Längesedan sist.

Hej lelle bloggen,

Nu var det länge sedan jag skrev. Jag jobbar och Anders roddar föräldraledighetsskeppet där hemma. J har fyllt ett vilket innebär att bebistiden för oss officiellt är slut nu. Det känns skönt. Hon är i en härlig fas nu; fortfarande liten och gullig men lättare att kommunicera med och alltmer självgående. Busig, bestämd och väldigt social är hon. Går omkring och sjunger och snicksnackar och klättrar upp i soffan och river ner grejer och härjar. Ettåringar alltså<3<3<3

Det finns såklart massa mer att skriva men timmen är sen och i morgon är en ny arbetsdag. Det får bli ett nytt inlägg snart men nu ska jag sova. Godnatt!

En dag i vårt liv.

Jag blev inspirerad av Hanapee att skriva om hur en dag vanligtvis ser ut under denna lilla föräldraledighet: 

07.00 ringer alarmet i telefonen. Förmodligen är jag redan vaken eftersom storbarnen (i vart fall T) brukar vara uppe tidigt, men nu är det dags att gå upp. Fixa frukost till ongarna och mig själv, ge D-droppar till J, göra mig i ordning, se till att barnen får på sig kläder och borsta deras tänder, mata J. Se till att T kommer iväg till skolan vid åtta. 

08.30. Varannan vecka lämnar Anders H på förskolan, varannan vecka lämnar jag. Om det är jag som lämnar är det dags att gå nu. 

09.00. Promenad hem från förskolan om det är lämningsvecka, annars är vi hemma. Fixar efter frukost, grejar med sånt som behöver grejas med. J brukar vilja sova nu och gör det antingen i vagnen eller i bärsele (eller möjligen i sängen men då brukar hon vakna efter en kort stund). Ibland är vi iväg på något på förmiddagen, annars blir det kanske att glo på tv en stund eller slöscrolla på internetet. 

11.30. Äter gårdagens middagsrester till lunch. Brygger kaffe och njuter av denna gudasända dryck. Funderar på vad jag ska sysselsätta mig med. Kanske blir det en tupplur på soffan med J.

14.30. Dags att gå och hämta H om det är min hämtningsvecka. Vi brukar vara hemma igen mellan 15.30-16.00, beroende på hur många och långa lekplatsstopp/amningspauser det blir på vägen. 

16.15. T kommer hem och härjet är i full gång.

17.00. Dags att laga middag (jag och Anders turas om). 

17.30. Middag som följs av ongarnas tv-tid vilket innebär en stunds lugn och ro för föräldrarna.

19.00. Här påbörjas nattning av samtliga barn. J brukar också somna för natten någon gång efter sju, medelst amning och sövande i bärsele. Oftast nattar Anders de stora ongarna och så får jag ta den lilla, men vi försöker turas om.

22.30. Jag går och lägger mig. J också som ammar igen. Jag kommer sällan ihåg hur många gånger hon sedan vaknar under natten men jag tror det är en eller två. En bra natt ammar hon och somnar om snabbt, en dålig natt ammar hon i evigheter och bajsar så man måste upp och byta blöja, gärna mer än en gång. Att ligga ner i sängen och amma är ok, men att behöva gå upp och byta blöja mitt i natten... Fy vad jobbigt det är. 

07.00. På't igen!

En minnesanteckning oktober 2019.

Min tvåochetthalvtåring - rolig, verbal, busig, mysig, bestämd och alldeles, alldeles ljuvlig. Låt mig för alltid minnas hur det ljuvliga barnet pratade i den här åldern: r blir l eller j och u blir o. "Jag hetej inte gomman, jag hetej Hajiet Gölansson", "motter Saja!". Låt mig också minnas hur hon alltid frågar "varför då?" om allting och hur hon växlar humör på en femöring och lägger märke till detaljer på ett sätt som påminner om... tja, mig själv. Det är överlag ganska mycket hos detta barn som påminner om mig själv. Till exempel att hon vill bestämma saker och ting själv ("jag kan hälv!"), oj vad jag kan relatera. Avskyr när andra ska bestämma vad jag ska göra. Misstänker starkt att min kära dotter känner likadant.

Vill inte vara med på bild. 

Den sista blöjan.

Förra onsdagen - för tio dagar sedan - var senaste gången jag bytte blöja. Kanske den allra sista blöjan någonsin som jag bytte på något av mina egna barn? Några dagar innan blöjavslutet monterade vi ned trappgrindarna. De behövs inte längre, för vi har inte så små barn nuförtiden.

Det är så oerhört dubbelt för mig, dessa slutgiltiga handlingar. Dels är det väldigt skönt att ha barn som blir mer och mer självgående och mindre och mindre beroende av min ständiga omsorg och uppsikt. Dels är det enormt vemodigt att inse att den där första småbarnstiden är över. Och den här gången - till skillnad från när T var i samma ålder som H är i nu - kanske för alltid. Efter barn nummer ett var det självklart att vi ville ha ett barn till, efter barn nummer två är det långt ifrån självklart om det blir fler. Ibland tänker jag att det hade varit praktiskt om det blivit tvillingar andra gången. Då hade det ju blivit tre barn och så hade vi inte behövt fundera mer på den saken. Men nu blev det inte så, och vi funderar. Eller rättare sagt, jag funderar. Vrider och vänder. Vi får se hur det slutar.

En tvååring.

Idag fyller Harriet två år. Två år! Jag kan inte fatta hur snabbt tiden går. Min modeintresserade, gungälskande, Pippitokiga, busiga, gosiga, bestämda, temperamentsfulla, glada och tuffa partypingla till dotter börjar bli stor.

Älskade unge, du som är så självklar och kavat i ditt sätt, måtte aldrig någon få dig att tro att du behöver göra dig mindre än vad du är. Ta din plats, gör dig hörd, fortsätt visa att du vet vad du vill och att det är du som bestämmer. Var precis så som du vill vara - oavsett hur andra tycker att du ska bete dig. 

Fäshön.

Två moderelaterade händelser inträffade i dag:

1. Jag gick utanför min (oerhört tråkiga) fashion-comfort zone och beställde en leopardfuskpälsjacka från H&M. Jag har haft jackan favoritmarkerad i H&M:s app ett tag men inte slagit till, trots att den var på nästan halva priset. I dag såg jag att det var få kvar i rätt storlek och slog helt enkelt till. Det går ju alltid att skicka tillbaka den om den inte passar eller om jag är tråkig nog att ångra mig.

2. Min dotter hade en väldigt snygg outfit i dag (i hela två timmar ungefär, innan den smutsades ner under lunchen och byttes ut mot något annat). Eftersom jag är den jag är - dvs en rätt modeintresserad och materialistisk person
som köper alldeles för mycket barnkläder - visar jag givetvis upp denna outfit på bloggobert:

Dottern, 19 månader gammal, har för övrigt oftast bestämda åsikter om vad hon vill och inte vill ha på sig. Hon är mycket förtjust i att prova kläder, ibland även sova med kläderna som någon slags snuttefiltar, klä ut sig och ta på sig skor, väskor och smycken. Det ska bli intressant att se om det här modeintresset kommer hålla i sig med åren.

En ettåring.

Hon har fyllt ett år, bebisen som inte längre är en bebis. Hur galet fort har det här året gått egentligen?! Superfort! Och i måndags började jag jobba igen, efter att ha varit hemma drygt ett år. Galet!

Men om vi återgår till den där ettåringen, hon som just nu ligger bredvid mig i sängen och sover. Om jag skulle beskriva hur hon är, för att minnas för framtiden hur Harriet var när hon var ett, skulle jag säga att hon mestadels är glad. Glad och social och inte särskilt blyg. Hon är ganska bestämd numera, hon vet vad hon vill och blir arg när hon inte får som hon vill. Hon tycker om att lyssna på musik, klättra på möbler och i trappor, öva på att gå, bada, kasta sig bakåt och busa med storebror.

Favoritmaten är köttfärssås och spaghetti, korv, köttbullar, vattenmelon, chicken tikka masala, ärtor, yoghurt, lax, potatis och korv stroganoff. Helst ska det ätas själv och kladdas ordentligt. Hon ammar fortfarande när hon ska somna och precis när hon vaknat.

Sömnen är helt ok. Det blir en-två sovstunder på dagen som varierar mycket i längd. Nätterna är oftast bra men har emellanåt varit lite stökiga sedan nattamningen togs bort för två veckor sedan. Harriet somnar oftast vid halv sju - sju och sover ungefär tolv timmar.

Hon tycker inte om djur som kommer för nära (samtidigt som de är väldigt intressanta...). Annars är hon inte rädd för särskilt mycket, den där Harriet, vår fina, härliga ettåring.

London baby

Vi har varit i London! Det var Harriets första utlandsresa, Torstens andra - och den första för mig och Anders med två barn. Det har överlag gått bra, första dagen var jobbigast men sen flöt det liksom på. Är väldigt glad över Google maps som gjorde det lätt att kolla hur vi skulle ta oss fram i kollektivtrafiken, att vi hade bärsele, vår smidiga resevagn Yoyo (som även T kunde vila i när han var trött och H satt i selen), att vi hade med en extra telefon där vi laddat ner barnprogram från Netflix och SF kids och att vi var en mer vuxen än barn. Så skönt att kunna hjälpas åt att hålla koll på barnen och bära tunga väskor och vagnen. Eftersom många t-banestationer saknar hiss och rulltrappa åkte vi oftast buss, vilket ju dessutom är mycket trevligare än tunnelbanan. Det var aldrig några problem att få plats med vagnen, till skillnad från de trånga tunnelbanevagnarna. Nackdelen är att det tar mycket längre tid.

Nästa gång vi reser ska vi bo i lägenhet och inte hotell (och någonstans som inte ligger precis vid en vältrafikerad gata där det kör många utryckningsfordon dygnet runt). Det hade underlättat att kunna fixa sin egen mat och engelsk hotellfrukost är inte mycket att hurra för. Vi hade tyvärr otur med vädret, det var kallt och regnigt största delen. Gött då att många av Londons museer är gratis och barnvänliga (ffa Science museum, rekommenderas varmt). Överlag är London en barnvänlig stad, förutom att rätt många caféer och hotell etc saknar barnstolar.

Första dagen sade jag till Anders att jag inte ville resa med barn igen förrän om två år. Men nu är jag redan sugen på fler resor, hehe. Vill jättegärna åka till London när det är varmare och finare väder så vi kan hänga i alla fantastiska parker och äntligen få åka London Eye. Synd att det är så dyrt bara.

Ironin...

i att jag skrev att Torsten inte blivit smittad. Gissa vad som hände morgonen efter att jag skrivit förra inlägget?!!!?!?

Nu har i alla fall barnen varit symptomfria i ett dygn. Ber till högre makter att vi ska lyckas ta oss förbi den magiska 48-timmarsgränsen utan vidare incidenter. Måste passa på att tipsa om det här och det här inlägget, om magsjuka och vätskeersättning avseende barn. Oerhört matnyttig och saklig information från en barnläkare. Under de värsta magsjukedygnen här hemma var jag inne på bloggen och läste hela tiden.

Idag kom vi till och med ut en liten sväng och lekte i det härliga "vår"vädret.

Att leva med en fyraåring.

Att leva tillsammans med en person på fyra år är att...

ena stunden bli överöst av kärlek, empati, pussar och fina ord ("du är världens bästa mamma") för att i nästa stund bli utskälld ("allt är ditt fel"), hånad ("du är världens fulaste mamma") och bespottad.

få väldigt många frågor om väldigt mycket. Vad är stenar gjorda av? Vem har gjort mig? När ska du och pappa gifta er? Varför heter jag/du/pappa/Harriet så? Vad är rymden? Vad finns i löv? Varför tappar träden sina löv? Vad är det för dag idag? Vad kommer efter tisdag? När är det lördag? Vad är brott? Etc osv.

lyssna på ett språk som är riktigt otrevligt. Det är mycket bajs och kiss och "jag ska slå dig gul och ful", "du är korkad", "jag hatar XX" (tack, Bamse och Kalle Anka).

ständigt tävla, vare sig man vill det eller ej, om vem som kommer först eller är starkast eller bäst.

kunna gå på café och restaurang och handla i affärer UTAN att få stresspåslag pga att ha jagat galen unge.

kunna resonera, förklara och diskutera med en person som faktiskt förstår väldigt mycket (och dessutom börjar få en adekvat  tidsuppfattning).

inse att det här med könsidentitet och kompisar är två viktiga saker.

ofrivilligt bli beskjuten av diverse "vapen" x antal gånger per dag. Dock skjuter de flesta vapnen tydligen blommor och hjärtan...

inse att detta inte är en liten toddler längre utan ett barn som ska börja skolan NÄSTA ÅR!!!!!!!

Hjärtögonemoji

Herregud så gölliga ongar jag och Anders har skapat!

De här fotona är definitivt kandidater till årets julkort.

Det där med åldersskillnad.

T är exakt tre år och åtta månader äldre än Harriet. Det tog längre tid än vad vi tänkt att så att säga skapa henne men nu när hon är här är jag så otroligt glad att det dröjde. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag tänker på hur tacksam jag är över att det är så pass stor åldersskillnad mellan dem. Det är fantastiskt skönt att T klarar så mycket själv och är självgående till stor del. Han kan kommunicera, leka på egen hand, behöver inte någon direkt assistans på till exempel lekplatser och kan vara mig behjälplig (exempelvis hämtar han amningskudden åt mig utan att jag ens ber om det). Jag kan förklara varför jag inte kan hjälpa honom i exakt det ögonblicket han vill,  om jag matar Harriet, och nästan alltid förstår och accepterar han det. Jag tycker det är så skönt att inte behöva ta hand om en liten ettåring eller tvååring utöver bebisen. Skönt att inte ha två blöjbarn och gött att inte behöva ha syskonvagn.

Har man inte den biologiska klockan mot sig kan jag verkligen rekommendera att ha minst 3,5 år mellan barnen och tänker redan att en eventuell trea kan komma det år som Harriet fyller fyra (och T åtta). Det känns alldeles, alldeles lagom - dessutom kan jag ju återanvända syskonmatchningen.

Stor och liten. 

Tvåbarnschock?

Harriet är ju bara sju veckor så kanske är det för tidigt att uttala sig om detta, men hittills måste jag säga att det här med att ha två barn har varit så mycket lättare än vad jag trodde det skulle vara. Harriet är en s k "snäll" bebis (avskyr det uttrycket. Precis som om det skulle finnas elaka eller dumma bebisar?) som mest sover och äter och nästan alltid är glad och nöjd. T är en mycket stolt storebror som gärna pussar, gosar med och underhåller sin lillasyster. Det märks att han ibland tycker det är jobbigt att jag måste vara så mycket med henne och ha henne i famnen nästan jämt, men han är inte svartsjuk. Det är klart att livet är mer intensivt nu men det är också härligare.

Så någon tvåbarnschock har inte uppstått än. Kanske kommer den, förhoppningsvis gör den det inte. Jag tänker i alla fall njuta av lugnet så länge det varar.

Supermom

Idag har jag verkligen känt mig som en "supermom" - eftersom jag lyckades få hem mig själv, T och H från föris i ösregn utan att någon av oss tappade förståndet. Harriet åkte vagn till förskolan och satt i bärselen på vägen hem och T gick en bit och accepterade sedan att stå på ståbrädan (halleluja!). Väl hemma fick T titta på Alfons Åberg på Netflix och jag började med maten (fortfarande med Harriet i selen) och kände mig ännu lite mer som en supermom. Det gick ju - jag kan faktiskt ha hand om båda kidsen ensam och laga middag! Praise the lord etc.
.
(Kommer jag bli en sådan där irriterande förälder nu som glömmer bort hur jobbigt det är att ha ett barn och hånskrattar åt enbarnsföräldrar som beklagar sig över småbarnslivet? Hoppas inte för det är ett beteende jag har väldigt svårt för.)

Den första trotsperioden (och förhoppningsvis den sista).

T har alltid varit ett glatt, nöjt och harmoniskt barn. Ett väldigt lätthanterligt barn, helt enkelt. Fram tills för några månader sedan, vill säga, för då började hans första trotsperiod. Egentligen tycker jag inte om ordet trots, jag tycker det är nedvärderande och jag tror inte att barn jävlas bara för att (även om det verkligen kan kännas så ibland). Jag tror det handlar om att utveckla sin självständighet och testa var gränserna går för den.

Dock - oavsett vad man väljer att kalla den här härliga (obs ironi) perioden som alla (?) barn tycks genomgå (jag var naiv och trodde vi skulle slippa undan pga glatt, nöjt och harmoniskt barn men icke) så är den inte lätt att hantera. Jag som är en person med mycket kort stubin tappar tålamodet direkt av alla NEJ och INTE och alla förbannade legobitar som tydligen måste kastas överallt. För att inte tala om alla sparkar och slag. Och i princip alltid på grund av rena struntsaker (i mina ögon).

Jag läste boken Barn som bråkar (som typ alla hyllar) i hopp om att få tips hur man hanterar trots-situationer utan att bli arg och skrika och skälla. Jag blev besviken. Boken går i stort sett ut på att man ska förebygga och undvika situationer där konflikter uppstår. Jaha, det är ju lite svårt när konflikter uppstår i princip varje gång jag eller Anders säger nej till något eller vill något som barnet inte vill. Det är ganska svårt att undvika. Boken tar upp att man ska försöka stävja konflikten under upptrappningsfasen vilket är svårt när barnet går från glad till jättearg på cirka en sekund. Boken riktar sig nog främst till föräldrar med lite äldre barn, där det kanske är lättare att jobba på det sättet.

Anyways - mina egna tips för att hantera trotsig, gränstestande och arg treochetthalvtåring är i alla fall följande:

- ät regelbundet. Jag vet ju hur grinig jag blir när det går för långt mellan måltiderna och detsamma gäller för barnet.
- förberedelser är a och o. En ständig källa till konflikt här hemma är skärmtittande. Det går (oftast) lättare att stänga av om vi förberett barnet på det: "om en liten stund ska vi äta middag och då ska vi stänga av tv:n" samt att försöka undvika att stänga av mitt i ett avsnitt/en film.
- bekräfta barnets känslor: "jag förstår att du är arg för att..." Jag vet inte hur mycket det här hjälper egentligen men det känns bättre för mig och förhoppningsvis även för barnet.
- avled och distrahera. Försök leda in barnet på andra tankar.
- ge alternativ. "Du får inte stoppa in gaffeln i eluttaget men vi kan lägga det här superroliga pusslet istället" eller "du får inte slå på mamma men du kan banka med den här kudden i soffan istället".

Andra tips på konflikthantering/-förebyggande mottages tacksamt. Samt svar på frågan om hur länge sådana här perioder vanligtvis pågår? Det vore ju väldigt trevligt om den här fasen var överspelad lagom till mitten av maj... 

En (går)dagens outfit

Jag hymlar inte med att jag tycker kläder och mode är viktigt och roligt, både vad gäller mig själv men även för mitt barn. Jag lägger ner liiite för mycket pengar på barnkläder och blir sur på Anders när jag tycker han valt ut omatchande outfits till T (därför är det nästan alltid jag som väljer vad ongen ska ha på sig).

Så därför känns det lite extra varmt i hjärteroten när en barn-outfit blir riktigt lyckad. Igår var en sådan dag. Jag hade lätt kunnat ha på mig de här kläderna själv rakt av (minus reflexen på jackan kanske):

För den som undrar: mössa Resteröds, jacka Åhléns, byxor HM och skor Mini rodini. 

Det här inlägget är beyond töntigt men jag bjuppar på det. Ja, det är måhända ytligt och fånigt att bry sig om barnmode, men orka skämmas för det.

Insert hjärtögonemoji

Barnet har börjat uttrycka sig så himla gulligt i det senaste. "Hejdå lilla pappa", "godnatt lilla mamma" och "du är min bästa mamma i hela vida världen" är sånt han frekvent slänger ur sig numera. Så SÖTT. Låt oss hoppas att det dröjer länge innan den här fasen tar slut.

Bråkigt.

Tvåårsåldern brukar kallas "terrible twos" och jag har börjat förstå varför. I det senaste har det förut så harmoniska barnet lagt sig till med ett ganska så oharmoniskt beteende. Det slåss, bits, kastas saker och krånglas med sådant som tidigare förflutit tämligen smärtfritt.

Jag blir VANSINNIG av sådant här tjafsande. Jag blir verkligen det. Jag fattar när det handlar om att protestera mot tråkiga begränsningar eller att inte få göra det man vill, men när det är till synes helt random konfliktsökande beteende? Vad är grejen?! Varför? Handlar det om jävulskap eller bristande impulskontroll eller något annat, typ utveckling mot att bli en självständig individ? Eller är det backlashen för att T hittills varit ett sådant "lätt" barn?

Jag vet inte. Jag vet bara att det gör mig smått galen och att jag behöver bli bättre på att hantera detta. Någon som har tips? Är det att blunda, räkna till tio och rabbla this too shall pass som ett mantra som gäller?

Avslutar med en bild på ett dansande barn vid ett konfliktftitt tillfälle. För de allra flesta stunderna är ju faktiskt just så, konfliktfria. Det är bara svårt att komma ihåg de gånger man mest av allt vill låsa in sig i ett ljudisolerat rum och skrika av sig frustrationen över ett barn som totalt sätter sig på tvären.

Det nya hemmet

Det nya hemmet, som egentligen inte är så nytt längre (vi firar snart ett halvår som Malmöbor), måste ju visas upp på internettet. Först ut tänkte jag ge er ett smakprov på T:s rum som ser ut så här:

Filtbollar från Etsy, fågelkrokar från Designtorget, galge från Omm Design/Ingela P Arrhenius, jacka Mini Rodini och dockvagn från min barndom.

Hyllsystem från Norrgavel, stolen är en doppresent, hushyllan är från Netto, elefantdragleksaken från Frank & Fischer, dockservisen från PelliAnni och elefantsparbössan är en Myntrik.

Filten är från Ilva, byrån och lampan är secondhand, mattan är Ikea, tavlan är Ingela P Arrhenius, förvaringsäckarna är House Doctor och barnet är egen produktion.

Taklampa från La casa de cousin Paul, luftballong i fönstret från Petit Violette, jordglob från Indiska och legoförvaring från Lego. 

Vi har satsat på att inreda med möbler och prylar som inte är alltför barnsliga. Tanken är att de ska fungera både nu och i framtiden. Hyllsystemet med arbetsskiva (från Norrgavel) går ju t ex att placera högre upp på väggen så att det kan användas som skrivbord även längre fram. Sängen, en vanlig Sultan från Ikea, är en vuxenssäng med låga ben och 105 centimeters bredd så att både ett barn och en förälder kan få plats.

Färgerna går i pastell och tanken är att det ska finnas ett luftballongtema i rummet. Än så länge består temat av en luftballong i fönstret och pappaskar med luftballonger på från Jabadabadoo. Planen är att införskaffa luftballongwallstickers, kanske en luftballongtavla och en luftballongkudde.

Eventuellt kommer T:s rum att byta plats med vårt sovrum. Det känns onödigt att det största sovrummet ska upptas av en dubbelsäng när T skulle behöva utrymmet bättre till att leka på (plus att det får plats en till säng där om han någon gång får ett syskon). Men vi får se, kanske blir det alldeles för trångt med en dubbelsäng i det här rummet.

"Satan mamma!"

Om jag har lärt barnet hans första svordom? Jajamensan!

Mvh
Hon som pratar först och tänker sen