En kurs och en saknad.

Jag är i Stockholm på jobbkurs och ligger just nu på sängen i hotellrummet. Om en stund ska det ätas middag och jag ska lyxa till det och dricka vin. De senaste drygt elva månaderna har jag längtat efter att kunna göra det jag gör precis nu; äta ute, dricka alkohol och slappa efter arbetsdagen. Men nu när jag väl gör detta tycker jag inte att det är så himla fantastiskt utan saknar bara min lilla skruttunge (som jag inte kommer träffa förrän på lördag, buhu). Så är det alltid numera har jag insett, jag längtar efter något och sen när jag väl gör det jag längtat efter blir jag nöjd väldigt fort - och uppskattar det oerhört mycket mer än innan jag fick barn. Som att gå ut och äta med vänner eller att få ligga på stranden och sola en dag, det är ju höjden av lyx. Det räcker dock att göra det någon gång då och då, sedan vill jag hem till Torsten. Förr i tiden, pre-Torsten, var det något självklart att göra sådana där grejer men så är det alltså inte längre. Och jag gillar det, att prioriteringar och definitionen av vad som är lyxigt förändras. Att jag förändras.

En minnesanteckning.

Just nu gillar Torsten aka Nisse Nyfiken

hundar och katter,
att studera andra barn,
att leka med vatten,
att lägga saker på andra saker,
att trumma på sin Brio-trumma,
att bli kittlad under hakan och på magen, i knävecken och under fötterna,
att undersöka toalettstolen,
Stina Wirséns pekböcker i serien Bebisbrokiga,
pekböckerna i serien Ellen och Olle sjunger och att "borsta" tänderna (dvs tugga på tandborsten och äta upp tandkrämen),

Just nu gillar Torsten aka Nisse Nyfiken inte

dammsugaren,
det underjordiska, mörka garaget där vår bil är parkerad,
att bli avtorkad i ansiktet och på händerna efter intagande av måltid samt
böcker med för mycket text.

Barnomsorg, check!

LÄTTNADEN över att kommunen ringde igår och berättade att Torsten fått plats hos en dagmamma från och med november! Nu vet vi att från och med november jobbar både jag och Anders 75 % och jag kommer vara färdig med min anställning i juli nästa år. Då, äntligen, kan vi flytta från den här staden där vi verkligen inte trivs och förhoppningsvis bo i en trevligare stad där vi faktiskt känner folk (och inte behöver pendla aslångt för att komma till våra arbeten). LÄTTNADEN alltså. Att jag har fetångest över hur det ska gå för Torsten att vara hos dagmamman, det ignorerar vi just nu (dock: känns mycket bra att det blev dagmamma och inte förskola).

Det ska bli så skönt att inte jobba heltid och det ska bli fantastiskt att jag och Anders får samma förutsättningar. HIttills har det ju varit så att en av oss har varit föräldraledig på heltid och den andre har jobbat heltid (förutom i våras när Anders jobbade 80 %). Det innebär att den som är hemma får sköta i princip allt hushållsarbete och allt med Torsten på dagtid och den som jobbar får ta huvudansvaret för Torsten kvällar och helger, Det skapar en viss obalans. Det är inte så roligt att vara den som är hemma hela tiden och det är inte heller roligt att vara den som knappt hinner träffa sitt barn, eller sina vänner för den delen (eftersom all fritid läggs på Torsten). Så jag ser verkligen fram emot att vi båda får lika mycket av allt. Älskar Sveriges föräldraförsäkring (förutom att inte föräldrarna enligt lag måste ta ut hälften var av den) som gör att det är möjligt att arbeta deltid och få föräldrapenning på deltid. Älskar också att barnomsorg är oerhört överkomligt i pris så att det faktiskt går att jobba och ha barn samtidigt. Svenska välfärdssystemet alltså, I love it.

Torsten elva månader.

Sista månaden som spädbarn. Nästa gång jag skriver ett sådant här inlägg är Torsten ett barn istället för bebis. Så... overkligt.

Vad har hänt sedan sist? En ny tand är på g i överkäken och kanske är det en till där uppe som vill ut för det är väldigt mycket gnagande just nu på diverse saker. Vi har börjat borsta tänderna på honom och det är tydligen mycket skojigt. Tosten är väldigt mammig just nu, när jag är hemma är det (oftast) bara jag som duger. Det är väldigt mycket öppna-stänga lådor och dörrar och riva ut allt ur skåp/hyllor/lådor. Allt som kan dras i och tryckas på ska dras i och tryckas på. Allt som kan kastas ner på golvet ska kastas ner på golvet. Helt enkelt - det mesta, i princip allt, är mycket spännande och ska undersökas med diverse olika medel.

Annat som är poppis är när vi sjunger sånger med rörelser till. Allra bäst är Imse vimse spindel men även Litet hus vid skogens slut och En kulen natt natt natt är omtyckta. Att läsa böcker är också roligt och där är Stina Wirséns Titta! en favorit. Den börjar Torsten skratta åt bara han ser omslaget och sedan ligger han och gör glädjesparkar med benen när vi läser den för honom. Han gillar när vi spexar och fånar oss, förställer rösterna, dansar och gör miner. Så förmodligen (hoppas!) kommer han uppskatta att gå på teater, museum, musikaler och annat som jag gärna vill ta med honom på.

Torsten har inte börjat prata riktiga ord än men säger "dä" och pekar med handen när han vill uppmärksamma något. Han har inte heller börjat gå men blir stadigare och stadigare med gåvagnen.

Sådant som är roligt: leka med Lego-bitar och plaska med vatten.

Torsten gillar att mysa och visar tydligt när han vill upp i famnen och kramas. Bästa sättet att somna på är antingen att ligga på min eller Anders bröstkorg eller ligga tätt tätt intill oss i sängen och klappa på oss. Han gillar att dra upp våra tröjor och pussa/bita/göra pruttljud/klappa på våra magar.

Torsten är fortfarande nästan alltid en glad, social och nyfiken liten spelevink. Världens absolut bästa, gosigaste och sötaste spelevink.

Syskon?

Nej, jag är inte preggo. Jag har däremot funderat en hel del på det här med (eventuella) syskon till Torsten, sedan jag läste det här inlägget hos Mikaela och eftersom Helena nyligen blev tvåbarnsmamma.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha tre barn. Det vill jag fortfarande - tror jag. Ibland tänker jag att jag vill ha massa ungar à la Sjunde himlen, ibland tänker jag att nej jag pallar inte att göra det här en gång till. Jag pallar inte att vara gravid, att föda, att amma, att ha ständig sömnbrist, att vara föräldraledig och att gå igenom de där första jobbiga tre-fyra månaderna när allt bara är kaos. Jag orkar inte mata ett till barn, byta oändliga mängder blöjor, plocka upp oändliga mängder prylar från golvet för att "någon" har slängt dem där, jag pallar inte springa efter en snabbt krypande bebis med noll självbevarelsedrift. Jag pallar inte att ha ännu mindre tid för mig själv, ännu mindre tid att pyssla/virka/läsa/umgås med vänner/bara ligga i soffan och slappa.

Å andra sidan - ska jag aldrig mer få ha en yttepytteliten bebis att gosa med? Aldrig mer få känna den där ljuvliga bebisdoften från just mitt barn? Aldrig igen få ynnesten att vara någons mamma? Aldrig igen få se en yttepyttebebis växa och så småningom sluta vara en yttepyttebebis och bli ett barn med en tydlig personlighet? Aldrig igen få vara med om att komma hem från jobbet till en liten skrutt som skyndar sig att krypa upp i min famn för att ge mig en blöt puss?

Såklart det bra väger upp det jobbiga, 100 gånger om. Jag som har själv har tre syskon vill absolut att Torsten ska få uppleva glädjen av att ha systrar eller bröder. Jag har egentligen inget emot att vara gravid igen och jag kan till och med tänka mig att föda igen, för att jag så gärna vill ha en positiv upplevelse av en förlossning.

Så jo - i slutändan vill jag verkligen ha fler barn. Inte än på ett tag dock. Jag känner att jag fortfarande, efter nästan elva månader, inte riktigt har landat i föräldraskapet. Eller gör en någonsin det? Kanske söker jag något som jag aldrig kommer hitta. Jag vet inte. Jag vet bara att en del av mig är rädd att det ska bli som det blev med Torsten hans första tid i livet. Att jag återigen blir ledsen och inte helt kan glädja mig åt mitt barn. Att jag ska ha någon slags semi-depression de första tre-fyra månaderna och känna mig så himla ensam och omtumlad. Det är jag inte redo att gå igenom igen, inte än i alla fall. Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt (eller mer i alla fall) och jag måste nog göra det innan det blir fler barn.

Läser, lyssnar, tittar - augusti.

I augusti...

läser jag: inte så mycket. Har haft Främlingsleguanen av Martina Montelius på mitt sängbord länge nu utan att börja läsa. Lyssnar tydligen på poddar numera istället för att läsa böcker. Family living läser jag dock, älskar att bläddra i den och fantisera om hur jag ska möblera Torstens framtida rum.

lyssnar jag på: Sommar i P1. Sedan jag skrev om detta senast har jag lyssnat på följande sommarpratare:

Martina Montelius - direktsänt, rörigt och underhållande. Ett av de mer udda praten den här sommaren.
Athena Farrokhzad - så bra! Äntligen någon som inte bara pratar om sig själv. Äntligen någon som pratar politik och som gör det utan att skräda orden. Äntligen någon som faktiskt har något vettigt att säga (och dessutom får mig att börja vilja läsa lyrik igen).
Caroline Winberg - zzzz. Ointressant. Inte ens när hon blev känslosam eller pratade om sin abort väckte hon mitt intresse.
Marianne Bernadotte - nja. Mest skryt om allt hon åstadkommit. Jag hade velat höra om hennes överklassliv istället.
Sofia Helin - en skicklig och mycket personlig berättare som pratar om ett viktigt ämne, nämligen psykisk sjukdom och den skam det ofta medför.
Agnes Wold - hade den bästa inledningsmeningen hittills i sommar. Mycket bra prat om diskriminering mot kvinnor samt ihjälstickande av en del seglivna myter. Ett sommarprat som gärna hade fått hålla på längre.
Nina Lagergren - alltså vilket liv den här kvinnan, syster till Raoul Wallenberg och svärmor till Kofi Annan, levt! En av få människor som faktiskt levt ett sådant liv som förtjänar ett sommarprat.

tittar jag på: det vanliga, The good wife och Gossip Girl. Gud, måste börja titta på något annat så inte det här blir allt för tjatigt.