Bokrecce: Halva Malmö består av killar som dumpat mig

Sista boken jag läste 2021 var Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare och för ovanlighetens skull ska jag skriva en liten recension. 

Halva Malmö... handlar om Amanda som dejtar den ena skitstöveln efter den andra. Der är en ganska typisk "svensk hipster-ish kvinna född mellan 1980 och 1995 skriver en typ generationsroman som endast utspelar sig i nutid utan tillbakablickar och handlar om olycklig kärlek med många samtidsmarkörer och undermåliga miljöskildringar"-bok (ja Sandra Beijer, Isabelle Ståhl och Sofia Rönnow Pessah, jag tittar på er). Till en början - sedan lyfter den. Och som den lyfter! Språket, som definitivt är i behov av ytterligare redigering och först irriterade mig, funkar plötsligt efter några kapitel. Det flyter. Romanen flyter; den är underhållande och rolig men innehåller även ack så nödvändig svärta. Det är skickligt av Romare att skildra ångesten och desperationen hos romanens huvudkaraktär med en sådan burdus svart humor. 

Boken får mig osökt att associera till Bridget Jones dagbok, fast i en uppdaterad 2020-talsvariant. Betydligt mer ångestfylld, på ett bra sätt, och välskriven. Helt klart en av mina bästa läsupplevelser 2021.

Gnöl och böl.

Dagen innan dopparedagen! Här kommer dock inget "peppigt" (= hatord) julinlägg, vill man ha det får man läsa någon annan blögg. Nej, här blir det gnöl och böl istället (vilket för övrigt är vad jag kallar mina barn; Herr Gnöl och Fröken Böl). Just nu försöker jag komma fram till vilket som är mest störande:

- folk som bryter mot coronarestriktionerna och bekymmerslöst visar upp det på sociala medier, 

- folk som stör sig på folk som bryter mot restriktionerna och skriver om detta på sociala medier, samtidigt som de påpekar hur duktiga de själva minsann är på att följa restriktionerna och har gjort sedan mars, eller 

- folk som gnäller över corona och hur tråååååååkigt allting är och vilken annorlunda jul det blir i år. Det är SÅ TRIST att läsa om. Det är kanske inte superkul just nu, men det är samma för alla. Det kommer bli bättre. Corona kommer också gå över. Get over it. Obs, jag har full förståelse för de som tycker det är jättejobbigt med corona pga bor ensamma. Men resten - sluta gnäll. Eller sluta i vart fall gnälla på sociala medier.

...eller så är kanske det tristaste av allt att läsa sådana här inlägg som gnäller på andra som gnäller?🤔 

The Handmaid's Tale säsong 3 (obs - spoilers!)

Jag måste ventilera några tankar kring The Handmaid's Tale som i skrivande stund kommit halvvägs genom sin tredje säsong. Spolier alert!

Alltså. Varför händer inget i serien? Varför görs det inte uppror, varför startar ingen revolution, varför är det bara samma saker som harvas om och om igen? Varför spinner man inte vidare på de små upprorsgnistor som tändes i säsong 2?Varför drar man storylinen om Nicholes eventuella återvändande till Gilead i långbänk? Den känns tråkig, oengagerande och dessutom helt juridiskt (och politiskt) osannolik. Jag hade hellre sett att fokus var på Junes försök att rädda Hannah. Men jag gissar att de som skriver manus inte kan/vill göra det, eftersom seriens premisser skulle vara tvungna att ändras radikalt om June faktiskt skulle rädda Hannah ut ur Gilead. Finns det ens en tanke hos manusförfattarna om vad som ska ske den dagen June och/eller Hannah lämnar Gilead? Jag hoppas det, för jag tror inte den här storyn som den är nu överlever en säsong till.

Det som känns mest relevant i serien är det som händer i Kanada. Hur ska relationen mellan Moira och Emily utvecklas? Och den mellan Emily och Sylvia? Kommer Emily kunna återanpassa sig till ett liv efter Gilead? Jag önskar verkligen att Emily fick mer screen time, hon är en av de (den?) mest intressanta karaktärerna i serien. Jag önskar också att man fick se mer av hur Luke hanterar livet utan June men med Nichole. Det är ju en knepig sits han hamnat i, som en slags styvpappa till sin frus barn.

Fler frågor jag vill ha svar på:
- Är Fred och Serena ett lyckligt par nu och framöver (stor skämskudde på deras tangodans för övrigt)? Eller kommer hon sälla sig till rebellerna?
-... eller är det aunt Lydia som till slut tar sitt förnuft till fånga och inser att Gilead behöver störtas?
- Den där anföraren i Washington, som Waterfords bor hos, stöter han på Fred?
- Vilken roll kommer mrs Lawrence ha fortsättningsvis?
- kommer man någonsin sluta göra femtielva close-ups på Junes ansikte när hon är arg/ledsen/frustrerad i varenda avsnitt? Tycker det börjar bli lite tröttsamt.

Om ni vill läsa en recap som precis sätter fingret på mina tankar om THL rekommenderar jag denna. 

Recce: Så som jag minns det

Det är recensionstajm på lelle bloggen! På allmän begäran (= 1 person (hej Karin!)) kommer här en recension av Mikael Persbrandts biografi Så som jag minns det. En bok om och av Micke P (och spökskrivaren Carl Johan Vallgren).

För att kort sammanfatta Så som jag minns det består den av väldigt mycket Mikael Persbrandts liv, hans kvinnor, kokain, festade, teateruppsättningar, namedropping, bilar, motorer, skvaller och åsikter om andra i teaterbranschen. Det låter kanske inte så intressant, men det är det (förutom de sidor som handlade om bilar och motorer, de bläddrade jag snabbt förbi). Jag sträckläste de drygt 400 sidorna på två dagar och offrade en hel del sömn bara för att jag inte kunde sluta läsa. Det är ett gott betyg, särskilt med tanke på att varken storyn eller slutet inte är någon direkt överraskning. 

För ingen som inte bott under en sten kan väl ha missat Persbrandts skandalomsusade liv, leverne och missbruk? Jag hade dock inte fattat att missbruket var så illa som han berättar om i boken; att han höll på att ta livet av sig med hjälp av drogerna. Jag visste inte heller att socialen varit inkopplad för att utreda om han varit en lämplig pappa till sina barn. Det där hade jag för övrigt velat veta mer om än vad som skrivs i boken - sveket mot sönerna, att han inte kunde vara en närvarande far, att han missade födelsedagar och julaftnar på grund av drogerna - hur har han lappat ihop de relationerna? Och relationen till mamman, som beskrivs som osund, hur ser den ut idag? Det kanske är för att jag själv är mamma som jag tycker det här är så intressant, men jag hade verkligen önskat lite mer reflektioner kring detta i boken.

Något som det däremot reflekteras friskt kring är Persbrandts olika roller som han haft i pjäser och filmer. Otroligt spännande att läsa resonemangen om hur han tänkt, känt och agerat kring och i vissa roller. Det gjorde också att jag blev akut sugen på att gå på teater (allra helst på Dramaten)(#lifegoals).

Det går inte att skriva en recce om Så som jag minns det utan att nämna namedroppingen och skvallret. Allt från sexdebuten till förälskelser till  skådespelarkollegor och regissörer avhandlas i boken. För att inte tala om knarket - "den vita gudinnan" (som kokain tydligen kallas) omnämns fler gånger än folk säger "my/your/our people" i The 100 (= intern referens till Karin). Som den skvallertant jag är ÄLSKAR jag givetvis detta. Är man en person som uppskattar integritet tycker man kanske att det är lite väl magstarkt.

Summa summarum: jag rekommenderar varmt boken till alla som gillar Mikael Persbrandt, kultur och skvaller samt uppskattar att läsa en välskriven biografi.

Böcker jag läst 2017..

Mitt mål för 2017 var att läsa tolv böcker. 21 blev det totalt - jag är mer än nöjd (och hoppas på lika gott resultat för 2018)! Här är de böcker jag läst under året:

Jag var precis som du - Negra Efendic. Årets första bok och en av de mest läsvärda. En reportageroman om Balkankriget, en konflikt som jag har pinsamt dålig kunskap om men tack vare den här boken vet lite mer om nu. Mycket intressant och väldigt aktuell bok om flyktingskap.

Barn som bråkar - Bo Hejlskov. Kanske den mest överskattade föräldraskapsboken sedan Anna Wahlgrens Barnaboken? Okej, överdriver eventuellt lite nu, men jag fattar inte hajpen kring denna bok. Tycker inte den hjälpte någonting alls kring barn som "trotsar". Men visst, den riktar sig till äldre barn, så jag kanske ska ge den en ny chans om några år. Just nu är jag väldigt trött på föräldraskapsböcker där utgångspunkten är att man ska vara mer eller mindre kompis med sina barn. Jag tror inte på det, jag tror att föräldrar behöver vara auktoritativa (ej att förväxla med auktoritära).

Föda utan rädsla - Susanna Heli. Minns ärligt talat inte riktigt vad jag tyckte om boken i detalj, men den hjälpte mig innan och under förlossningen. Rekommenderas till dig som ska föda barn (och till dig som är partner till någon som ska föda barn)! Varning för viss flummighet dock.  Att förlossningen är en existensiell upplevelse där man kommer i kontakt med sin inre urmoder (typ) vet jag inte om jag håller med om...

Säker stil - Ebba von Sydow och Emilia de Poret. Gillar även om jag inte direkt använt mig av deras råd.

Duktiga flickors revansch - Birgitta Ohlsson. Eftersom jag är långt ifrån någon liberalfeminist är jag förvånad över att jag faktiskt tyckte boken gav en hel del intressanta infallsvinklar. Meeeen den försöker ju inte på något sätt ändra rådande samhällssystem utan handlar om hur man som kvinna bör agera i det existerande patriarkatet.

Att möta förlossningssmärtan - Gudrun Abascal. Se vad jag skrev om Föda utan rädsla.

Fattigfällan - Charlotta von Zweigbergk. Jag skrev en rätt utförlig recension om den här.

Störst av allt, Dubbla slag, Bortom varje rimligt tvivel, Bara ett barn - Malin Persson Giolito. Underhållande, spännande, lättlästa, välskrivna. Perfekt sommarlitteratur.

I en klass för sig, Systerland - Curtis Sittenfeld. Så bra! Definitivt topp 5 av de böcker jag läst i år. Gillade Systerland riktigt mycket pga igenkännande (huvudpersonen är nybliven tvåbarnsmamma) men slutet var sådär. En helt onödig twist på storyn som jag inte förstod syftet med.

Det handlar om dig, Allt som blir kvar - Sandra Beijer. Jag gillar Sandra Beijers blogg och har läst den i många år men tyvärr blev jag riktigt besviken på hennes romaner Språket var bra men storyn i båda böckerna kändes tunn och ytlig. Romanerna utspelar sig enbart i nuet och man får ingen bakgrundsstory att "hänga fast" storyn eller karaktärerna i. Och de så kallade  miljöskildringarna som bestod av att namedroppa platser i Stockholm?! Romanerna kändes inte genomarbetade utan som att de blivit släppta endast för att författaren är en stor bloggare (förlåt, "influencer" (mitt nummer ett hatord)). Beijer har absolut potential men dessa böcker hade behövt typ dubbla sidantalet och massiv utveckling och bearbetning för att vara riktigt bra romaner.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - Johannes Anyuru. Jag gick ifrån mina principer och läste en roman av en man - och blev inte besviken! Galet. Hade jag läst boken utan att veta vem författaren var hade jag gissar att det var en kvinna. En välskriven, spännande, aktuell och tankeväckande dystopi. Också med på topp 5.

De polyglotta älskarna - Lina Wolff. En säregen roman, kan man säga så? Jag förstår att den vann Augustpriset förra året. Topp 5.

Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest - Jessa Crispin. Älskar att den här boken totaldissar identitetspolitik, tolkningsföreträde och triggervarningar. Stör mig på att den bara pinpointar problem utan att komma med konkreta förslag på lösningar. Dock, oerhört läsvärd i dessa tider där vissa tycker att triggervarningar borde förekomma för, tja, allt (det finns ju alltid någon som blir kränkt). 

Just nu är jag här - Isabelle Ståhl. Jag vet inte om Ståhl har en stor blogg men i övrigt kan jag copy pejsta vad jag skrev om Sandra Beijers romaner högre upp. Dessutom känns slutet på boken väldigt ologiskt i relation till resten av storyn. Att den här romanen blev Augustprisnominerad är för mig en gåta.

Omgiven av idioter - Thomas Eriksson. Oerhört intressant om olika personlighetstyper. Lättläst och en riktig bladvändare (samt bra diskussionsämne i olika sociala sammanhang). Jag har en röd personlighet, för övrigt.

Trotsboken - Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Yes - äntligen en föräldraskapsbok som utgår från ett auktoritativt föräldraskap. Lättbegripligt och lättläst om barns utveckling och hur man som förälder kan hantera barns "trots", dvs utvecklingsfaser.  Kapitlet om fyraåringar var extra intressant, det stämde in till punkt och pricka på T. Minus för att boken ibland tog föräldrarnas perspektiv istället för barnens, t ex vad gäller vidrigheter som femminutersmetoden. Men det blir ändå en topp 5 för den här boken och jag skulle definitivt rekommendera den till andra föräldrar.

Fattigfällan.

Jag har läst dokumentärromanen Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och tänkte, generös som jag är, dela med mig av mina tankar om denna bok.

Boken handlar om en medelålders kvinna, Beata, som blir sjukskriven och därmed förlorar sin inkomst och blir fattig. Alltså fattig på riktigt - hon har inte råd att betala räkningar eller köpa mat och är rädd för att bli vräkt från sin lägenhet. Vi får följa Beata i hennes kamp för en någorlunda dräglig tillvaro.

Boken är egentligen inte någon roman utan är snarare skriven som en (alltför) lång debattartikel om hur uselt vissa myndigheter beter sig och hur synd det är om alla som måste leva på ekonomiskt bistånd (eller socialbidrag som det kallas i boken). Den är också ett brandtal för medborgarlön. Man kan säga att boken har en "ganska" tydlig vänsterorienterad inriktning. Jag tycker boken på många sätt var en ögonöppnare vad gäller fattigdom i Sverige och den krossar många myter och fördomar om vem som är fattig och hur det är att leva i fattigdom. Jag tycker dock att den är ganska tröttsam; den är för lång och upprepar sig för ofta och den är alldeles för kategorisk. Jag har arbetat med ekonomiskt bistånd på olika sätt och känner inte alls igen den bild som ges av socialtjänsten i boken, t ex vad gäller handläggningstider och oempatiska handläggare. Jag tycker också det är väldigt tradigt med den här bilden av myndigheter som onda som bara vill sätta dit medborgarna. Är det så svårt att förstå att alla personer som arbetar med myndighetsutövning har ett mycket strikt regelverk att förhålla sig till? Det är också trist med offermentaliteten som genomsyrar boken; det är klart det är synd om människor som är fattiga men det blir trist i längden att läsa en bok med det perspektivet.

En annan sak som irriterade mig var att boken inte tar upp hur Beatas relation till hennes fyra barn påverkas av hennes fattigdom. En stor del av boken handlar om hur hennes vänskapsrelationer påverkas men ingenting om barnen. Märkligt och tråkigt tycker jag, som tror att boken hade vunnit på att ha med mer av det och mindre om hur dåligt samhällssystemet fungerar. Jag vill veta hur barnen förhöll sig till att deras mamma plötsligt blev fattig.

Trots allt lever vi i Sverige med ett av världens bästa välfärdsystem, och jag tror faktiskt att skyddsnätet i de allra flesta fall fungerar betydligt bättre än vad den här domedagsprofetiska boken vill påvisa. Men vad vet väl jag, som tillhör de privilegerades skara.

Arrow

Är det någon här som tittar på Arrow? En tv-serie som jag tror går på 5:an och som jag vet finns på Netflix. Serien handlar om Oliver Queen som efter en båt"olycka" lever fem år på en "öde" ö och sen kommer tillbaka till civilisationen och ska rädda sin hemstad från en aldrig sinande ström av skurkar. Oliver tar på sig en grön luvtröja, målar lite grön ögonskugga runt ögonen och pratar med en djup basröst och plötsligt känner ingen igen honom utan han kan jaga banditer i lönndom under namnet The Hood. Om vi säger så här: för att kunna titta på den här serien krävs en stor dos av ignorans av logiska luckor (förutom att ingen känner igen Oliver trots en minst sagt bristande förklädnad så är en annan lucka att den "öde" ön visar sig vara något slags tillhåll för en privatarmé som torterar folk för nöjes skull. Mycket realistiskt...och båt"olyckan" var såklart ingen olycka utan arrangerad av en superskurk som också har en hood och en pilbåge!). Jag vet inte riktigt varför jag tittar på den här relativt fåniga serien (varför envisas Oliver med att skjuta pilbåge av alla möjliga vapen som finns?) men av någon diffus anledning har jag fastnat. Kanske beror det på Olivers magrutor? Höhöhö.

 Oliver Queen som sig själv...

och utklädd till The Hood. Skulle aldrig kunna gissa att det är samma person på bilderna.........

Sommar i P1.

Jag lyssnar mycket på de olika sommarpratarna när jag åker tåg. Hittills har jag lyssnat på Jason Diakité, Ingalill Mosander, Natalia Edenmont, Simon Kyaga, Fredrik Wikingsson och Antje Jackelen (och i detta nu lyssnar jag på Helene Ripa). Ännu roligare än att höra på själva praten är att läsa recensioner och kommentarer om dem, alltså måste även jag skriva ner några tankar om sommarpratarna.

Jag föredrar sommarprat som har ett tema och en tydlig röd tråd (som Liv Strömqvists legendariska sommarprat om mens från förra året) eller att prataren lyckas förmedla en berättelse. Det blir mest intressant då och lättast att lyssna på tycker jag. Därför gillar jag Jason Diakités, Natalia Edenmonts och Simon Kyagas prat mest av de jag lyssnat på hittills. Simon Kyagas kanske allra mest, för att det handlade om det oerhört tabubelagda ämnet psykisk ohälsa. Ett ämne det borde pratas mer om och som jag nog ska skriva ett inlägg om här på bloggen så småningom.

Ingalill Mosanders prat var som bäst när hon pratade om böcker och författare hon mött. Hon borde bara ha pratat om det, istället för om Costa Concordia och sin barndom (att lyssna på sommarpratare får en verkligen att inse hur trist människors barndom generellt sett är. Mitt tips till framtida sommarpratare: om du inte haft en på något sätt exceptionell barndom, ta inte upp den. Det finns säkerligen så mycket annat i ditt liv som är mer intressant). Jag tyckte om att Fredrik Wikingsson hade sitt prat på ett äldreboende och att han pratade om sin farmor men även det programmet var för spretigt. Antje Jackelens program var ganska slätstruket fast innehöll en del tänkvärda poänger, som sig bör när en ärkebiskop talar. Det var det program där jag haft svårast för att hålla koncentrationen uppe (förutom Helene Ripa då, vars program handlar om skidåkning och paralympiczzzzz....).

Några sommarpratare jag ser fram emot i sommar är Kakan Hermansson, Martina Montelius (kulturtantpodden!), Nina Lagergren och Agnes Wold. Återkommer med mina tankar om dessa och andra sommarpratare.

140605.

Jag gillar att kolla på tv-serier om advokater (bästa just nu: Suits och The good wife) eftersom jag själv är jurist (inte för att amerikanska serier om flashiga advokatbyråer har så mycket att göra med den svenska gråa myndighetsverkligheten, men men). Dock stör jag mig på följande:

- att juristerna alltid har massa spännande och intressanta fall där de kommer på en smart lösning som ingen annan tänkt på.
- de jobbar typ hela tiden men ser alltid superfräscha ut, är aldrig trötta och blir aldrig utbrända. De har heller aldrig några problem med att vara tvungna att jobba på helgen eller semestern eftersom de älskar sina jobb.
- de smartaste lösningarna kommer de alltid på klockan två på natten för det är ju generellt sett så att det är då man tänker bäst. Eller inte.

Själv är jag på väg hem nu, sitter på tåget och är trött och svettig men glad över att ha tre lediga dagar framför mig. Älskar att det är så många helger under våren! En borde alltid bara jobba tre eller fyra dagar per vecka (med full lön, naturligtvis).

Läser, lyssnar, tittar. Maj.

Härmar - som vanligt - Erika och kör en liten lista.

Jag läser:
senaste numret av Family living och bloggar (och på jobbet läser jag rättsfall). Har ingen bok att läsa just nu så om någon har ett tips på någon bra bok jag bör läsa tar jag gärna emot det. Funderar på "Det kallas kärlek" av Carin Holmberg men den känns så himla deppig. Säkerligen nyttig läsning men deprimerande.

Jag lyssnar på:
podcasts. Den bästa stunden på dagen är när jag får komma hem och träffa mitt barn. Den näst bästa stunden är när jag åker tåg på morgonen och dricker underbart gott kaffe och lyssnar på poddar. Mina favoriter är Fredagspodden och Blankens Swanberg. Älskar att lyssna på smarta och roliga quinns som pratar om typ livet (och Gwyneth Paltrow och annat viktigt). Värvet lyssnar jag också på ibland, om det är någon gäst jag tycker verkar intressant. Kan rekommendera intervjun med fantastiska Gudrun Schyman.

Jag tittar på:
Game of thrones och Top of the lake. GoT kollar jag på med Anders om kvällarna när Torsten somnat och TotL tittar jag på när jag åker tåg hem från jobbet (två andra mycket trevliga stunder under dagen). Oerhört spännande och snygga men ruggigt obehagliga tvserier. Och allt detta sexuella våld mot kvinnor som skildras i dessa serier som vore det något ofrånkomligt, what's up med det? När kommer det en serie med fokus på krig, konflikter och polisarbete UTAN våld mot kvinnor? Tro't eller ej så går det ju faktiskt att göra.

Franska barn kastar inte mat.

Franska barn kastar inte mat heter en relativt nyutkommen bok om franskt föräldraskap, skriven av en amerikanska bosatt i Paris. Jag var ganska skeptisk till boken redan innan jag började läsa den eftersom bokens fokus, av baksidestexten att döma, tycktes vara hur en kan få lydiga, väluppfostrade barn som syns men inte hörs. Inte riktigt den sortens föräldraskap jag själv vill ha.

Det visade sig att boken var ganska exakt som baksidestexten, dvs en bok om föräldraskap som visar hur en kan göra för att få barn att "uppföra" sig väl, göra som föräldrarna säger utan att ifrågasätta och synas utan att höras. Hela bokens syfte är att visa på hur en kan få barn utan att det behöver påverka ens liv särskilt mycket. Mottot för franska föräldrar, och den amerikanska författaren, tycks vara att ens liv ska fortgå ungefär som vanligt utan att störas av det faktum att barn tillkommit.

Boken är en enda lång, helt okritisk hyllning till det franska barnuppfostringsidealet (förutom den halva sida som pliktskyldigt ägnas åt det faktum att tre fjärdedelar av franska föräldrar slår sina barn): skrikmetoder är bra, eller i vart fall okej. Att bara äta fyra mål om dagen på bestämda tider är bra. Att lära dina döttrar hur viktigt det är att vara smal är bra. Att det alltid är föräldrarna som bestämmer är bra. Att inte ge ditt barn så mycket uppmärksamhet eller uppskattning är bra. Att säga hej och tack utan att faktiskt mena det är bra.

Även när det gäller jämställdhet hyllas fransmännen; fastän fransoserna är mindre jämställda än amerikanerna bör ändå amerikanska kvinnor ta efter fransyskornas syn på jämställdhet. Den är ungefär så här: det är ingen idé att förvänta sig jämställdhet, alltså försöker de inte ens utan accepterar att det är som det är.

Jag upplever boken som väldigt motsägelsefull. Å ena sidan menar författaren att fransmän ser barn som rationella, kapabla människor (nej, jag fattar inte heller hur hon kommer fram till det). Å andra sidan är det föräldrarna som ska ha makten och alltid vet bäst och barnen ska lyda. Varför behöver franska föräldrar vara så stränga och auktoritära när barnen är förnuftiga varelser? Varför har barnen inget att säga till om? Det går inte riktigt ihop.

Det enda jag tyckte var någorlunda vettigt var det stycke som handlade om hur fransmän ser på barn och socker. De tycks ha en ganska avslappnad attityd (jämfört med svenska föräldrar...) och förespråkar att barn visst kan äta godis och kakor och sådant med med måtta. Det tycker jag är mycket mer rimligt än ett nästintill totalförbud, som många föräldrar tycks ha. Men mer om det en annan gång - det oerhört känsliga ämnet barn och socker kräver ett helt eget inlägg.

Den här boken var verkligen inget för mig och troligen inte heller för er som läser min blogg och gillar det jag skriver om föräldraskap. Jag kan varmt rekommendera er att läsa Med känsla för barns självkänsla istället.

Om du vill läsa vad andra tycker om boken, kolla Erikas blogg, SVT debatt, The Breakfast Book Club, Devilwoman och Sydfransk by. 

Det är inte okej att hata barn (eller offentlig amning).

Trogna läsare av denna blogg vet att jag gillar föräldrapodden Poddy-Lo väldigt mycket. Det senaste avsnittet (nr 18), som sändes i måndags, gillade jag dock inte alls. Gästen i programmet var inbjuden för att prata om hur mycket han avskydde barn (och offentlig amning. SUCK. Kan inte alla offentlig amning-haters åka tillbaka till 50-talet där de hör hemma?). Hade det här varit för bara några månader sedan hade jag inte reagerat utan antagligen hållit med om en hel del av det han sade. Men numera, efter att ha läst Jesper Juul och Petra Krantz Lindgren (mina gurun, idoler och förebilder i livet), så tycker jag det är fruktansvärt. Hur kan en person få sitta och prata om hur mycket han hatar en grupp människor, människor som dessutom inte kan försvara sig? Det hade aldrig accepterats att ha de åsikterna om t ex kvinnor, POCs eller personer med funktionshinder - men barn är det helt fritt fram att hata. Är inte barn att betrakta som fullvärdiga människor, eller? Förtjänar inte barn samma respekt som vuxna? Om en tycker att alla människor är lika mycket värda kan en inte tycka att det är okej att hata barn, anser jag.

Dessutom, om en nu tycker att "ouppfostrade" barn är så himla jobbiga, är det inte föräldrarna en ska störa sig på då? Det är väl för bövelen föräldrarna som ansvarar för sina barn.

Och apropå det där med offentlig amning har Underbara Clara skrivit det absolut bästa inlägget i den utomordentligt fåniga debatten.

Om att förminska och förlöjliga kampen för kvinnors fundamentala rättigheter.

SVT sänder ett nytt program som ifrågasätter feminismen och första avsnittet av tre visades igår. Fittstim - Min kamp heter det och går ungefär ut på att Belinda Olsson tycker att feminismen idag bara behandlar perifera frågor, är världsfrånvänd och inte till för "vanliga kvinnor". För att exemplifiera detta besöker hon bland annat en mamma som inte vill berätta vilket kön hennes barn har (det är mycket oklart varför just denna mamma anses vara en genomsnittlig representant för feminismen, särskilt som kvinnan inte en enda gång under intervjun nämner ordet feminsm) samt en förskola där personalen använder ordet "hen" (för Belinda Olsson kan inte alls förstå att det skulle finnas någon poäng med det ordet och så gör det ju alla stackars barn förvirrade). Och så intervjuar hon några kvinnor på stan och frågar om de kallar sig feminister men det gör de inte. Ja men då så, då fattar vi ju att feminismen är något konstigt och extremt som bara vissa elitistiska kvinnor kan känna igen sig i!

Den enda personen som kallar sig feminist som får komma till tals är Gudrun Schyman och hon hinner ungefär säga att feminismen idag ägnar sig åt viktiga saker och sedan klipps hon bort. Dessutom, tycker Belinda Olsson, har vi ju det så bra i Sverige så vad har svenska kvinnor egentligen att klaga på? Tja, jag är ju en elitistfeminist som inte vet hur "vanliga kvinnor" tänker men jag tror att till exempel kvinnor som utsatts för våldtäkt inte skulle hålla med om att vi har det så himla finemang här.

Visst, man behöver inte tycka att hen är ett bra ord, men att säga att det är en perifer fråga? Jag tror inte att exempelvis personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor håller med. Och alla de kvinnor som arbetar i kvinno/tjejjourer, ägnar de sig också åt världsfrånvända frågor? Eller alla de feminister som ger upp ett ramaskri och skapar debatt varje gång en våldtäktsman går fri, borde de göra vettigare saker? Fast Belinda Olsson kanske inte tycker att de är typiska feminister, vad vet jag.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om det här men jag pallar inte. Läs vad Maria Sveland sagt istället, eller Moa Svan.

OBS, jag anser absolut att feminismen kan - och bör - ifrågasättas men det blir så konstigt när man tar kritiken på en sådan här individnivå. Att en person utifrån sitt eget perspektiv och godtycke pratar med random andra personer om en stor folkrörelse men bara väljer små, små bitar ur den.

Farliga förskolor och förvirrande feminister.

Jag gillar ju att läsa alternativa föräldrabloggar (eller mammabloggar bör jag kanske skriva, har hittills inte snubblat över en enda pappablogg) och hittade den här idag, Hemmaföräldrar. Hemmaföräldrar är en benämning för föräldrar som valt bort förskola och istället har sina barn hemma.

Först tyckte jag att bloggen innehöll en del kloka poänger, om vårdnadsbidrag (som jag tidigare varit starkt emot) och om att förskola inte är rätt för alla. Jag håller med om att det är dåligt att hemmaföräldrar ifrågasätts av samhället och att många anser att de gör ett dåligt val för sina barn. Jag tror verkligen inte att barn far illa av att vara hemma länge, snarare finns det nog många fördelar med det.

Men så började det dyka upp inlägg om tramsig genusprogrammering som gör barn förvirrade och om svenska feministmaffian som anser att kvinnor ska börja arbeta så fort de fött. Det sitter tydligen "en grupp av feminister i dagens regeringskansli och planerar för oss vanliga kvinnor hur vi ska leva våra liv. Om det här är den verklighet de strävar efter att införa och vi och våra barn ska vara försökskaninerna, så kräver jag att i alla fall få namn och bild på den här osynliga feministmaffian, som just nu är på väg att styra våra liv mot en väldigt obehaglig inriktning. Det här är [...] en elitgrupp av människor som har föga förståelse för den vanliga människans livsvillkor och uppenbarligen inte något som helst intresse heller". Och så har jag lärt mig ett nytt uttryck; millimeterfeminism.

På nätverket hemmaföräldrars hemsida (som drivs av samma person som har bloggen) finns en länk till en insändare om hur dålig man är som förälder om man har sitt barn långa dagar på förskolan. Det finns drösvis med länkar till artiklar om hur dåligt barn mår som inte får umgås med sina föräldrar utan istället tillbringar dagarna på förskolan. För att inte nämna reportagen om alla hemskheter som sker där.

Det är intressant hur en person i inlägg efter inlägg kan påstå sig förespråka valfrihet och alla föräldrars rätt att själva bestämma vad som passar deras barn bäst och samtidigt propagera för hur fruktansvärt dåligt förskola är och hur fel feminism och genustänk är. Särskilt som feminism och genus ju går ut på att ge alla människor större valfrihet och fler möjligheter... Och den där "feministmaffian" som  allianspartierna tydligen har, den skulle jag väldigt gärna vilja se. Den har definitivt inte märkts av i Alliansens politik. Jag som väl är en sån där "millimeterfeminist" och har hängt en hel del i feministkretsar har aldrig träffat någon som tycker att alla mammor ska promenera direkt från förlossningen till arbetsplatsen (men däremot att en ska ha möjlighet att göra det om en vill (för hej, det finns ju något som heter valfrihet)).

Stackars Torsten som kommer behöva gå på förskola och dessutom har en feministmorsa som tillämpar genustänk. Ongen kommer ju bli psykiskt sjuk och alldeles förvirrad angående sitt kön.

Jag, en mama-mamma?

Jag trodde aldrig jag skulle läsa tidningen Mama men när jag såg det här erbjudandet kunde jag inte motstå. Jag gillar ju Ebba och vill läsa hennes gravidbok, trots att jag inte är gravid eller planerar att bli det inom den närmsta framtiden. Men jag älskar att läsa om graviditeter och bebisar och jag har ju ändå tänkt prenumerera på någon tidning för att ha något att läsa när jag ammar. Mama känns ju ganska lämpligt som amningsläsning... Dock att jag tänker att den tidningen är för käcka Odd Molly-morsor och inte sådana som jag, dvs småborgerliga mammor med hipsterinfluenser. Aja, den kan säkert vara läsvärd ändå. Om inte annat för att ge uppslag till blogginlägg.

Karriärhandbok för kvinnor. Bokrecension.

Karriärhandbok för kvinnor av Solveig Norberg och Hanna Lumikero är en bok för välutbildade medelklasskvinnor med tips på hur man kan lyckas med sin karriär. Trots att jag tillhör målgruppen kan jag inte påstå att den den här boken direkt tilltalade mig. Den kändes lite som att läsa en blandning mellan Blondinbella och Veckorevyn, dvs en bok som låtsas vara din bästa vän men egentligen bara får dig att känna dig otillräcklig och att du inte duger som du är, kryddad med käcka tillrop och ord som "raring" och "väninna". Visst, boken gör inte anspråk på att vara feministisk och vilja förändra världen utan lär dig bara att spela spelet så som det är. Alltså att anpassa sig till en patriarkalisk värld. Det kan väl ha sin poäng ur ett strikt karriärperspektiv - men kan en inte göra karriär och samtidigt göra uppror mot patriarkatet? En sådan karriärhandbok hade jag velat läsa.

När jag läser en bok av den här typen vill jag känna mig stärkt när jag läst färdigt boken, som att jag är oövervinnerlig och kan gå hur långt som helst. Så känner jag inte efter att ha läst Karriärhandbok för kvinnor. Istället känner jag mig mest trött när jag inser alla "fel" jag gjort på jobbet enligt den här boken; som att jag varit barbent, haft på mig gult, varit osminkad, haft håret i en fläta, haft post-itlappar och handkräm på mitt skrivbord, inte haft på mig klackar, haft ryggsäck (vilket tydligen är den största dödssynden av dem alla), haft flagnande nagellack, blivit kompis med kollegor på Facebook och Twitter, ätit lunch på jobbet istället för att äta ute (och därmed missat viktiga chanser att nätverka - det faktum att många har med matlåda och att man kan nätverka med dem på lunchen verkar inte författarna ha insett), inte skrattat åt störiga personers (= mäns) skämt etc etc. Ja. Ni hör ju hur den här boken är uppbyggd; väldigt mycket fokus på det yttre och "rätt" och "fel" beteende och ett kraftigt cementerande av könsroller (förutom när de påpekar vikten av att dela föräldraledighet och VAB-dagar). Suck. Med tanke på hur många "fel" jag gjort enligt den här boken borde jag väl vara chanslös i min karriär. Ett ytterligare irritationsmoment i boken är att alla chefer omnämns som "han". Fruktansvärt störande, särskilt som detta ju ska vara en inspirationsbok för kvinnor att göra karriär. OM det ändå fanns ett könsneutralt ord en kunde använda....................

Nej, jag rekommenderar inte fellow karriärsugna kvinns att läsa den här boken. Vill en ha peppande tips om hur en lyckas i karriären, läs Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra istället. En helt fantastisk, feministisk bok.

Lite good ol' kvinnohat.

Ett urval av lite good ol' kvinnohat som förekommit den senaste veckan:

En polis uttalar sig i media om varför överfallsvåldtäkter ökar på sommaren:

Folk, som i kvinnor, är mer lättklädda på sommaren, vilket alltså leder till att mäns sexuallust triggas igång och de kan inte låta bli att våldta tjejer. Lösningen på detta torde vara att tjejer klär på sig mer och därmed ser till att männen inte vill våldta dem. Tjejer, lyssna på polisen och se till så att männen inte våldtar er! Det är ert ansvar! ELLER så tar männen själva ansvar för sina gärningar och ser till att inte våldta. Oavsett årstid, oavsett hur kvinnor klär sig. Läs mer här på Kakans eminenta blogg. Läs gärna efterföljande inlägg också där debatten om synen på våldtäkt fortsätter.

På Irland får kvinnor numera rätt att göra abort - om det finns risk för kvinnans liv. Däremot får en fortfarande inte göra abort vid våldtäkt eller incest. Yay Irlands kvinnor, grattis till att ha fått en liten gnutta fundamentala rättigheter!

Apropå abort - en 11-årig chilensk flicka, som våldtagits av sin styvfar och blivit gravid, får inte göra abort. I Chile är alla aborter förbjudna oavsett anledning. Vi pratar alltså om ett litet barn som inte får avsluta sin högst ofrivilliga graviditet trots att både hon och fostret riskerar skador om graviditeten fortsätter. Allt för att det finns män som vill upprätthålla makten att bestämma över kvinnors och flickors kroppar i religionens och patriarkatets namn. Manliga abortmotståndare, må ni brinna i helvetet (för jo, ni kommer hamna i helvetet trots er tro).

Marion Bartoli vinner Wimbledon och får höra att hon inte förtjänar det pga hon är fet och ful. För det vet vi ju, att när det gäller kvinnor är utseendet och inte prestationerna det viktigaste. Du förtjänar inte att vinna en tävling enbart på meriter, du måste vara snygg också så att männen blir nöjda.

Även det svenska damlandslaget i fotboll fick en del av sexismsleven efter premiärmatchen mot Danmark. Spelarna var bland annat "fula, lesbiska horor" enligt manliga twitterkommentatorer. Det är intressant hur kvinnor måste tryckas ner när de erövrar klassiskt manligt territorium. Vilket hot de "fula, lesbiska hororna" måste utgöra mot dessa män. Vidare är det intressant hur de värsta förolämpningarna man kan rikta mot en kvinna tydligen är att hon är ful och lesbisk... återigen, det viktigaste för en kvinna är att vara snygg och behaga männen. Gör hon inte det är hon värdelös.

"Komikern" Mårten Andersson lägger upp ett foto på twitter av en tjej iklädd ett par pösiga, djurmönstrade byxor med kommentaren: ”SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar”. Ännu ett exempel på hur det viktigaste som tjej är att vara snygg och behaga männen. Suck. Det blev naturligtvis uppror på twitter över den här idiotiska kommentaren (kolla in #byxoratmarten) och Mårten Andersson besvarade det hela i Aftonbladet på ett väldigt... moget sätt. 

Well, för mig är det inte feminism att kalla kvinnor för "PK-idioter" och att lägga upp smygfotade bilder  på kvinnor med hånande kommentarer till. Men det kanske bara är jag. 

PS. Hanapee har skrivit ett bra inlägg om kvinnohat här. 

Konsten att vara kvinna - Vecko-Revyn-versionen av Scum.

Så har till slut även jag läst en av förra årets mest omtalade böcker, Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Jag trodde jag skulle tycka väldigt illa om boken pga att jag trodde den skulle vara liberalfeministisk men måste erkänna att jag faktiskt tyckte den var okej. Ingen världsomvälvande läsning, men okej. Det fanns en hel del störningsmoment i boken, som oerhört förenklade "analyser" av t ex porr och det faktum att rika kvinnor använder mindre bemedlade kvinnor från fattiga länder för att kunna göra karriär. Detta problematiseras inte alls vilket jag tycker är en stor brist. Moran använder vid ett tillfälle uttrycket "rabiat feminist" på ett sätt som inte känns okej att göra av en feminist mot andra feminister. Basha inte kvinnor, snälla. Sättet hon skriver om kroppsbehåring - att det inte är ett uttryck för kvinnoförakt - är i mina ögon mycket tveksamt. Boken är också skrivet utifrån ett väldigt lättsamt perspektiv och jag skrattade högt flera gånger när jag läste den. Det är förstås inget fel i sig, men jag tycker personligen inte att feminism är något roligt. Feminism är en kamp på största allvar. För mig känns det liksom... fel att prata om feminism som en kul grej, vilket är lite den inställningen jag tycker att Moran har. Jag vill bli arg, förbannad, rosenrasande och få en lust att förändra världen när jag läser en feministisk bok. Att läsa Konsten att vara kvinna är som att läsa Vecko-Revyn-versionen av Scum-manifestet; det är lättsam läsning för stunden men inget som ger någon mersmak. Den är som en tjejtidning som vill bli bästa kompis med en på ytan men egentligen inte bryr sig så mycket och som inte har några större mål. Medan Scum uppmanar till revolution upplyser Konsten att vara kvinna att det räcker att ansa könshåret, du behöver inte raka av dig allt.

Men finns det något som är bra med boken då? Ja, absolut. Kapitlet om abort är helt lysande. Så avdramatiserande och självklart som Moran pratar om abort skulle jag önska att alla kunde göra. Eller, jag önskar att abort var något odramatiskt och självklart, som alla kvinnor hade möjlighet att göra.

Det är så tydligt att Moran velat skriva en lättillgänglig, lättläst bok om feminism, långt från "akademiskt" prat om könsmaktsordning, våld mot kvinnor och könsroller - och det har hon lyckats med. Men det innebär även att hon tappat något - kämparglöd, jävlar anamma, ilska. Och jag vill ha den där ilskan, frustrationen, raseriet. För mig är det det som är feminismens och kvinnokampens nerv.

Game of Thrones och det sexuella våldet.

Jag har sett första säsongen av GoT (förutom säsongsavslutningen) och läst de fyra första böckerna i serien och håller just nu på med den femte. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag gillar böckerna eller inte. Min ambivalens har främst med det frekvent förekommande sexuella våldet att göra.

Våldtäkter är en ständigt närvarande del av livet för kvinnorna i GoT-böckerna, både inom och utanför äktenskapet - dock är det bara våldtäkter utanför äktenskapet som kallas våldtäkter. Män använder det sexuella våldet som ett sätt att hota och kontrollera kvinnorna på men även som ett sätt att fira segrar i krig på. Det förekommer också väldigt många kvinnor i prostitution vilket framställs på ett väldigt obekymrat sätt, som att kvinnorna tycker om att vara i prostitution och det finns knappt några negativa konsekvenser.

Jag tycker det är väldigt obehagligt att läsa om det sexuella våldet och jag önskar på ett sätt att det inte fanns med alls i böckerna. Å andra sidan tänker jag att det kanske är bra att skildra hur verkligheten faktiskt ser ut för väldigt många kvinnor? Varför hymla med något som förekommer dagligen och som förstör livet för så många tjejer och kvinnor? När jag har läst andra böcker med liknande storys har jag stört mig på hur puttinuttiga berättelserna har varit. Det har känts falskt när det sexuella våldet knappt förekommit alls - eftersom det ju inte ser ut så i den verkliga världen.

Men sen kan en ju skildra sexuellt våld på olika sätt. Och det är nog det som skaver när jag läser GoT-böckerna; hur författaren George R R Martin har valt att skriva om det sexuella våldet. När jag läser böckerna får jag känslan av att de på något sätt är skrivna utifrån perspektivet att "det är så här det är och kommer alltid vara". Kvinnorna försöker inte förändra sin situation för det är lönlöst. Liksom att männen har makten, så är det bara. Det har inte med patriarkala strukturer att göra utan är en naturens ordning. Typ. Männen kan inte riktigt hjälpa att de är svin. Saken blir inte heller bättre av att en inte riktigt får möta offren för det sexuella våldet. Våldet förminskas, normaliseras, när en inte får se effekterna av det. Det blir som en självklarhet och det kan jag inte acceptera.

Här finns en artikel från DN om just det sexuella våldet i GoT och nedan är ett klipp där det diskuteras:

Lägg märke till hur olika approach mannen och kvinnan har... Mannen skrattar bort det sexuella våldet och har inte reflekterat över våldtäkten av Dany medan kvinnan tycker att det var en mycket obehaglig scen. Mannen tycker inte att de lesbiska sexscenerna ska kortas ner medan kvinnan tycker det. Mannen pratar högljutt och avbryter kvinnan och låter henne inte komma till tals. Suck.

Vecko-Revyn är en skittidning, del två

Varje nummer av Vecko-Revyn har en sida med en killpanel som svarar på olika frågor av typen "hur får jag ett bra sexliv?" eftersom vi kvinnor behöver mäns åsikter för att vägleda oss. Jag menar, vi måste ju veta vad killar vill och tycker innan vi själva kan bilda oss en uppfattning om något.

I det nummer av VR jag tyvärr fått (nr 8, 2012) står det att nästa nummers killpanel ska behandla ämnet "hur män hanterar kvinnor med makt". Låt mig upprepa: år 2012 - inte 1950 - ska alltså 'Sveriges största tjejtidning' låta ett gäng män diskutera hur de hanterar den lilla, konstiga gruppen kvinnor med makt. Ursäkta, jag måste bara gå och spotta ur spyan som precis kom upp i munnen.

......

Sådär, nu är jag tillbaka. Fortfarande illamående dock. Följande har jag att säga om VR:s killpanel som ska diskutera det laddade ämnet kvinnor med makt:

- för det första: att det ens finns en killpanel??? VARFÖR skulle jag vilja veta random killars åsikter om mig som tjej? Varför skulle jag bry mig ett skit om vad dessa män tycker och tänker? Som att det inte redan finns nog med män som har en åsikt om mig pga mitt kön. Tack, VR, för att ni återigen bekräftar att det viktigaste för en kvinna är att förhålla sig till en mans åsikt.

- att denna killpanel ska diskutera hur de HANTERAR kvinnor med makt??? Som att det vore ett problem?????? Vilket det iofs antagligen är för många män - men det är för helvete inget jag, eller någon annan kvinna, överhuvudtaget ska behöva bry sig om.

- det omvända - att kvinnor skulle diskutera hur de hanterar män med makt - skulle aldrig någonsin uppstå. Snacka om att VR befäster stereotypa könsroller här: kvinnor med makt framställs som något udda och något lite läskigt som MÄN BEHÖVER LÄRA SIG ATT HANTERA.

- nu har jag inte läst det nummer där detta "heta ämne" diskuteras men jag slår vad om att åtminstone en idiot till man säger att han tänder på kvinnor med makt. Så ni kvinnor med makt som läser detta kan pusta ut - killar (några iaf) kommer fortfarande vilja ha er även om ni har makt! För det vet vi ju, att det allra viktigaste för en kvinna är att bli åtrådd av män. I all fall om man ska tro Vecko-Revyn.