska i Sierra Leone. Gör det du med, om du har ekonomisk möjlighet.

Pod-tips

Som jag skrivit tidigare är jag ett stort fan av Kitty Jutbrings blogg och nu har hon och hennes karl börjat med en podcast om föräldraskapet. Hittills finns två avsnitt och jag gillar dem skarpt. Det är väldigt avslappnat, genusmedvetet och icke-pretto. Att lyssna på poddar är väldigt bra sysselsättning när en ammar så är det någon som har tips på bra podcasts tar jag gärna emot dem. Kittys och Pers är den enda jag lyssnat på men jag vill gärna ha fler. Helst med kvinnor:))) så nej, jag är inte intresserad av Filip & Fredrik eller Alex & Sigge.

Här kan man lyssna på Kitty & Per.

Liv Strömquist och mensen.

Nu är jag väldigt sen på bollen här men idag har jag äntligen fått tummen ur och lyssnat på Liv Strömquists sommarprat som jag hört så mycket bra om. Och det levde sannerligen upp till förväntningarna; ett superfeministiskt, womance-igt sommarprat om mens, skam och skapande. Helt fantastiskt bra! Mens är ju verkligen ett sådant tabubelagt och skamfyllt ämne i vårt samhälle och det behövs att folk - kvinnor - vågar prata om det för att få bort den där pinsamhetsstämpeln. Varför ska en till exempel hålla på och smussla med och gömma trosskydd när en går på toa av rädsla för att någon ska se att en har mens? Jag minns en gång när jag skulle plocka upp något ur min väska och en binda råkade ramla ur och det var "massa" folk som såg, bland annat flera killar (=superpinsamt!!!) och jag skämdes så extremt mycket och ville typ gå under jorden. Men varför denna skam egentligen? Mens är ju något helt naturligt som ungefär hälften av jordens befolkning genomlider varje månad. Det borde inte vara något skamligt men ändå är det det. Tur då att det finns kvinniskor som Liv Strömquist som försöker tvätta bort tabut kring mensen. In och lyssna nu på hennes sommarprat här, om ni inte redan gjort det.

Två andra sommarprat jag har höga förväntingar på är Maria Svelands (22 juli) och Katrine Kielos (16 augusti). Hoppas på mycket feministsnack, såklart.

Konsten att vara kvinna - Vecko-Revyn-versionen av Scum.

Så har till slut även jag läst en av förra årets mest omtalade böcker, Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Jag trodde jag skulle tycka väldigt illa om boken pga att jag trodde den skulle vara liberalfeministisk men måste erkänna att jag faktiskt tyckte den var okej. Ingen världsomvälvande läsning, men okej. Det fanns en hel del störningsmoment i boken, som oerhört förenklade "analyser" av t ex porr och det faktum att rika kvinnor använder mindre bemedlade kvinnor från fattiga länder för att kunna göra karriär. Detta problematiseras inte alls vilket jag tycker är en stor brist. Moran använder vid ett tillfälle uttrycket "rabiat feminist" på ett sätt som inte känns okej att göra av en feminist mot andra feminister. Basha inte kvinnor, snälla. Sättet hon skriver om kroppsbehåring - att det inte är ett uttryck för kvinnoförakt - är i mina ögon mycket tveksamt. Boken är också skrivet utifrån ett väldigt lättsamt perspektiv och jag skrattade högt flera gånger när jag läste den. Det är förstås inget fel i sig, men jag tycker personligen inte att feminism är något roligt. Feminism är en kamp på största allvar. För mig känns det liksom... fel att prata om feminism som en kul grej, vilket är lite den inställningen jag tycker att Moran har. Jag vill bli arg, förbannad, rosenrasande och få en lust att förändra världen när jag läser en feministisk bok. Att läsa Konsten att vara kvinna är som att läsa Vecko-Revyn-versionen av Scum-manifestet; det är lättsam läsning för stunden men inget som ger någon mersmak. Den är som en tjejtidning som vill bli bästa kompis med en på ytan men egentligen inte bryr sig så mycket och som inte har några större mål. Medan Scum uppmanar till revolution upplyser Konsten att vara kvinna att det räcker att ansa könshåret, du behöver inte raka av dig allt.

Men finns det något som är bra med boken då? Ja, absolut. Kapitlet om abort är helt lysande. Så avdramatiserande och självklart som Moran pratar om abort skulle jag önska att alla kunde göra. Eller, jag önskar att abort var något odramatiskt och självklart, som alla kvinnor hade möjlighet att göra.

Det är så tydligt att Moran velat skriva en lättillgänglig, lättläst bok om feminism, långt från "akademiskt" prat om könsmaktsordning, våld mot kvinnor och könsroller - och det har hon lyckats med. Men det innebär även att hon tappat något - kämparglöd, jävlar anamma, ilska. Och jag vill ha den där ilskan, frustrationen, raseriet. För mig är det det som är feminismens och kvinnokampens nerv.

Mammabloggar.

I väntan på att Anders ska prata färdigt med sin farfar så att vi kan se senaste avsnittet av Vikings tänkte jag tipsa om några av mina favoritmammabloggar. Jag har läst mammabloggar i flera år men har börjat uppskatta dem ännu mer sedan jag blev gravid. Här är de jag följer mest slaviskt:

Kitty Jutbring - ÄLSKAR hennes blogg. Hon skriver oerhört ärligt och utlämnande om mammalivets ups and downs, ångest, genus mm. Många bilder också på hennes ursöta unge.

Ebba von Sydow - ingen renodlad mammablogg men hon skriver mycket om livet som nybliven tvåbarnsmor. Tyvärr en sådan som värnar om sina barns integritet så inte så många bilder på kidsen.  Jag gillar särskilt att hon är skicklig på att kombinera föräldraskap och karriär.

Cecilia Blankens - blandar snygga oufits och betraktelser kring livet med foton på barnen och berättelser om livet med två kids. Får det alltid att verka så himla mysigt att ha barn.

Fröken Bella - är gravid med tvillingar och bloggar mycket om sin graviditet och om genus.

Popmorsa - är väl egentligen inte så mycket mammablogg längre men får vara med för att jag tycker så himla mycket om bloggen. Återigen, en ärlig och personlig blogg. Den bästa sorten.

...och sist men inte minst, min kompis Sköna Helena - som bloggar mycket om sin son och hans utveckling. Mycket kul att läsa tycker jag och veta vad en har att se fram emot. Ett tips för andra preggon är att kolla in hennes gamla gravidoutfits, Helena är nämligen mycket stilsäker, även som gravid.

Boktips

En sak som är bra med att pendla och sitta på ett tåg två timmar om dagen fem dagar i veckan är att jag får massa tid att läsa. Så jag tänkte att jag skulle tipsa om ett gäng bra böcker jag läst den senaste tiden, alla med en stor dos womance naturligtvis:

Rosa, den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson är en görbra, lättläst och pedagogisk "ögonöppnare" om könsroller, den oerhört laddade färgen rosa och hur allt som ses som typiskt kvinnligt nedvärderas i vårt patriarkala samhälle. Lär mer här.

Katarina Wennstams böcker Smuts, Alfahannen och Svikaren är snabblästa, spännande romaner med genusperspektiv, starka kvinnor och intressanta teman, som t ex sexköpslagen, våldtäkt och hatbrott. Läs mer här, här och här.

Slutstation rättspsyk av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson handlar om hur unga kvinnor med självskadebeteende vanvårdas på rättspsykavdelningar i Sverige. Olagliga tvångsmedel och långvariga isoleringar används regelbundet utan att någon griper in. Ingen lyssnar när de försöker påtala övergreppen. Oerhört viktig och skrämmande läsning. Läs mer här.

Lördagslektyr

Förlåt lilla försummade blogg! Lovar att jag ska bättre mig vad gäller bloggandet i fortsättningen. Det finns massa jag skulle vilja skriva om, som SD och Stig Larsson och massa annat men börjar lite lätt med att tipsa om tre läsvärda grejer:

1. Här kan en läsa om min syn på feminism! Det tycker jag ju ni ska göra såklart.

2. "Jag är så förbannat trött på att inte kunna prata om förtrycket mot kvinnor ifred". Alltid lika braiga Kakan Hermansson om feminism mm.

3. Hur man botar en feminist: Underbart blogginlägg av bästaste Nanna Johansson.

Till höger, under rubriken Womance-inspiration, hittar ni länkar till dessa inlägg och andra favoriter.

Tips: Gudrun Schyman

Har egentligen massa att blogga om men pallar ej pga nervös pga jobbesked imorgon så därför blire bara detta korta lilla inlägg där jag tipsar om denna tv-intervju med the one an only Gudrun Schyman, min idol och förbild i livet. Älskar f ö det här intervjuformatet, när en person verkligen får sitta och prata i en timme om sig själv och sitt liv.

Att göra en feministisk kupp

I torsdags badade jag på kallbadhuset i Malmö. Det är ett bad med separata avdelningar för män och kvinnor där de allra flesta badar spritt språngande nakna. Mellan de två avdelningarna finns en flotte i vattnet dit både män och kvinnor kan simma. När jag skulle simma ut till flotten var det bara män där vilket gjorde att jag kände mig en smula obekväm och inte ville dit som ensam tjej. Tydligen tänkte alla andra tjejer likadant eftersom ingen tog sig ut till flotten. Jag har svårt att tänka mig att motsatt situation skulle uppstå, att män inte skulle vilja vara på flotten pga enbart kvinnor. Jag blev förbannad eftersom jag hatar att män alltid tar sig/får utrymme och bestämde mig för att jag minsann också skulle vara på den där förbaskade flotten. Så jag och en annan tjej bestämde oss för att göra en feministisk kupp och simmade helt enkelt dit i vår nakenhet, trots den manliga närvaron, och tog plats på flotten. När vi väl tagit oss dit vågade andra tjejer följa vårt exempel och helt plötsligt dominerade kvinnorna flotten. Underbart!

Feminismen - samhället: 2-0 (1-0 blev det här)

Förresten, ifall någon undrar - det var väldigt trevligt med nakenbad, när en väl kommit över den första blygseln. Det var väldigt... befriande på något sätt.

till Albanien

Hit ska jag åka imorgon, till byn Marqinet i Albanien. Hejdå regniga Lund, hej 30-plus-värme! Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, jag som inte gillar när det är varmare än absolut max 25 grader. Hög solskyddsfaktor och stor hatt är i alla fall ett måste.

Vad ska jag göra i Albanien undrar ni kanske. Jag ska vara ledare på ett läger för unga och hålla i "girls' groups" för tjejer mellan 13-18 år. Womance:a helt enkelt. Det ska bli superduperskoj! Dock kommer bloggy att bli lidande under tiden, till skillnad från nu när jag uppdaterar så frekvent....

Jag är tillbaka söndag 22 juli (om jag överlever värmen, vill säga) och skall lägga upp bilder o berätta massa om resan då. So long!

SCUM

Passade på att köpa en snygg tygväska efter föreställningen. Frågan är dock om jag vågar använda den offentligt? Kommer jag i så fall bli lynchad av arga jämställdister?

Igår var jag alltså och såg SCUM-manifestet på Moriskan i Malmö. Her-re-gud så bra den var! Rolig, inspirerande, samhällskritisk - och inte den minsta lust hade jag att gå ut och döda män efteråt. Det är så synd att (nästan) all uppmärksamhet kring SCUM handlar just om mansdödandet när den mest av allt är en fantastiskt välgjord kritik av det patriarkala samhället vi lever i och en uppmaning att förändra det. Jag skulle säga att SCUM inte handlar om att utrota män utan snarare om att krossa patriarkatet och göra om samhället.

Jag tycker alla borde se SCUM, föreställningen är verkligen en 'eye-opener' som får en att tänka till.

Hanapee & laxfingret

Alltså, Hanapee - så himla underbar. Älskar hur hon skriver om det kvinnliga könet. Klicka på bilden så ser ni texten bättre!

Maria Sveland, vilken quinna!

Maria Sveland in action under föreläsningen. 

En av mina topp 3-grejer att göra är att womance:a. Dvs umgås med, prata med, diskutera med och lyssna på smarta quinnor. Idag fick jag en stor womance-dos genom att lyssna på en föreläsning om feminism med Maria Sveland (ni vet, författaren till Bitterfittan och Happy, happy samt journalist på bl a DN) i Lund. Åh vad bra den var! Just the way I like it: radikalfeministisk, arg, rak, ärlig och väldigt inspirerande. Jag älskar när folk inte fegar ur utan verkligen säger som det är, rakt upp och ner, utan att sugar coat:a.

(Alltså, den här terminen har jag träffat och skakat hand med både Gudrun Schyman och Maria Sveland, två av mina feministitförebilder. Hur coolt???)

Womance!